Det bästa minnet

Egentligen skulle jag kunna skriva en massa gnäll just nu, sommarens x:te förkylning på gång, barn som grät ikapp så fort sambon åkte iväg på en veckas jobb, regn, dålig säng = sjuk rygg och ärtsoppa i strandvattnet vid stugan.

Men, för att inte fastna i det så ska jag ta till ett trix jag läst nånstans, (minns inte var, kan inte länka). Det gick i all enkelhet ut på en slags minnesmeditation. Om man märker att man är på väg att fastna i en spiral av negativa tankar, trötthet, stress, ja allt sånt, så skulle man bryta av den genom att tänka på nåt trevligt. Till exempel ha en liten samling av minnen av de absolut bästa stunderna i ens liv. Och när allt känns för tungt ska man ta ett par minuters paus, andas djupt några gånger och plocka fram nåt av dedär minnena och tänka sig igenom det på nytt och försöka fånga dendär känslan man hade då, det som gör minnet så bra.

Jag har länge tänkt att mitt bästa minne är från nån av mina barndoms somrar ute på skären, på bryggan, solandes, fångandes spiggar med håv, springandes i full fart över steniga skogsstigar.
Men idag insåg jag att det bästa minnet är något helt annat.
Det är dagen då vi kom hem från sjukhuset med filuren. Och specifikt, stunden då storebror krabaten kom hem från farmor.

Pappa fick hålla i lillebror så jag kunde (för första gången på nån månad) sätta mig ner på huk utan alltför mycket problem och hjälpa krabaten av med kläderna. Jag minns hur krabaten först sade "bort mamma", han förlät mig inte så lätt för att jag varit borta i fyra dagar, men så fick jag krama honom och så gick vi alla fyra och satte oss framför brasan i vardagsrummet (det var ju mitt i vintern och kallt). Det var då först krabaten märkte att det fanns en ny filur med oss. Stunden då han märkte det, han ville inte låtsas om det allt för mycket, men kunde inte låta bli att snegla och vi presenterade lillbror för storebror och så satt vi bara där alla fyra i famnen på varandra på vardagsrumsgolvet. Jag satt i lugn och ro nära de människor jag älskar mest på hela jorden. Jag tror att jag smålog på ett fånigt sätt och ville inte ens sluta. Min familj. Två barn. Fyra personer. Jag var hel.

Jag kan inte svara på varför filurens neddykande i mitt liv hade en sån inverkan på mig, då krabatens inte hade det. För face the fact, visst var jag glad, lycklig och pirrig första gången vi kom hem med krabaten, men också så otroligt förvirrad och ovan och stressad. Jag älskar inte den ena mera än den andra, men det bara verkar som om att det behövdes två små liv för att ge mig balans (och gråa hår, men som sagt, det är en helt annan historia).