Ner som en pannkaka

Inatt väcktes jag av det eländigaste av ljud, en dunselikrach följt av ett stegrande tjut. Jag visste direkt vad det var fråga om fast jag inte kom ihåg att jag skulle somnat under amningen och att filuren blivit kvar i vår säng. Men det hade han blivit och hade i sömnen sedan skruvat/kravlat sig över hela sambons sida av sängen, över täcke och kuddar och ner på andra sidan.

Stackarn en sån chock han fick. Och mammasamvetet fick sig en rejäl törn. Speciellt i morse när mitt lilla solsken till filur var som bortblåst, jag inte kunde tvätta honom eller klä på honom utan skrik. Än mindre ville han krypa på golvet och klättra på möbler, det som enligt bildbevis var det bästa han visste igår kväll. Till slut ringde jag hälsostationen och åkte dit på koll för säkerhets skull (nojan, nojan, han har ju trots allt inga yttre tecken på skador annat än ett diskret blåmärke i pannan).
Inget tydde på hjärnskakning och inga större leder hade hoppat ur led och han passade på att smila upp sig mot läkaren, så troligtvis blir han sig själv snart igen bara chocken och mörbultningen går över. Jag ska låta honom vila i famnen så mycket han vill idag och så satsar vi på att allt är bättre imorgon sen.