Och tankarna snurrar

Jag vet inte varför, för jag kan helt ärligt påstå att jag inte stressat den senaste tiden, men nu känns det precis som om mitt samvete skulle behöva läggas på hyllan och så skulle jag ägna ett par dar åt att samla mig själv igen.

Det kan bara vara PMSen, det kan bara vara det att jag sovit sämre några nätter, eller så är det något helt annat, men det är inte kiva att ligga och vrida på sig på natten och känna hur det sticker och drar i muskler och märka hur svårt jag har att slappna av. Till all tur så oroar jag mig bara måttligt just nu och tror inte att jag är döende eller så, men det vill inte släppa taget helt för det. Imorgon far dessutom sambon på studieresa så jag ska sköta hemmet tillsammans med krabaten ett par dagar och det skulle vara skäl att vara utvilad till dess. Dessutom ska jag och snitta bort födelsemärken på ryggen imorgon, hoppas innerligt att jag får böja mig fram och lyfta tungt efter det, annars får jag ringa krabatens farmor. Det är visst en del att tänka på märker jag!

Så nu slänger jag in samvetet i garderoben och lagar god och nyttig mat och tar en tupplur mitt på dagen fast krabaten är i dagvård och jag "borde" åstadkomma något vettigt och nyttigt. Ibland är kanske att bli utvilad det nyttigaste man kan åstadkomma.

Höperöts inlägg i debatten

Det härjar en vild genusdebatt, främst gällande kläder, i den svenska blogosfären och ja, jag måste väl få komma med min åsikt jag också.

För det första tycker jag att debatten är överdriven åt båda håll. Både de som förespråkar könlöshet och "hen" och de som tycker att pojkar är pojkar och flickor är flickor och de har baciller som man inte får blanda. För det andra tycker jag att alla har rätt till sin åsikt, så länge de inte försöker predika den som den enda rätta.

Min åsikt?
Jag har en son. Han är en pojke och jag tänker inte hyvla av honom snoppen bara för att det ska vara jämnslätt hela vägen. Jag tänker också fortsätta benämna honom pojke av rent praktiska skäl och för att det är en del av hans identitet.
Det som jag också tänker på, mycket, är vilken värdeladdning jag sätter in i ordet pojke/grabb/kille/son/gosse och att jag inte ger honom färdiga egenskaper bara tack vare det att han kallas pojke.
Jag undviker tuff pojke, busig grabb, stor och stark liten gubbe, ja allt som sätter in honom i ett fack bara utav tradition och slentrian. Istället försöker jag hitta alla hans hans personlighetsdrag och ge honom epitet enligt dem. Han är ett matvrak, han är min lilla famgris, han är en upptäcktsresande och en stor mandarinfantast som älskar att gå runt med mammas handväskor, älskar att "laga mat" i kastrullerna på köksgolvet och när jag sopar golvet är han den bästa hjälpredan som finns. Och detsamma skulle jag kunna säga om mitt barn var en flicka. Och det är det som är så mycket viktigare för mig än ett "hen", ett medellångt hår och en neutral brun-gul tröja.

Ja och när det kommer till kläderna, så är han ännu för liten att välja själv, men den dagen han blir det, så hoppas jag att jag är den mamma som låter honom få dendär rosa ponny-tröjan lika mycket som Spiderman-tröjan om han blir förtjust i den och så hoppas jag att inte alltför många barn på dagis är uppfostrade att retas för att någon gör något som inte hör till medeltalet.
Fast det tror jag också, oberoende av jämnställdhetsdagis eller genusfri uppfostran, så kommer alla barn in i dendär flickbacills vs. pojkbacills-fasen i något skede. Och tur är väl det, för det är i den åldern som kärlek börjar med ett tjuvnyp och utan kärleken skulle det inte bli några flera barn att debattera om ;)

Men det är min fundering, så berätta gärna hur du tänker!

Höperöt pynjar del 1

För att inte fastna i sjukdomsbabblet och småbarnsyrandet, nämnde jag här förresten att krabaten nu börjat tulta runt på egna ben och hans nya favorithobby är att klättra upp i sin egen matstol när han börjar bli hungrig? Hrrm, just det. Så skulle jag ta och skriva om nåt annat i stället, saker som jag håller på med, till exempel.

Här inom de närmaste dagarna bara, i början av mars hade jag tänkt, så ska det sås här i huset.
Trädgården på holmen ligger förvisso under en halvmeter snö och det är en sådär -20 ute idag, men solen får vilket grönfingrat kucko som helst att börja tänka på små spröda blad och skott. I år satsar vi på en ytterst traditionell växtblandning i trädgården.

Förutom potatisen så blir det morötter, rödbeta och kålrot i den rotigare delen av landet. På köksträdgårdssidan blir det två olika sorters sallad, röd och grön bladsallad, samt två olika sorters bönor, grön buskböna och gul vaxböna. Gul lök och i år även vitlök. Ärterna mådde fint i fjol så sådana ska vi peta ner i år också. Och så blir det lite örter, dill, persilja, gräslök och så ska jag se om inte dendär röda basilikan som ska vara lite tåligare ändå ska överleva i vårt land. Sedan är jag ännu lite i valet och kvalet gällande broccoli eller brysselkål. Kålförsöket i fjol falierade nämligen på grund av larverna. Det var inte mycket att ta vara på av de små vitkålshuvudena och blomkålen var så uppäten att den blev till ingenting.
Solrosfrön ska vi slänga ut bara på måfå och se om det blir nån fågelmat och den enda svartvinbärspinnen som överlevde den torra sommaren i fjol ska få ett nytt försök med nya kompisar. Sedan håller jag bara tummarna för att äppelträden och päronet överlevt den stränga vintern.

Men det som ska göras innan, sådär med erfarenhet från i fjol, är att blanda lite mera torv/kompost i jorden och en aning mera sand till potatissidan. Och så ska ju allt framför allt inhägnas sedan vi märkte att vi har rådjur på holmen...
Mycket jobb! Och mycket gott att se fram emot!

Höperöt, hackan och ogräset.

Instant success!

För nån dag sedan tog jag mig i kragen och ringde fysioterapin och frågade snällt om jag ännu får använda de sju återstående gångerna på mitt puntt-kort. Jojo, det fick jag, bara ett komma dit!

Så efter att jag lämnat krabaten hos dagmamman i morse gick jag till salen. Det första jag märkte var att mina jumppabyxor hade blivit hemma. Jubel. Men jag orkade inte gå två kilometer hem igen för att hämta dem och när jag en gång var där skulle jag puntta, så jag vek upp långkalsongerna till prydlig capris-längd under knäna och hoppades att ingen annan skulle komma till gymet den tiden och att den som gjorde det inte skulle titta för noga på exakt vad jag hade på mig i såna fall.
Tur hade jag, för ingen annan dök upp!
En timme senare när jag gick för att byta om igen så läste jag på duschdörren att hela gymmet var utan vatten just idag. Garghels, där stod jag svettig och smutsig och skulle till läkarstationen för att få vaccin en halvtimme senare så jag skulle inte hinna hem i duschen heller. Bara att be skötaren att putsa min svettiga arm ordentligt innan de stack nålen i mig då!

Nu kan man då tänka att jag skulle ge upp min gymkarriär efter detta. Alls icke!
Har jag överlevt puntten i långkalsånger och inte ens sluppit att duscha efteråt så klarar jag den utmärkt i träningsbyxor och med dusch nästa gång!

Fast jag kanske ångrar mig imorgon när jag har träningsvärk i axlarna igen...

Ynk

Jag fick igen ett samtal i stilen: "Tack för visat intresse, men tyvärr föll inte vårt val på dig denhär gången. Vi återkommer om vi hittar nåt för dig."
Denhär gången gällande det jobbet jag senast intervjuades för, så någon vart kommer jag, men inte ända fram.

Och så är det ännu dethär med vad jag riktigt vill göra. För samtidigt som jag skickar in mina ansökningar så letar jag sådär med ena ögat efter vuxenutbildningar.
En del av mig skulle vilja göra något inom sociala sidan. Sossutant, hjälpa ungdomar. På riktigt alltså! Men jag misstänker att dom tycker att jag är för instabil för det.
En annan del av mig skulle vilja jobba med det jag gjort hittills, bara mera HR-inriktat, men att börja studera igen och ordet tradenom låter så... Yrkis. (Sa hon såm studeerat på Ååbo Akkademii - med snork på näsan)
Och en sista liten del av mig skriker "Helvete, du har en bra och intressant utbildning! Lyft nu på luren och ring professorn och fråga om dom behöver forskare till ÅA, låt så vara att det är mycke jobb för lite fyrk, men det är ju det du KAN."

Suck! Varför får man inte gå till studiehandledaren mera efter gymnasiet?

Varning för ytligt inlägg!

Solens strålar kikar ivrigt fram bakom gardinen och när jag går från duschen till garderoben bländas jag av ett vitt dallrigt lår som plötsligt flashar till i tamburspegeln.
Det såg inte ut som något man vill visa i kjol och shorts i sommar. Och ja, då finns ju alternetivet knälång kjol och knälånga shorts, men det är min kropp och mitt lår och jag VILL inte att det ska se ut sådär. Det där är inte jag. Fast jag egentligen bara äger knälånga kjolar i alla fall...

Jag måste erkänna att om det finns något jag nojjar mig mycket för, utan att göra något konkret åt det, så är det min vikt. Eller, nu ljuger jag, jag har två gånger i livet lyckats gå ner i vikt sådär en större summa, nåt tiotal kilon alltså. Och båda gångerna har jag gett mig attans på det och haft en busenkel plan. Första gången skulle jag äta helt vegetariskt ett år för att se om det påverkade min hösnuva på nåt bra sätt, konkret och enkelt. Det fungerade några år innan jag började studera och festa och såg på medan midjan sakta växte. Andra gången skulle jag börja jag löpa och ändrade matintaget efter träningen, ett tydligt mål, att kunna löpa längre och snabbare. Det höll i sig tills jag blev gravid. Men ingendera gången lämnade jag bort nöjen, choklad eller vin helt och hållet, fast jag kanske minskade lite...

Så, vad ska jag ha för mål denhär gången? Löpa känns inte rätt just nu fast det skulle fungera, jag saknar helt motivation för det. Det vegetariska passade inte heller livsnjutaren i mig. Jag försöker fundera på vad som skulle passa min livssituation och staden jag bor i och köket jag har. Ska man köpa våg och räkna fettprocent? Eller midjemått när jag inte är gasig? Eller följa en diet för hjärtsjuka? (lär väl vara hälsosamt för hjärtfriska också) Eller börja med nån helt otippad sport?
Tips skulle behövas!

Vårkänslor

Och om någon undrar varför sidan ser ut som den gör, så kan jag berätta att det är Höperöt som fått Vårkänslor.
När kan man månne tidigast fara till K-rauta och börja köpa fröpåsar? Utan att verka heltossig alltså? Utöver det att man redan är heltossig trädgårsamatör då alltså.

Höperöt, 5 år

Det sägs ju att människans luktsinne är rätt dåligt utvecklat, eller ja det har väl snarare blivit lite avvecklat genom årtusendena. Hursomhelst, så lär det ändå vara mycket starkt kopplast med våra minnen.

Det erfor jag själv igår när jag, ännu lite sjukdomssvag, låg på golvet i krabatens rum och kände en svag doft. Det var Anna-dockan som låg ovanför mitt huvud.En äkta trasdocka, som mamma sydde två av, en åt mig och en åt syrran, när vi var småa. Jag hade nästan glömt bort den när den kom hit från föräldrarnas hus senaste de hälsade på, då de tyckte att krabaten visst behövde en flick-docka också! Och det kan jag ju bara hålla med om.

Jag tog upp dockan och borrade in näsan i den och bara sniffade en lång stund. Den doftade som det gör hem-hemma och lite som mammas tyglager på vinden när vi vara småa, blandat med en svag, söt, nästan hallongodisaktig flickrumsdoft som jag kommer ihåg från luktande anteckningslappar vi samlade på när vi var småa. Jag sniffade så jag nästan blev yr i huvudet. Om jag kunde göra en favoritparfym åt mig så skulle den bli precis sån!

Jag övervägde att sätta den åt sidan och inte låta krabaten leka med dockan mera bara för att lukten inte skulle försvinna och jag skulle få känna mig som fem år ibland. Men så växte jag upp igen och tittade på krabaten som sträckte upp händerna för att han också ville gosa med dockan som mamma gjorde och insåg att jag får sniffa på den så länge det varar.
Sedan kommer den att lukta mitt hem och mitt tyglager och hans barnrum och lika bra blir det.

Alla hjärtansdagspresent!

En akut snabbantningskur, fick jag av sambon.
Ekologisk, bidrar inte till överkonsumtionen runt högtiderna och precis vad jag behövde!

Okej, fast egentligen skulle jag nog ha levt lika lycklig utan den också. Nu väntar vi bara på att den lilla krabaten ska bli sjuk inatt, sådär i tur och ordning!
Tur att sambon varit i någorlunda skick i dag och kunnat sköta det mesta med honom medan jag ägnat mig åt andra aktiviteter. Blåbärssoppa t.ex. Den lyckligaste stunden idag var när jag kunde dricka tre klunkar blåbärssoppa på raken och märkte att det inte orsakade nåt magavändande!

Gissa vad? (favorit i repris)

Jo inatt började sambon spy, igen.
Ni kan ju gissa om jag jublar, jag har precis hamnat att sitta inne i två dagar med en krabat (som förvisso nu är frisk) och så kommer sambon hem med dethär. Eller är det krabatens feber som blir till akut kräk-och ripulisjuka i sambons fall?
Nåja, vi är friska ännu, men denhär gången har jag inga förhoppningar om att vi klarar oss undan, man klarar sig inte två gånger i rad liksom. Men för säkerhets skull ska jag ändå gå och moppa badrummet med klorin nu. Tjohej!