Höperöts sjuktransport Ab

Nej, varken dammsugning, wc-tvätt eller tupplur har det blivit idag.
Jag tänkte ta mig en tidig lunch med tidig lur när dagmamman ringde och sade att jag inte skulle vara orolig, men krabaten hade trillat och slagit sig.
Nejnej, inte orolig, iiinte alls!
Med sambon på två timmars avstånd och krabatens fammo med flunssa och hemma i pyjamas räknade jag att det går snabbast att agera sjuktransport själv. På några minuter hade jag tagit tre slevar av den tänkta lunchen, packat med banan och tetra-smoothie och parvlade mig iväg till dagmamman så fort jag orkade.
Väl där lugnade jag mig när den lille mannen satt snällt i dagmammans famn och funderade på livet. Såren i huvudet såg inte heller så farliga ut. På hälsocentralen konstaterade de att det varken krävde stygn eller klister, men frågade om jag ville ha en plåsterlapp på? Med tanke på killens kalufs räknade jag ut att det blir knepigare att få plåster uttrasslade därifrån än nyttan de skulle göra, så jag avböjde och lovade att putsa såren morgon och kväll några dagar istället.

Allt gott! Jag har fått redigt med motion, krabaten klättrar runt lika våghalsigt som vanligt, fast jag fått honom att säga "siktig trappan". Jag tror till och med att jag fick bort blodfläckarna från kläderna!

Ett sadistiskt drag

Den bästa stunden!
Sambo och krabat är ivägpackade på sina dagssysslor. Köket är någorlunda uppröjt, disk- och tvättmaskinerna snurrar och jag sitter med en kopp te och läser nyheter framför datorn en stund innan det är dags att ta tag i allt detdär som jag ville ta tag i redan förra veckan.
Det skulle kanske vara ännu mera lockande om inte min hjärna ännu skulle vara packad med snor som inte vill ut.
Men jag har satt en gräns åt mig själv, får jag vessan tvättad och golvet dammsuget och en tupplurså är jag nöjd med det. Det kommer en ny dag imorgon.

Å andra sidan har jag förståelse för att sambo och krabat hade bråttom härifrån i morse. Jag håller på att utveckla ett lätt sadisktiskt drag. Jag är nämligen på god väg att bli en lamp-Hitler (vi hade en disk och städ-Hitler i vår första studiebostad, enligt rullande schema, därav namnet).
Plötsligt hör jag mig själv bräka ut kommentarer i stil med "Måste du tända bastulampan också när du ska duscha?" och "I morse släckte jag både taklampan och skrivbordslampan i ditt arbetsrum efter att du farit hemifrån" och när vi åker iväg nångång på kväll en får inget annat än utelampan vid sidodörren vara på.
Å ena sidan känner jag mig löjlig som gnäller på mest energisparlampor då vi har en gammal tv och surrande frysbox, allt annat än energiklass A, å andra sidan tycker jag att det är så attans onödigt att ha fullt upplyst hus när vi ändå bara sitter i typ två rum åt gången.

Jantelagen kan gå och slänga sig

Jag tänkte just tanken: Attans att jag är bra på dethär!
Sedan kom Jante och knackade mig på axeln och gav mig ett snett ögonkast. Men mitt samvete vägrade för en gångs skulle att ta åt sig.
Nej, jag ÄR fasktiskt bra på dethär!

Vad det var jag gjort då? Jo, jag hade suckat djupt vid tanken på middag, men efter att jag öppnat kylskåpet och rotat runt lite hade jag en plan som jag ivrigt satte igång med och vid middagsbordet kunde jag bara konstatera att det var godare än vad jag trott! Jag har väl min fantasi att tacka för förmågan att hastigt komma på nåt nytt som blir gott, utan att snegla i en kokbok.
(Ehrm, det börj erkännas, ibland har mina utsvävningar blivit lite väl fantasirika, åtminstone enligt den stränga familjejuryn)

Vad kan du ärligt säga att du är bra på påriktigt? Utan falsk eller äkta blygsamhet.


Kvällens meny:
Krämig tomat- och paprikasalasa med fetaost och grahamscrépes. Och nauravat nakit. För att muta den yngsta jurymedlemen.

Ett mirakel!

Jag har dammsugat ett rum på tumis med krabaten utan att han fick panikgråtattack och måste upp i famnen!
Framför mig ser jag en framtid för Det Rena Huset för första gången sedan jag köpte damsugaren! Och en ond bråd död för dammråttorna, muahaha...

Låt så vara att det var sovrummet och krabaten satt placerad mitt uppe på sängen med både älsklingslammet i famnen och nappen i munnen, men jag ser det ändå som ett stort framsteg. Efter det var vi båda förtjänta av ett riktigt smarrigt mellanmål!
"Filerad" fintärnad appelsin, blandad med turkisk yoggis och en tsk fruktsocker och några bitar riven mörkchoko på.

Imrogon tar vi ett rum och ett godismellanmål till!

(Okej, jag inser att jag är överdrivet löjligt lycklig över detta, men fatta att det är jobbigt att inte kunna få huset rent när man vill! Note to self: Fotbollsspelaren i magen ska få lyssna på dammsugaren varje dag från det att den kommer hem.)

Krabaten förevisar

Ett begrundande ansiktsuttryck, snorproduktionen och den nya mössan:

Nu får jag den inte av honom, jag tror att han på ett diskret sätt försöker säga att han vill ut, snor och hosta eller inte.

Gräsbilen?

Krabaten (aka. snor- och slemproducenten) ståtade med ett nytt ord igår, ordet hashpipa.
Och innan någon ringer myndigheterna så kan jag berätta att den drogrelaterade associationen sitter helt mellan den vuxna betraktarens öron. Associera snarare till något kallt och gott.
Det är nämligen sonens sätt att ropa på glassbilen som stannar här utanför. Glass + piipaa-bil, med lite sludder på konsonanterna. Mycket enkelt. Men desto svårare för mamman att hålla sig för skratt.

På tal om glass, tredje dagen hemma och jag kunde döda för choko. Har nån nåt tips på något inte alltför sött som man ändå kan knapra i sig när man sitter hemma och mäter blodsocker?

Hemlängtan

Inatt kom hostan på besök. Så min sömn har blivit prydligt uppdelad av slemhosta rakt upp i ansiktet och välriktade sparkar mot brösten. När gryningen sådär sakteliga infann sig var mitt eget huvud fullt av snor och halsen sträv.

Morogon inleddes således med att meddela dagmamman om att vi nog inte kommer idag heller nej och att meddela min mamma om att vi nog inte kommer upp på mommos 85-årskalas i helgen. Om inte ett litet mirakel sker och krabaten är frisk imorgon på morgonen och min egen begynnande förkylning gör en helomvändning.
(Sedan den glada spysjukan i våras har vi sjukdomsförbud när huset är fullt hemma, wonder why?)

Och hittills hade jag på nåt sätt lite dragit mig inför pampas-resan, planera och packapappaskappsäck och sånt, men nu när det ser illa ut med farandet, då drabbas jag förstås av akut hemlängtan. På grund av jularna vi firat här nere så har jag kusiner jag inte träffat på två år, och krabaten har flera småkusiner han aldrig någonsin träffat. Och nu när det är allhelgona och allt, då brukar vi besöka gravarna, mina egna släktingar jag aldrig kommer att få träffa mera. Jag saknar en höstpromenad med systeryster i hemsoporna eller en kort blåsig stund vid båthuset, då man bara konstaterar att jo, men nej, vi börjar inte åka över till skärin nu.
Jag undrar om det bara är pampeser som ibland får känslan av att det platta landet och jorden i åkrarna ropar på dem, eller om det är normalt för andra delar av landet också? Eller är det bara vanlig hemlängtan? Eller var det något i kaffet i morse?

Vår juuuulskinka har rymt

Nånej, den är i gott förvar i frysen. Från och med ungefär här kan alla hc-vegen vänligen vända bort sina blickar helt för eget välmåendes skull.

Nu har jag portionerat nästan 8 kg grismalet kött i fryspåsar. Tidigare idag har jag skurit upp 70 cm yttrefilé, putsat lite späck och delat upp revbensspjällen i passliga ungsbitar. En halv gris, utan ben, var det som vi beställde. Egentligen hade jag kanske hellre fått ett halvt får eller nöt, men gris går också bra.
Och för att vara ärlig, nej det är inget ekokött, jag tvilar till och med på att det är väldigt lokalproducerat. Varför köpte vi det då, bara för det billiga priset, you sneaky bastards?
Ja, delsvis det (nåja några kilo späck far nog till tipporna i vinter, bokstavligen, eftersom varken jag eller sambon är så intresserade av att laga egen korv) men också för det att jag vet vad julskinkan innehåller, inget E621, inget onödigt salt., inga färdigmarinerade ribs.

Nu ska jag bara googla på hur sjutton man rimmar en sjukilos julskninka hemma.

Att vila upp sig: husmors-style

Bra inledning på ledigheten.
Igår efter att jag kommit hem gick luften ur mig totalt. Jag orkade inte ens sticka, och då är det allvarligt! I säng dråsade jag halv tio efter att ha ägnat kvällen åt att ignorera städbehovet i huset.

Tills idag hade jag då lite lätt program inplanerat. Ett besök på arbetsochnäringskontoret, en frissatid, ni vet gott om tid att vila upp mig däremellan. Till och med tid för alla hushållssysslor som ligger och väntar!
Det som jag inte räknat in var en kille med snor och nu även hosta, så frissabesöket avbokades, bara det nödvändiga avklarades. Dessutom kom jag på att sambon beställt något som går under titeln ½ gris från en av butikerna här och den skulle anlända idag. Det kom sambon inte själv ihåg, nej han skulle vara på jobb tills sent. Nåja, jag kunde ju kånka hem den, det var väl ändå bara paket att slänga i frysen. Nånej, serni, styckad var den, men jag har nog helt på egen hand fått snitta upp passliga frysbitar och slänga i påsar. Med en snorboll som är ömsom gnällig, ömsom hyperaktiv och dessutom kakkat tre gånger på eftermiddagen har jag inte haft tid för det som kallas vila upp. Däremot har jag slut på tvål i badrummet och helt uttrokade händer (gris-snyta-kakka-gris-snyta-kakka-gris-matlagning-tvätta barnhänder som varit i roskisen innan maten-snyta-kakka, ni vet).

Som grädde på moset fick jag värsta nysattacken vid middagen och har nu huvdet fullt med snor. Hoppas innerligt att det ska ge med sig snabbt!
Kvällen ska jag tillbringa precis som igår. Avslappning husmors-style, när du är så slut efter middagen att du inte längre orkar bry dig om att du inte är närvarnade, pedagogisk eller har ett städat hem. Eventuellt lyxar jag till det med lite zinksalva som handkräm i förbifarten.

Sammanfattningsvis

Sista dagen på jobbet. Och förstås första dagen på den gågna halvåret som dagmamman meddelar att krabaten är för krasslig för att stanna hos henne. Tack och lov kunde fammo hoppa in!

Sammanfattninsvis: Det kommer att bli såå skönt att vara ledig, men jag kommer att bli galen.

Det har varit enormt kul här, de flesta kollegerna är mer eller mindre lustiga typer som jag trivts förträffligt med! Utöver att jag fått samtala med andra än kassatanten på daglig basis, då...
Men det bästa har nog varit att jag känt att jag faktiskt hjälpt till och bidragit med något. Helt enkelt: Gjort det jag är utbildad till, det känns i fingertopparna (och maggropen) när man gör nåt som går av bara vana och ändå får man beröm för det.

Det enda som stört mig lite är det att jag haft svårt att placera mig som praktikant här, inte fullvärdig labbmedlem, inte med på mailinglistan, men jag "borde" ändå vara jätteintresserad av vad alla andra gör och av att forska här. Lite tvetydigt.
Och så tror jag att mina nätter den senaste tiden tagit udden av arbetsglädjen också. Man orkar bara med så mycket...

Och så tror jag att jag har bestämt mig. För att inte bli stipendieforskare. Nej. Men jag kan återkomma till det senare, för det är ett kapitel i sig. Nu ska jag gå och lämna tillbaka nycklarna och dekorera avskedskakan!