Ni vet känslan (eller så vet ni inte och då är ni glada) när man blir väckt för x:te gången på natten och tänker "ja, men det är okej, klockan är säkert närmare fem redan" och så tittar du upp och så är klockeländet bara halv ett. Och du kommer att hinna bli väckt mååånga gånger ännu innan natten är slut.
Och så vaknar du svettig där klockan sex på morgonen och konstaterar att det sover fyra personer i en tvåpersoners säng och att du är fastkilad och att du inte kan vända på dig utan att:
a) lägga dig på någons armar/ben
b) putta ett barn i golvet
c) väcka någon och inte få somna om (vilket du inte kan utan att vända på dig heller förstås)
Jag frågade sambon vilket som är mera etiskt: Whisky i kvällsgröten eller stekpanna i huvudet?
Ja vad ska man riktigt göra då de turas om att väcka en på natten? Krabaten väcker mig ett par gånger och står dessutom för morgonväckningen då han skramlar iväg för att kisa klockan 6 (vi jublar över blöjfriheten ja, men...). Filuren ropar. Minst fyra gånger per natt. Inte alltid för att äta, men för att han är på väg upp och stå i sömnen, så vaknar han och är på helt fel ställe och tutten är borta.
Visst finns det undantag, en natt för två veckor sen blev jag inte väckt förrän klockan tre av filuren. Fast då hade jag också lust att ringa rekordboken.
2 comments:
Jag var konstant trött. Fast vi hade inte just sängen fullsatt, men alltid var det nån som ropade på mamma. Aldrig pappa. Och när den minsta var tre år gammal skaffade vi hund. Som skulle ut på nätterna. Inte riktigt klokt. Men man överlever trots allt.
Maj
Jo, konstant trött är en bra beskrivning!
Jag tror att jag var mera vaken än sov inatt. Men man får ju lite perspektiv på saker, när den högsta önskan man har just nu är att få sova en hel natt i egen säng utan att bli väckt :)
Post a Comment