Den subjektiva lyckan

Nu kommer det lite jag-sov-inte-så-mycket-förra-natten-flum angående dethär med lycka:

Härom dagen när jag körde bil ensam på väg för att hämta krabaten från dagmamman insåg jag för en kort stund hur lycklig jag var. Jag börjar äntligen känna mig lite rotad i min nya hemstad (att det har tagit tid!) jag saknade min krabat men jag var ju på väg att hämta honom nu och hemma i vårt hus (eget hus! Jag? Fatta det alltså!) så väntar sambon och filuren på oss.

Lika fort som känslan kom så kvävdes den av tanken: Ajaj, det är ett dåligt tecken, känner jag mig sådär nöjd kommer nog hela livet att stå på ända snart. Vi får sälja huset och dom tar knattarna ifrån oss, sambon börjar supa och jag får cancer.

Min nästa tanke var lätt förundrad och irriterad. Stopp och belägg! Vänta nu lite, varför skulle jag, som alltid predikat dethär med att man får och SKA vara lycklig över småsaker i vardagen, plötsligt inte få vara lycklig själv? Det finns ingen karma, ingen lag, som förbjuder mig att vara lycklig en stund eller säger att lycka är ett tecken på dåligheter!
Men känslan var redan försvunnen och ersatt av vardagsfiilisen (sisådär mitt emellan).

Mitt funderande fortsatte däremot.
Vad är det som gör att jag inte får vara lycklig. Är det det att lycka är ett tecken på nån slags självgodhet, som ju inte är sådär Politiskt Korrekt eller ger något gott tillbaka?

Eller är det bara som så att det finns så mycket lidande idag att jag inte borde ha nån rätt att känna mig lycklig när så många andra mår illa? "Ät upp din gröt nu, tänk på barnen i Afrika!" (Vilket btw måste vara det sämsta argumentet att tvinga i småbarn mat som de inte vill ha)
Är det fel av mig att vara glad över materiella ting, när det finns människor, som har all rätt i världen att vara lyckliga, men som ändå förlorat hem, hus, föräldrar och frihet?

Eller är det personligt, ligger det i någon dålig erfarenhet från tidigare i mitt liv? Flera gånger då jag känt mig genuint glad och lycklig har jag fått det konkreta livet kastat tillbaka i mitt ansikte som en gammal luktande disktrasa?

Jag vet inte, men jag tycker fortsättningsvis att lycka ligger i de små sakerna. En bra låt på radion. Ett klokt ord från en god vän. Ett bus med ungarna. En kram. En fullgjord uppgift på jobbet. En kaffekopp i tystnad. En natt ostörd sömn.

Jag tror att den som jagar efter den Stora Eviga Lyckan i livet (ett allmänt fenomen i västvärlden just nu har jag för mig) är en konstant besviken person. Däremot tror jag att man kan uppleva allmän genuin lycka, inte när man letar desperat, utan när man sitter i bilen på väg att hämta sitt barn från dagmamman och inte tänker på något speciellt alls.

Det att man är en så tossig person att man är rädd att känslan ska medföra nåt dåligt, det är sedan en helt annan sak!

Vilda nätter

Ni vet känslan (eller så vet ni inte och då är ni glada) när man blir väckt för x:te gången på natten och tänker "ja, men det är okej, klockan är säkert närmare fem redan" och så tittar du upp och så är klockeländet bara halv ett. Och du kommer att hinna bli väckt mååånga gånger ännu innan natten är slut.
Och så vaknar du svettig där klockan sex på morgonen och konstaterar att det sover fyra personer i en tvåpersoners säng och att du är fastkilad och att du inte kan vända på dig utan att:
a) lägga dig på någons armar/ben
b) putta ett barn i golvet
c) väcka någon och inte få somna om (vilket du inte kan utan att vända på dig heller förstås)

Jag frågade sambon vilket som är mera etiskt: Whisky i kvällsgröten eller stekpanna i huvudet?
Ja vad ska man riktigt göra då de turas om att väcka en på natten?  Krabaten väcker mig ett par gånger och står dessutom för morgonväckningen då han skramlar iväg för att kisa klockan 6 (vi jublar över blöjfriheten ja, men...). Filuren ropar. Minst fyra gånger per natt. Inte alltid för att äta, men för att han är på väg upp och stå i sömnen, så vaknar han och är på helt fel ställe och tutten är borta.

Visst finns det undantag, en natt för två veckor sen blev jag inte väckt förrän klockan tre av filuren. Fast då hade jag också lust att ringa rekordboken.

Tillsammans

Inte kan jag påstå att vi fått våra killar med extremt nära mellanrum, men nu, nu börjar det sådär sakta märkas att det bara är två små år som skiljer dem åt. Speciellt då mamman märker att det finns saker de kan göra tillsammans.

Bada till exempel, med benen intrassalade i varandras i badkaret (inga bildbevis, mamman stod själv i duschen och hade lite annat än en kamera att tänka på just då).

Se på Pingu med samma intelligenta ansiktsuttryck (ber om ursäkt för nokia-kvaliteten):

Och vårt elegant välstädade hem.

Gunga, ny favorit, synd bara att de plockar bort gungorna endera dagen nu:

"Det är lillebrors gungan och det här är min!"

Och tja, sist och slutligen är väl inte detdär "tillsammans" det viktigaste i världen då filuren ännu är så liten, men sini, då man själv har tvillingsyster och därmed varit tillsammans med en annan under precis hela uppväxten, så är det ändå lite spännande att se att de har varandra nu också.

Djungelordspråk

Man vet att det har varit en rolig frukost om man hittar gröt ända ner till trosorna efteråt, fast man undrar lite hur mycket mat barnen fick i sig sist och slutligen.

Life on mars?

Den minsta marsmänniskan i vårt hushåll förbryllar mig en aning.
Han har en mor med blå ögon, en far med brun-gröna ögon och själv blir han en... Tjaa.
Som nyckläckt svor jag att de mörka ögonen skulle bli bruna.
Men mitt i sommarn blev dom plötsligt blåare och jag började fundera på mörkblåa ögon.
Nu känner jag mig osäker igen, då busfröets ögon börjar bli brunaktigare igen, åtminstone det ena. Han kanske gör en Bowie?

En handarbetsuppdejt:
Jag är märkligt fascinerad av fiskargarn just nu och vad man kan göra av det.
Tyvärr lider jag av akut tidsbrist nu då marsmänniskan och hans storebror gör allt för att se till att jag inte ens i misstag får tråkigt nån längre stund!

Måndagstisdagen

Listan på saker som borde införskaffas/åtgärdas (avlopp som har stockats, köpa golv till tambur, skaffa lister till tamburen, ny brygga till holmen, ringa banken och stoppa amorteringar på gammalt studielån, ansöka om nytt studielån, borde skaffa office till datorn nångång): uppskattningsvis 132 diverse grejjer.

Antalet vakna timmar inatt orsakade av pigg avkomma: dryga 3.

Sammanlagda tankekapaciteten just nu: 79 i  IQ.

Mensvärk: Ja.

Choklad hemma: 5 plattor.


Jag är ingen merkonom ännu, men något säger mig att denhär balansräkningen inte kommer att ligga på plussidan då kvällen kommer. Förutom gällande chokointaget då.

Tankar man inte får tänka

Jag såg henne leta vid mjölkhyllan i butiken.
En klart överviktig kvinna i medelåldern som lät ögonen flacka över hyllorna.

Och sekunden efter ploppade tanken upp: Hon ska säkert ha rödmjölk.

Nejnejnej! Inte tänka så, bort med fördomarna. Hon ska säkert ha ekologisk mjölk eller nåt sånt!
Sådär ja, dumma hjärnan, så går vi förbi och tänker på nåt annat, pasta till exempel.
Men när jag stod vid nästa hylla och letade efter mörk spaghetti letade sig blicken ändå tillbaka mot mjölkhyllan.

Hon tog rödmjölk! Hah, fördomen var sann, hon är tjock = hon dricker rödmjölk.

Nejnejnej! Nu är jag där i fördomarna igen, hon köpte det säkert för att koka risgrynsgröt, eller LCHF! Jo, hon karppar för att gå ner i vikt!

Hon stod efter mig i kassan. Jag kastade en snabb blick medan jag plockade upp mitt eget. Hon skulle köpa vitt bröd också, hon karppade inte.
Sen skulle jag själv betala, så mina fördomar fick hålla tyst.

Nu vet jag inte vad jag ville komma fram till, men:

Jag tror att alla har fördomar. Dedär tankarna man inte får tänka, de flyger nog genom huvudet hos alla de som observerar sin omgivning. Sen är det skillnad på de som låter fördomarna florera fritt och de som a) inser att det antagligen finns något bakom andra människors beteenden som de inte vet nåt om och b) tittar sig själva i spegeln innan de tänker samma tankar om nån annan igen.
Och så finns det det där riktigt värsta gänget. De som inte kan hejda sig och kika en hylla bort, utan de som vänder sig om och stirrar direkt tanken flygit genom huvudet och i värsta fall dessutom öppnar munnen för att låta föromen hoppa ut.

 Hurri, puhu kunnollista kieltä!

Viktiga ord

Vissa saker vill man sätta i en ask och spara hela livet.

Igår kväll svarade en trött liten Krabat för första gången med samma ord jag brukar säga till honom vid nattningen:
"Mamma jag tycker SÅ mycket om dig!"

Insert många många hjärtan här.

Så jag har väntat på att han ska kunna sätta ord på de känslorna också!
Något är jag värd, trots alla "vill", "vill inte" och "neej mamma!" det senaste halvåret.

Köksrevolutionen

Idag gjorde jag rent spontant nåt jag har tänkt få gjort i evigheter, men aldrig riktigt kommit mig för.

Köpa en blomdusch, hälla lite diskmedel i botten och fylla på med kranvatten och så har jag en billig, effektiv, naturvänlig och framför allt luktfri allrengörare i mitt kök. Bara att putsa bort med en vanlig trasa utan att börja nysa. Jag tål alltså inte dedär starkt parfymerade allrengörarna vare sig de ska dofta citron, ocean eller gräsmatta.

Inte behövde jag hålla på länge förrän krabaten stod i kö för att få hjälpa mig. Han hoppade till och med nedanför diskbänken i besvikelse över att vi redan var färdiga med sprejandet när hans mor tyckte det började bli liite för fuktigt i köket.

(OBS! Detta är ingen reklam för nåt visst diskmedel eller nån viss blomdusch, det är bara en nöjd mamma med känslig näsa som ser ett ljus i tunneln gällande de eviga gröt- och barnmatsfläckarna och små och stora fingerspår på de mest innovativa av ställen.)

Nu behöver jag bara en själviplockande diskmaskin som aldrig glömmer att sätta i diskmedelstabletten så skulle saken vara biff!

Lille trille, del två

För att fira en natts dålig sömn, han har säkert lite mardrömmar ännu den lille, så åt vi en halvhjärtad frukost i köket, och medan jag sköljde ur mjölkburken passade filuren på att klättra ur matstolen och slå en volt ner på golvet.

OM jag bara skuffat stolen tillbaka mot bordet då jag matat klart, OM jag stått lite närmare, OM jag satt ner honom på golvet istället, eller OM jag gett honom en extra majsknaks så han hade sysselsatt sig själv en halv minut till medan jag plockade undan, så kanske...
Jag börjar seriöst undra om jag gör något fel just nu. Är det nån hemlighet om barnskydd man ska veta om som mamma som jag helt missat? Informera mig kvickt i så fall!
Eller är det så att när man börjar krypa och stå och ta sig fram så ökar trillandet hastigt också?

Tack och lov  har vi plastmatta i köket och han lugnade han sig fortare än härom natten. Jag klädde av honom för att kolla efter blåmärken och bulor (inga denhär gången heller) och medan jag strök honom över ryggen lugnade sig sakta andningen och de små ögonlocken föll sakta ihop. Fast nu somnade han ju så fort, så nu går jag och kollar på honom med några minuters mellanrum, så att han helt säkert ännu andas och har det bra. Uj, hjärtsnörpen alltså, hjärtsnörpen.

EDIT: Filurens mormor sänder ner den sele som även lär ha hållit filurens mamma på plats i hennes matstol då för en hundra(?) år sen. 

Ner som en pannkaka

Inatt väcktes jag av det eländigaste av ljud, en dunselikrach följt av ett stegrande tjut. Jag visste direkt vad det var fråga om fast jag inte kom ihåg att jag skulle somnat under amningen och att filuren blivit kvar i vår säng. Men det hade han blivit och hade i sömnen sedan skruvat/kravlat sig över hela sambons sida av sängen, över täcke och kuddar och ner på andra sidan.

Stackarn en sån chock han fick. Och mammasamvetet fick sig en rejäl törn. Speciellt i morse när mitt lilla solsken till filur var som bortblåst, jag inte kunde tvätta honom eller klä på honom utan skrik. Än mindre ville han krypa på golvet och klättra på möbler, det som enligt bildbevis var det bästa han visste igår kväll. Till slut ringde jag hälsostationen och åkte dit på koll för säkerhets skull (nojan, nojan, han har ju trots allt inga yttre tecken på skador annat än ett diskret blåmärke i pannan).
Inget tydde på hjärnskakning och inga större leder hade hoppat ur led och han passade på att smila upp sig mot läkaren, så troligtvis blir han sig själv snart igen bara chocken och mörbultningen går över. Jag ska låta honom vila i famnen så mycket han vill idag och så satsar vi på att allt är bättre imorgon sen.

Det var bättre förr

Då när man inte behövde ögon i nacken, eller en klon av sig själv i varje rum.
Då när Buu-klubbsdags innebar att Krabaten satt andäktigt och tittade och Filuren gnagade på en leksak på golvet. Man hann liksom med så mycket mera eget då.
Det var så mycket bättre förr i tiden, då för två veckor sen.

Det gör inget att man trillat en stund tidigare och slagit sig och gråtit, ska man upp så ska man upp.

I övrigt en mycket beskrivande bild av vårt vardagsrum, tvätt som väntar på vik, biblioteksböcker på golvet och alltid alltid ett garnnystan i nåt hörn.

Sköldpadaddan

Nu har vi slappat!

Säckstolarna var bäst!

Ja, fast dehär två typerna slappade högst ett par minuter i taget innan det var full fart igen.

Vi har alltså tillbringat veckoslutet i huvudstadsregionen hos min systeryster med man i deras nyremppade hus. Vi har hunnit med en del, shopping, utforskat stora fina lekparker (de vuxna inkluderade ja!) och gjort ett besök till Högholmen. Krabaten fick kanske inte ut fullt så mycket av ett zoobesök ännu, å andra sidan var han så liten att han kom in gratis, så ingen gick miste om något!
Björnarna var han rädd för (en helt vettig inställning iofs.), sköldpaddorna hade han svårt att slita sig ifrån och ekorren som hoppade på roskisen fick mera uppmärksamhet än de stora kattdjuren.

Veckoslutet avslutades med en kille som slog rekord i skrikanfall. Alltså, skrika-tills-man-svimmar-stil. Efter att ha funderat en stund och testat diverse icke-fungerande nerlugningsmetoder (att oroligt fråga vad som gör honom så arg, eller hålla honom i famnen och lungt nynna bekanta visor fungerade inte) testade jag att bryta ner det i bitar åt honom. Så efter att jag mellan skriken förklarat att pappa for på jobb igen och därför inte var hemma (Krabaten sov i bilen när pappa lämnades av), gick vi igenom dagen som gått, vilka djur som hade varit bäst och sämst, hur det hade varit hos moster och tittade på fotona från veckoslutet i mobilen. Och sedan var han sig själv igen.
Händer det bara lite mera än vanligt, ett besök av nån som hälsar på sällan, eller att vi äter ute istället för inne, har han svårt att processera händelserna själv, fast dethär var ju av lite annan klass.

Filuren, tja, förutom att han börjat ställa sig upp och stå lite här och där (i spjälsängen nyss tex) och därmed faller och slår sig och gråter då och då, är han en liten glad varelse. Okej, inte när mamma och storebror gick bort och moster skulle mata honom då han var rejält hungrig. DÅ var det inte okej! Men annars tar han det rätt piano.

Det bästa med veckoslutet enligt mig var nog att ta semester från hushållet ackompanjerat av hemmavarande sambo en par dar innan. Det gav mig en välbehövlig paus från dehär fyra väggarna och lyfte bort flera kilo föräldraansvar från mina axlar.

Han vet vad en kvinna behöver

Vid frukostbordet:
Oj, mamma du har ett stort blåmärke på benet!
Du måste nog till frissan! 
Eller, eller så till sjukhuset...

Tack, det första duger bra!

Titeln som årets bästa mamma

...går nog definitivt till någon annan än mig!

Sömnbristen är stor, jag stressar upp mig över småsaker, jag använder nästan bara versaler när jag pratar med mina barn, samvetet gnager och hjärtat värker därefter.

Situationen är sån att MÅSTE ta tag i den. Antingen det eller så kommer undertecknad att knalla rakt in i en vägg inom kort.
Steg ett: Köpa liten madrass att sätta på vårt sovrumsgolv åt Krabaten så han inte behöver sparka och smaska mig i magen/örat hela natten (han kommer alltså varje kväll springande en stund efter att jag stängt radio/tv och lampor, oftast just när jag själv lyckats få sömn ja)
Steg två: Ge ersättning åt Filuren på kvällarna innan han går och sova så han inte behöver väcka mig fem gånger på en natt för att snutta. (Nu kan ni räkna ut i medeltal hur många timmar ostörd sömn jag fått i natt) Det händer inte varje natt, men alltid emellanåt har han dagar när han ammar dåligt med följden att han är törstig nattetid istället såklart.
Steg tre: Jag måste lugna ner mig, varva ner, ta en paus och meditera varje dag. Eller göra nåt skoj. Nåt riktigt slappt som det inte finns plats för på agendan egentligen, men som jag mår bra av och som gör att jag kan koppla av helt från vardagen en liten liten stund.
Och så borde jag bli lite mera muminmamma. Tänk: Okej, nu lekte Krabaten sönder vår andra tvättkorg, men den fick bara ett litet hål, den går ännu att använda, det är bara bra så slipper vattnet att droppa ut om man har våt tvätt i den. Stället för: För hundrade gången, det där är inte en leksak att välta runt och härja med, titta nu gick den sönder i alla fall, om du inte vill föra den tillbaka till badrummet så gör mamma det nu!

Nåja, nu ska jag kolla om garagedörren jag pinotexade imorse är så torr att jag kan stänga den och åka till en tysk köplada och hämta en ny bastuugn åt oss.
Hur det var med att relaxa och vila mera? Eh, jag börjar imorgon. tror jag...

När jag blir liten igen

Den äldre av mina söner har allt oftare börjat klämma ur sig sånadär konstateranden som gör det svårt för mig att hålla minen ens någorlunda allvarlig.

En eftermiddag då han just vaknat och vi gosade i soffan strök han mig så snällt över benet och konstaterade  filosofiskt att mamma har skägg på benen.
Nåja, det var ju inte igår jag rakade mig men ändå!

En morgon när "okända djur" spelades i Buu-radion så klämde jag i och sjöng med vid frukostbordet (pinsam förälder - that's me!). Han avbröt mig med ett försiktigt: Mamma, mamma är du arg nu?
Jag kanske hade lite hes morgonröst ja.

Senst nu ikväll funderade han på det att jag måste gå och mata och natta den otåliga lillebrodern innan jag skulle komma och sjunga nattsång för honom. Och så konstaterade han nöjt: Sen när jag blir lika liten som lillebror igen, då ska jag också få amma!
Söta smarta barn...