Trevligt värre

Nu gör sig sömnskulden påminnd igen, yr, stirrig och spänningshuvudvärk, sönerna som hade så passligt samstämd dagssömn förra veckan har börjat sova i olika skift igen. Tidig nattning av mamma ikväll!
Men, i motsats till alla tråkiga saker, så händer det en massa trevligt också.

Jag har fått veta att jag är antagen till en vuxenutbildning som startar i höst, oklart ännu om jag kom in på svenska eller finska, men strunt i det, jag är glad! Det reder sig sa han som sket i såsen!

Filuren fyllde halvåret, jag kan börja träna på allvar igen (Jaja jag vet, hollywoodstjärnorna och Vickan kan böra hårdträna tidigare, men så har de personlig coach och blir fotade mycket oftare än jag. No stress liksom.). Och med tanke på att jag för första gången på tre år, sen jag väntade krabaten, äntligen väger under 70 kilo och därmed är normalviktig igen (i motsats till överviktig) så har jag ju världens utgångsläge! Nej, jag måste inte väga lite, men med graviditetsdiabetesen i färskt minne så...

Hobbywise: Jag har köpt en gammal spinnrock seconhand, fått den riggad OCH testspunnit lite tråd, det ni! Hur tråden sen ser ut ska vi inte gå in på (Och ja, jag överväger att starta en skild handarbetsblogg för jag har på känn att jag har en massa att tjata om gällande handarbetstemat som skulle tråka ut den icke intresserade på fem röda).

Ingen som skäller välkommen mer

Idag somnade lånehunden in.
Det var inte oväntat, hon har ju blivit äldre hela tiden och har mått sådär till och från sedan i våras, men det hjälpte inte när jag fick samtalet i biblioteket idag och stod där i barnens läshörna med tårarna brännande i ögonvrån.
Hon som var den första (förutom sambon) som fick höra att vi väntade barn.
Hon som sprang långa omvägar ute i svampskogen, men alltid visste var vi var.
Hon som jag under det senaste året kallat för "tant".
Hon som för bara en vecka sedan rev sönder en dundyna ute på holmen och gjorde att det såg ut som snö mitt i juli.

Tack för att jag fick känna dig i nästan fyra år!

Bilden är gammal, men hunden är ung och glad, just så som jag vill minnas henne.

Jag trodde aldrig jag skulle säga dethär men...

Jag har aldrig upplevt åska som tråkigt förut. Sådär generellt tycker jag om åskväder. Så länge jag inte är ute till havs och har möjlighet att dra mig inomhus om det kommer rakt över. Att mysa inne och räkna blixtar är ett av sommarnöjena.

Men att ligga i ett svettigt sovrum med en son som är, om inte rädd, så i alla fall för uppjagad för att kunna sova och därmed bara snurrar runt runt i två timmar medan blixtarna avlöser varandra med bara några sekunders mellanrum, då blir det mest irriterande och man vill bara att det ska sluta så man får sova ens några minuter den natten. Ja jag hann få riktigt långtråkigt.

Det såg lovande ut ett par gånger då blixtarna och regnet verkade dö ut, men bara för att ta i med nya krafter igen. Klockan var närmare ett när bulleribraket äntligen slutade och bara en dryg timme senare väckte de två marodörerna varandra IGEN. Den mindre var snörvlig och den större hade tappat bort sitt lamm nånstans i den stora sängen.

Just då önskade jag att åskväder inte tillhörde sommarfenomenen.
Jag önskade att förkylningarna var utplånade från jordens yta.
Jag önskade att man fick ge sömnmedicin åt barn, alternativt whisky.
Och jag önskade att jag sov ombonat mellan rena vita lakan på ett hotell med tyst och diskret luftkonditionering.

En dag då solen steker

Dagen började med att gå på gårdsloppis i knutarna med en väninna och henns barn. Krabaten fick mängder med kläder. Och böcker. Och bu och bä-mjukisar. Och en bil som för ljud när den krockar (Vad tänkte jag på? Stackars våra väggar!). Filuren fick något smått i klädväg han också.
Jag fick en köttkvarn. Bästa köpet på länge! Tänk sen i höst om vi drar upp nån gädda och lite skräpfisk på näten. Så kokar man, benar grovt, mal ett par omgångar, sätter till fett och olja och så steker man fiskbullar!

Sen kom vi hem och sov bort den värsta hettan och så gick vi ut igen och hängde i trädgården.

Bästa sommarleksaken för en tvååring:

Blomdusch!

Bästa leksaken för en halvåring då?

Vad som helst! (ser ni förresten hur fiffigt jag löst problemet med vår söndriga gräsklippare? Vi behöver inte köpa ny, vi har ju filur!)

Nu ska vi ännu bege oss ut på middag i trädgården. Dippsås, kalla knackorvar och grönsaksbitar att dippa.

Puh.

Det jag inte hann med igår har jag tagit igen och det med råge.

Idag har vi plockat bär, gått till butiken, kokat saft, bytt lakan i sängarna, åkt till en annan butik i jakt på gelésocker och gympa-gummiband, lekt i trädgården och, för tillfället, kokar svartvinbärsgelé.

Alltså har jag tagit igen det med så mycket råge att jag nu är trött som en trasa och ännu ska hälla gelén på burkar och hänga tvätt och inte riktigt vet hur jag ska lyckas med det med ögonlock som hotar att rasa ner inom en snar framtid. Att köpa gympa-gummiband var bra, att inte ha tid att gympa med dem sen är en helt annan sak!

Filuren har dessutom fått sin sovdiagnos nu. Det var när han bara gång på gång vände sig på mage i vagnsinsatsen idag ute på gården som jag insåg att det är kryparsjukan han fått. Han är så ivrig med detdär att dra sig fram på olika intressanta sätt dagtid att det fortsätter nattetid också. Får väl bara stå ut med en nattkrälande rumskompis ett par veckor till innan det lugnar sig.

Inte blir det väl mycket sömn inatt heller...
Imorgon tar jag ledigt och gör bara sånt som jag och knattarna tycker om. Sova på dagen till exempel! Tyvärr tycker jag om att sylta och safta också. Men till all tur är bären slut i trädgården nu! För tillfället.

Vad man hinner med och inte hinner med

Idag är dagen då jag inte hunnit med hälften av det jag tänkt:
Plocka vinbär.
Rensa gräs under vinbärsbuskarna.
Plantera solrosor med krabaten.
Starta diskmaskinen nu på kvällen innan det blev för sent.
Byta lakan i sängarna.

Men samtidigt dagen då jag hunnit med massor om man tänker att jag är ensam med knattarna och har sovit fem timmar förra natten:
Tvättat bilen.
Handlat mat.
Gått på loppis.
Hämtat saftmajan från svärmor.

Och så har jag gjort en massa saker jag inte hade planerat in i agendan:
Tröstat och sovit brevid en liten orolig filur förra natten. Förkylning nr x, vattkoppor, värme? Ingen vet.
Vårdat en nackspärr.
Släpat på en itkupotkuraivande kille i butiken, från det att vi gick till kassan tills alla satt ute i bilen tog det 17 minuter.
Förmanat krabaten och börjat få uträckt tunga till svar.
Nattat en orolig kille i en och en halv timme.
Och så fort han somnade: Extra-ammat följande oroliga lilla barn, det ser inte ut att bli mera sömn inatt heller.

Men för att ge mig mera tillförsikt inför morgondagen:
Nu ska jag banne mig ta bort allt socker igen. Det har blivit lite extra kakor och grejer under den sensaste veckan, speciellt de två senaste dagarna. Vaniljjoggis, blåbärspaj, gröt med mycket sylt, glasspinne i värmen hela allt med extra på.
Och den övertända, vägra-lyssna-på-mamma-räcka-ut-tungan-killen som har svårt att hitta sömnen är nog till stor del en produkt av sockret. En gång i veckan. Punkt. Det måste eventuellt gälla mamma också...

Det bästa minnet

Egentligen skulle jag kunna skriva en massa gnäll just nu, sommarens x:te förkylning på gång, barn som grät ikapp så fort sambon åkte iväg på en veckas jobb, regn, dålig säng = sjuk rygg och ärtsoppa i strandvattnet vid stugan.

Men, för att inte fastna i det så ska jag ta till ett trix jag läst nånstans, (minns inte var, kan inte länka). Det gick i all enkelhet ut på en slags minnesmeditation. Om man märker att man är på väg att fastna i en spiral av negativa tankar, trötthet, stress, ja allt sånt, så skulle man bryta av den genom att tänka på nåt trevligt. Till exempel ha en liten samling av minnen av de absolut bästa stunderna i ens liv. Och när allt känns för tungt ska man ta ett par minuters paus, andas djupt några gånger och plocka fram nåt av dedär minnena och tänka sig igenom det på nytt och försöka fånga dendär känslan man hade då, det som gör minnet så bra.

Jag har länge tänkt att mitt bästa minne är från nån av mina barndoms somrar ute på skären, på bryggan, solandes, fångandes spiggar med håv, springandes i full fart över steniga skogsstigar.
Men idag insåg jag att det bästa minnet är något helt annat.
Det är dagen då vi kom hem från sjukhuset med filuren. Och specifikt, stunden då storebror krabaten kom hem från farmor.

Pappa fick hålla i lillebror så jag kunde (för första gången på nån månad) sätta mig ner på huk utan alltför mycket problem och hjälpa krabaten av med kläderna. Jag minns hur krabaten först sade "bort mamma", han förlät mig inte så lätt för att jag varit borta i fyra dagar, men så fick jag krama honom och så gick vi alla fyra och satte oss framför brasan i vardagsrummet (det var ju mitt i vintern och kallt). Det var då först krabaten märkte att det fanns en ny filur med oss. Stunden då han märkte det, han ville inte låtsas om det allt för mycket, men kunde inte låta bli att snegla och vi presenterade lillbror för storebror och så satt vi bara där alla fyra i famnen på varandra på vardagsrumsgolvet. Jag satt i lugn och ro nära de människor jag älskar mest på hela jorden. Jag tror att jag smålog på ett fånigt sätt och ville inte ens sluta. Min familj. Två barn. Fyra personer. Jag var hel.

Jag kan inte svara på varför filurens neddykande i mitt liv hade en sån inverkan på mig, då krabatens inte hade det. För face the fact, visst var jag glad, lycklig och pirrig första gången vi kom hem med krabaten, men också så otroligt förvirrad och ovan och stressad. Jag älskar inte den ena mera än den andra, men det bara verkar som om att det behövdes två små liv för att ge mig balans (och gråa hår, men som sagt, det är en helt annan historia).

Buää bää

Filurens första ord.
Och det skulle vara gulligt och fint på alla sätt och vis, om det inte var för att jollret kommer ut på ett så slutgiltigt och bestämt sätt att man bara börjar skratta åt den lilla filuren som sitter där och suger på underläppen och konstaterar och kommenderar.

(jag vet, dagens onödigaste det-är-bara-mamma-som-inser-det-roliga-i-detta-inlägg, men det har underållit mig i flera timmar nu!)

Personen på bilden har inget samband till texten, men den visar min senaste stickning och en balanserande Krabat.

Pricken över i:et

Det är det nya smeknamnet på krabaten.
Det började med fyra små prickar i nacken och runt halsen i går morse. Idag är han vår egen lilla flugsvamp.
Hittills har han inte ens verkat speciellt kliande, ledsen eller sjuk, ingen värre feber eller så. Men med tanke på att han just hoppade över allt vad dagssömn heter kommer det nog att låta annorlunda till kvällen.

Filuren verkar än så länge oberörd, men fast han ännu är liten, visst finns risken att vi om två veckor har en liten flugsvamp hemma igen!

På tal om hobbyn

Som ett svar på Sarais kommentar till föregående bloggpost:

Att surfa på nätet kring sin hobby, det kan bli ödesdigert.

Jag hade en gammal puck med hahtuvalanka (filtande garn typ), sån som inte är tvinnad, utan består av lösa fibrer i en tunn sträng.
Jag kom fram till att jag aldrig sist och slutligen kommer att använda den till att sticka nåt för filtning (blir för styvt i mitt tycke), men som vanligt garn kanske... Det har ju så fin färg.
Nåja tack vare min vän gåågel, ett trähjul och en pinne från Sinooperi, en krok från en vajergardin och ett visst mått nyfikenhet så håller jag nu alltså på att testa om det går att spinna till vanligt garn:

Instruktioner för hur man gör en egen slända finns att hitta här.

Det går! Sländan blev liten och lätt och är bra att öva med och det går tokmycket enklare än att spinna från kardad ull för här är det bara att släppa ut lite filtgarn i taget utan att vara rädd att det går av eller blir ojämnt (har testat det en gång). Hur som helst, det som återstår att se är om jag orkar spinna båda trådarna (hahtuva-garnet är dubbelt) och sedan spinna ihop dem till ett tvåtrådigt garn som förhoppningsvis tål stickning också.

Nu skulle man tro att jag slutade här då. Nejnej, jag håller redan på att försöka reda ut var man får tag på kardor (svindyra) och en begagnad spinnrock (lite billigare) och lite testull.

En del av mig ropar: Du har inte tid just nu!!!
En annan säger: Men så bra att du har prövat på och har all grejjer hemma sen nån gång när du har tid!

Nej det är nog inte det smartaste jag gjort på länge, men kanske det roligaste!

Favoriter

Favoriterna på to-do listan när man lyckats tajma knattarnas dagssovning (i någorlunda inbördes ordning):

1. Sova själv.
2. Kaffe och ett par goooda chokobitar samt dagens tidning som man inte hunnit med förrän då.
3. Hobbysera. Sticka, virka, klippa ut dedär attans recepten som man alltid sparar på av nån anledning och klistra in dem i för ändamålet avsett häfte.
4. Surfa, blogga, leta reda på öppethållningstider/adresser/whatever (vad gjorde mammorna innan internet fanns?)
5. Tänja de stackars axlarna som tar mer illa upp för varje nytt gram filuren samlar på sig.
6. Öppna dendär boken man tänkt öppna i några veckor nu.
7. Ominreda huset i tankarna.
8. Klippa naglarna/peta tåludd, navelludd.
9. Och sist, men tyvärr inte minst: Hushålssysslorna. Om man har turen att ha "fritid" mitt på dan ska man nu för allt i världen inte satsa hela den på diskplockande eller klädvikande!

Och allt som oftast, hinner man ändå med minst två eller tre av dedär sysslorna på den lilla timmen man har. Ibland lite tvättvikande också mellan kaffekopparna och chokladbitarna.

Men för all del, ge mig gärna tips på andra, någorlunda tysta aktiviteter som inte tar för länge att plocka fram och städa undan!

Diplom?

Ett hur stort och fint diplom får jag om jag överlever i tre dagar på egen hand med trotsåldersbarnet och filuren som just lärt sig kräla OCH PMS?

Hur mycket mindre diplom får jag om antingen jag eller trotsåldersbarnet inte överlever?

Kriserna är små, men stubinen är kort och bokstäverna har varit stora flera gånger redan idag.
Mamma lade täcket fel när hon klev ur sängen - kris och gnäll.
Nej han ska inte ha blöja - Bra! Då blir det kalsong! - Neeeej, det ska vara blöja i alla fall! - Men nu har du ju en så fin kalsong, titta bara! - VILL HA BLÖJAAAAAN!
-Du får inte såga på skorstensmuren så att rappningen faller av! Titta så fula märken det blir! NEJ LÄGG BORT SÅGEN!
-Kliv inte över lillebror när han ligger på golvet det kan gå riktigt tokigt! Nej, INTE SÅ! DU HÖR VAD MAMMA SÄGER, INTE KLIVA ÖVER LILLEBROR!!!
(han vet allt dethär från förut, men då ivern och testandet tar över...)

När det blir för mycket lyfter jag upp filuren från golvet så att krabaten ska lugna sig lite, sen smyger jag in i köket, svär några gånger, både åt mitt beteende och krabaten som lyckas trigga det, andas några gånger och tar en chokladbit. Och så brukar det reda upp sig igen, för en stund.

Summer of Dåka vs. Summer of Snor

Jag vet inte helt varför, men sommaren 2008 är placerad på mitt livs karta som en av de bästa somrarna nånsin.
Kanske för att det var min sista sommar som, om inte ung, så i alla fall bekymmersfri och utan ansvar över nån annan än mig själv. Kanske för att jag hade så nära till så många goda vänner och kolleger som jag kunde spela minigolf med och gå på afterwork med, gå på kaffe med och diskutera intressanta, ytliga och djupa saker med. Kanske för att det var sommaren då jag träffade min sambo. Vem vet, men det jag vet är att ibland värker det av längtan inom mig efter att ha en del av de saker jag hade då.

Och en annan del av mig saknar det inte alls, morgnarna efter, morkkisarna, den konstanta oron jag hade inom mig då, min katastrofala sömnlöshet, sömnmedicinen jag fick pirkka i mig. Rastlösheten som jag försökte bedöva med, ja-a. Nöjen, vin, sång, att undvika att vara ensam och tänka för mycket, allt sånt.

Och nu är det då summer of snor, 2012. Förkylning nummer, jaa, kanske fem, på gång i de små näsorna och jag snyter och snyter och lyssnar på tjocka små röster. Jag får lika lite sömn som 2008, men av heelt andra orsaker. De orosmoment jag hade för fyra år sen finns väl egentligen kvar i någon form, men har blivit så minimala i jämförelse med de nya stora tankar som finns, att de inte rör mig längre. Men istället, som kompensation, har mitt liv fått en mening jag inte trodde var möjlig. Jag har ett, nåja egentligen två, eller ehentligen tre (sambon också), otroligt viktiga livslånga uppdrag och det ger mig konstigt nog ro. Eller det ger mig i alla fall mitt liv meningsfullhet på ett sätt jag inte trodde var möjligt.

Igår kom jag inte ens ihåg att det var lördag (man tappar lätt dagarna utan arbetande sambo hemma) förrän vi gick ut på kvällspromenad jag och knattarna och jag märkte att det var så få människor i farten, några satt på sina terasser med gäster och babblade, några enstaka ungdomar med klirrande kassar. Och jag kunde inte låta bli att tänka på Höperöt 2008 som samma ljumma sommarkväll några år tidigare plattade håret hemma på väg till en terass.

Låt så vara att jag saknar mitt sociala liv, min boningsort, mina vidöppna framtidsplaner från Summer of dåka, men jag skulle aldrig byta bort Summer of snor, inte mot något i hela världen!

De bevingade orden

Nu var det då dags för kroppsuppfattning, som sonen konstaterande i morse:
"Mamma har ingen snopp!"
Sen drog han en sorglig slutsats:
"Mamma har tappat snoppen..."

Och nu har vi gissningstävling:
Hur många gånger kommer han att upprepa detta konstaterande för okända människor i butiken idag?

Den som vinner behöver inte vara med och leta reda på mammas borttappade juveler.

Konditionen

För att vara helt ärlig, jag var i bättre skick som höggravid än vad jag är nu.

Först kom öroninflammationen och den segaste hostan. Knappt var den borta förrän allergiperioden from hell kom på besök. Och när de sista pollenkornen sakta vädrade bort kom nästa förkylning, i två omgångar.

Och nu, nu är jag lite täppt i näsan ännu, men har inte varit ute och promenerat-promenerat på evigheter och har den sämsta slappaste konditionen på länge. Och, i följdvattnet av det, dålig ork och har ätit värkmedicin mot sjuka axlar några dagar på raken igen.
Men så är sambon borta, krabaten VILL GÅ SJÄLV (med stora bokstäver ja) och när vi är på stugan har vi inte ens en roddbåt. Så min plan är att ge nåt trevligt att hålla i åt krabaten så han hålls i vagnen och ge mig ut på promenix typ så snart vi bara hinner!

Om vi inte drabbas av Pargasvattnets hämnd först... Har nog inte kokat nåt vatten i morse och denhär nyheten kom ut efter att jag stängt av frukostradion.

Upphängd och nedsläppt

Jag tänkte först skriva avkoppling, men det stämmer inte riktigt. Utdragen, urkopplad eller upphängd och nersläppt känns bättre.

Sambon for iväg på jobb, den äldre sonen sover hos farmor och farfar inatt, jag har haft gosig kvalitetstid med lillnisse.
Och nu...
Nu är det dags för kvalitetstid med mig själv!
Nervarvning till 100%
Det har varit en stressig vecka med kalas, österbottenresa och stugvistelse. Jag har packat, klätt på, klätt av, packat igen, snutit snoriga näsor och packat en tredje gång. Om vi säger som så, jag har inte svårt att ignorera röran här hemma till förmån för att få slappna av i kropp och själ för en kväll. Den stannar nog kvar tills imorgon!

Nu ska jag öppna min alkoholfria lyxöl (den är Tjeckisk, därav), smörja in de trötta fötterna med smörja och läsa handarbetstidningen jag plockade på mig i butiken idag och njuuuta!

Korta stunder

Vi kom hem från österbotten igår eftermiddag.
Jag rev ut allt ur väskorna, satte tillbaka det som var rent, sorterade bort det som var smutsigt, tvättade ett par maskiner, nattade två övertrötta barn.
Nu har vi petat i oss frukost, så nu ska jag bara packa lite mat så fortsätter vi ut till stugan.

Det känns som att vi flänger runt världen och bara mellanlandar för korta stunder i vårt eget hem.
Men det är sköna korta stunder och framför allt trevliga turer ut i världen!

Oslagbart!

Ett nålstick i vardera benet, ett tredje vaccin i magen, 39 graders feber och 27 graders inomhustemperatur.
Och ändå får jag mitt vanliga tack-för-maten leende av min lilla kämpe.

Vi vädrar på den ena saken, inomhustemperaturen alltså, och panadolar på den andra. Och fast det finns tusen miljoner saker att göra så förbereder jag mig för en tidig natt. Man vet aldrig när och var humöret tar slut.

Solsken, hjärtan och regnbågar

Ja jag försöker satsa på trevliga saker just idag.
Kanske just för att krabaten har haft en bra dag, det har varit varmt och vi lever ett riktigt sommarlovsliv.

Vi kliver upp i lugn och ro, fast morgonen ibland börjar onödigt tidigt. Vi äter frukost i pyjamasen, yr runt en stund med pottor, pyjamasar, disk, dagstidningar och tandborstar lite överallt. Sen när filuren blir trött i ögonen går vi ut i det daggvåta gräset med barnvagnen och jagar sniglar, klättrar i träd, ser om flera smultron mognat och gräver upp tistlar.
På eftermiddagen går/bilar vi iväg på nåt äventyr. Biblioteket, loppiset, någon lekpark eller, som idag, knappshopping. 
Middagen intas i trädgården vid utemöblemanget, vi hoppar över teveprogramen på kvällen till förmån för utehäng.
Vi tvättar smutsiga små händer och vädrar sovrummen innan vi kan gå och lägga oss. Svettfaktorn är hög, men inget klår små snusande rosiga barn.

Och om vi ska tänka på trevliga saker så har vi ju det stora solskenet filuren.
Jag har knappt vågat skriva om det för jag har varit rädd att det ska ändra vilken dag som helst, men faktum kvarstår, efter att magknipet tog slut är filuren en så underbart glad och nöjd bebis. Jag får ett leende varje gång han vaknar, jag vinkar åt honom i sittern och ögonen spärras upp och fötterna viftar av glädje, jag har honom att hoppa i min famn och han gurglar av skratt. Visst säger han till så att det hörs när han är hungrig eller trött, men däremellan är det idel leenden.
Ibland tycker jag att det är synd att hinner njuta av det goda humöret så lite som jag gör, karabatens trotsutbrott, hushållet och den lilla egentid jag har äter upp så mycket av dagen, men jag försöker ta tillvara de stunder då krabaten sover eller leker för sig själv för att hinna umgås med solstrålen.

Och så är jag så väldigt tacksam att krabatens värsta trots inte slog till innan filurens magont tog slut.