Den subjektiva lyckan

Nu kommer det lite jag-sov-inte-så-mycket-förra-natten-flum angående dethär med lycka:

Härom dagen när jag körde bil ensam på väg för att hämta krabaten från dagmamman insåg jag för en kort stund hur lycklig jag var. Jag börjar äntligen känna mig lite rotad i min nya hemstad (att det har tagit tid!) jag saknade min krabat men jag var ju på väg att hämta honom nu och hemma i vårt hus (eget hus! Jag? Fatta det alltså!) så väntar sambon och filuren på oss.

Lika fort som känslan kom så kvävdes den av tanken: Ajaj, det är ett dåligt tecken, känner jag mig sådär nöjd kommer nog hela livet att stå på ända snart. Vi får sälja huset och dom tar knattarna ifrån oss, sambon börjar supa och jag får cancer.

Min nästa tanke var lätt förundrad och irriterad. Stopp och belägg! Vänta nu lite, varför skulle jag, som alltid predikat dethär med att man får och SKA vara lycklig över småsaker i vardagen, plötsligt inte få vara lycklig själv? Det finns ingen karma, ingen lag, som förbjuder mig att vara lycklig en stund eller säger att lycka är ett tecken på dåligheter!
Men känslan var redan försvunnen och ersatt av vardagsfiilisen (sisådär mitt emellan).

Mitt funderande fortsatte däremot.
Vad är det som gör att jag inte får vara lycklig. Är det det att lycka är ett tecken på nån slags självgodhet, som ju inte är sådär Politiskt Korrekt eller ger något gott tillbaka?

Eller är det bara som så att det finns så mycket lidande idag att jag inte borde ha nån rätt att känna mig lycklig när så många andra mår illa? "Ät upp din gröt nu, tänk på barnen i Afrika!" (Vilket btw måste vara det sämsta argumentet att tvinga i småbarn mat som de inte vill ha)
Är det fel av mig att vara glad över materiella ting, när det finns människor, som har all rätt i världen att vara lyckliga, men som ändå förlorat hem, hus, föräldrar och frihet?

Eller är det personligt, ligger det i någon dålig erfarenhet från tidigare i mitt liv? Flera gånger då jag känt mig genuint glad och lycklig har jag fått det konkreta livet kastat tillbaka i mitt ansikte som en gammal luktande disktrasa?

Jag vet inte, men jag tycker fortsättningsvis att lycka ligger i de små sakerna. En bra låt på radion. Ett klokt ord från en god vän. Ett bus med ungarna. En kram. En fullgjord uppgift på jobbet. En kaffekopp i tystnad. En natt ostörd sömn.

Jag tror att den som jagar efter den Stora Eviga Lyckan i livet (ett allmänt fenomen i västvärlden just nu har jag för mig) är en konstant besviken person. Däremot tror jag att man kan uppleva allmän genuin lycka, inte när man letar desperat, utan när man sitter i bilen på väg att hämta sitt barn från dagmamman och inte tänker på något speciellt alls.

Det att man är en så tossig person att man är rädd att känslan ska medföra nåt dåligt, det är sedan en helt annan sak!