Lyckliga människor

Trots att sambon är på jobb och vissa förkylda små näsor gör att jag är vaken mera än sover på nätterna så känns det som att vi bara är lyckliga människor här i huset just nu.

Vi fick äntligen en ny ytterdörr installerad! Halleluja, inget frysa tårna av sig och dra filtar framför dörren för att stoppa draget nästa vinter. Bort med den gamla glappa dörren med silvertejp på postluckan, jag kommer inte att sakna den. Och som bonus ser det faktiskt FINT ut nu när man tittar mot det hållet av korridoren! Jag är både nöjd och lycklig! Vänta lite, jag ska bara gå och titta på den en gång till och sucka nöjt...

Krabaten som lär sig nya saker med stormsteg. Som dethär med att gå upp och kisi på natten om man behöver. Och att lära sig klättra upp för repstegen till utsiktskorgen i lekparken och ner igen helt själv! Hans min när han kommit dit upp alltså. Oslagbar!
(Mitt nervsnörp innan han var nere på marken igen utan brutna ben och utan att försöka hjälpa till i onödan var också rätt oslagbart)

Filuren är lycklig konstant. Han kryper på golvet och skrattar, han får syn på storebror och skrattar, jag bara bär runt på honom och han skrattar, han får syn på nån okänd och drar brett på smilbanden. Från vilken planet kommer han egentligen? Är han faktiskt mitt egna tokglada barn?

Dagens dilemma

Känsliga läsare varnas härmed.

Mitt under lekparksbuset märker du att den stora killen utan blöja plötsligt får dendär akut bajsträngda minen i ansiktet.
Du skulle inte ha en chans att hinna hem och lekplatsen är belägen så att en snabbtur ut i skogen inte heller är ett alternativ.
Hur sjutton gör man?

Barn och barn

Jag kom plötsligt ihåg den idag, dendär akuta stora tunga bördan av Ansvar som landade på mina axlar första gången jag skulle vara ensam med krabaten en arbetsvecka.
Tilläggas bör att vi då bodde 4 kilomenter från centrum och inte skulle ha tillgång till bil någo desto mera.
Jag minns inte, men jag har för mig att jag satt inne och var orolig största delen av tiden. Visst gick jag på nån vagnspromenad, visst fick vi låna bil och åka till butiken ett varv, visst fick vi ett och annat besök av svärmor, men resten av tiden ägnades nog åt tankar av det slag som är alltför stora för en ensam mamma.

Hälften av oron tillskriver jag den nyblivna modern. Hälften tillskriver jag krabaten himself.
Jag förstod det inte då, för vi hade ju fått en så "lättskött" baby. Ingen kolik, sov rätt bra på nätterna och gallskrek väldigt sällan. Men det som jag insett nu när jag har referens, dels av andra mammor och bebisar, men framför allt av filuren, är att han inte alls var ett så lättskött litet barn.

Där filuren är den som säger till ordentligt direkt det är något, mat, blöja, sömn, så var krabaten den som smågnällde lite, alternativt inte brydde sig alls om hunger och sånt när det fanns så mycket omvärld att fundera på.
Filuren är också den bebis som reagerar som man väntar sig av en liten bebis (tydligen, får jag tillägga här efter att ha umgåtts mera med andra mammor och bebisar), han skiner upp på de rätta ställena, han drar ner mungiporna där det krävs. Visst log krabaten mot mig, men inte på beställning, näpp, bara när det passade honom. Inte den glada kramiga gosiga bebisen som man tänker på mellan gråtanfallen. Inte ville han lära sig att säga mamma och pappa, nej, men kaffekokare, "kaffkoka", den var ju intressant! Redan som liten hade han fullt upp med att ta in allt som hände runt honom och ville själv och ville bestämma själv. Det inser jag nu, hur galet det än låter när vi talar om halvårs-bebisar.

Vart jag vill komma med dethär?
Jag vet inte, kanske det att jag nu först börjar förstå vad det var som tog så hårt på mitt psyke ensam med krabaten som liten (inte som nyfödd, ingen baby-blues, utan sen när han började visa personlighet). Jag körde på med de metoder jag snappat upp av mina föräldrar och han körde sitt eget race och våra världar krockade helt. Han var inte dendär jätteenkla bebisen alla talade om, han var faktiskt en som var svår för en förstagångsmamma. En som var mycket vag med att visa vad mamma skulle göra, en som det inte gick att lura och styra genom lock och pock.
Kanske för att jag får ännu större förståelse för den han är idag. Dendär självgående killen som uppfattar allt, precis allt, som händer runt honom, men som ännu är för liten för att processa allt detdär själv. Han är som lugnast och harmoniskast om man pladdrar hela tiden och förklarar vad man håller på med varje stund. Han som så gärna vill ha uppmärksamhet, men bara om han lyckas få fram uppmärksamhetsreaktionen själv. Vare sig det är genom att vara gosig eller genom att vara busig eller rent ut av elak.
Jag hoppas på alla sätt och vis att jag orkar och kan vara en bra mamma för honom och att jag lär mig att förstå mig på honom mera och mera varje dag så att jag kan finnas där för honom på det sätt han behöver och trivs med.

Mera galenskap

Jag förvandlas till en ekorre varje höst.
Jag kan gå gå gå i skogen hur länge som helst för att leta svamp och plocka bär. Idag stod jag med filékniven i högsta hugg och nu har vi några paket färdigbyxad abborre och gös i frysen inför kommande vinter. Mina fingrar är bruna av allt kantarellputsande, men samvetet glänser som en nypolerad sko!
Det är säkert nån sorts galenskap, för fast jag vet att vi har pengar så vi kan köpa mat i butiken, ger den självfyllda frysen en viss typ av tillfredsställelse (och en nypa självgodhet, bör erkännas) som är svår att uppnå i närmaste supermarket.
Ännu ska jag hinna plocka lite mera blåbär och svamp och så har jag köpt en gammal handvevad köttkvarn på loppis för ett par slantar och har gett mig sjutton på att ta lite brax och id och kanske gädda och veva ihop lite fiskbullar också.

Sedan måste jag erkänna att det gått lite sämre med trädgårdandet i år. Dillen gick i blom medan vi var ute på holmen. Salladen är övervuxen (hemma) alternativt rådjusäten (holmen) och morötterna, de få rader vi hade, gick åt med strykande åtgång redan som minimorötter i kastrullen. Note to nästa sommar: Mera potatis, morot och rödbeta, mindre sallad. Det mest lyckade experimentet har varit mangolden, jag ska ännu testa att göra kåldolmar av den!

Utnyttja lunchen!

Eh, okej, det visade sig att jag typ är ledig fram till slutet av oktober om jag så vill.
Hade personligt samtal med utbildningen idag, det ingår så här i början. Tydligen litade de stenhårt på att jag kan all studieteknik som behövs, att jag har datakunskapen till godo och att jag kan det mesta av den lilla engelska och finska vi ska läsa. Nåja, jo. Efter att ha fått reda på VAD det är för studieteknik (tankekartor) och datateknik (Office för nybörjare) vi ska hålla på med nu, så håller jag med. Business english ska jag i alla fall gå och kika på, för även fast engelskan inte är alltför knagglig så är ordförrådet på ekonomifronten ganska skralt.

Fast om jag vill får jag utnyttja rätten till gratis lunch de dagar vi har närstudiedagar i alla fall!
Under barndomen och studietiden insåg jag inte dethär, men:
Lyx av bästa kvalitet är nog att få vardagsmaten planerad, inköpt, lagad och serverad!
Det jobbiga är liksom inte att laga mat, speciellt inte inför kalas och så och att testa på nya recept emellanåt, men dendär vardagen, då man står i butiken på måndag kväll och är tom i huvudet och vet att man ska peta nåt näringsrikt och nyttigt och blaha i sig själv och barnen resten av veckan, uh.

På tal om mat, så får alla inte-slänga-mat-människor ge mig en valfri reprimand.
Frysdörren hade blivit på glänt förra veckan i några dagars tid. Idag stod avfrostning på agendan och samtidigt åkte en suspekt laxfilé, en länkkorv och ett par sejfilébitar i roskisen. Grönsakerna och glassen får så lov att vara ätliga ännu har jag bestämt.

Gulnäbb i trafiken

Igår hann jag få krabaten tillbaka i dagvårdsrumban, var på introduktionsdag inför studierna och hann på en lååång shoppingrunda med filur och sambo. K-rauta, Byggmax, Bauhaus, Ikea, Giganten och younameit.
Min hjärna var så full av allt och trög att jag köpte choko redan i första butiken för att överleva.
(Okej, det hade inte bara med studierna att göra, det har nog mera att göra med att jag har fått the mens from hell nu efter graviditeten och borde säkert äta järntillskott istället för choko, men nöden har ingen lag!)

Hursomhelst.
Jag har alltså börjat läsa till merkonom på "yrkis" här i stan. Jag har över tre års erfarenhet av assistentjobb, men får tydligen inte anställning utan att kunna lite bokföring också, så merkonom blir det. Alternativet var restonom, men det gick inte att studera lika nära och smärtfritt.
Det är både närstudier och distansstudier och med tanke på att jag är van att lära och har en väl innnött studieteknik tror jag faktiskt att studierna ska gå rättså lätt till att börjas med. Ända tills vi kommer till beskattningar och balansräkningar, då får jag nog sätta pannan i rejält djupa veck jag med. Men skoj är det, på det stora hela!

Fritiden sedan, uj jag skulle helst inte tänka på det, men alltså: Spinnrocken åker på ståförsäkring ut till holmen tills studierna är avklarade, handarbetsbloggen likaså. Handarbeten och sånt åker in i lådor förutom nåt enstaka som får bli framme. När sambon kommer hem på dagarna kan jag kanske studera lite, men det viktigaste är nog att få rutin på sänggåendet för knattarna. Max en timme sömn för stora krabaten dagtid, så han somnar på kvällarna och jag har tid att studera i lugn och ro, också de dagar/veckor sambon kallas på jobb. Det ska väl gå i två år. Två år, en så kort och en så evighetslång tid.

De sista dagarna sommar

Vi har verkligen tagit tillvara det sista av sommaren här. Hängt på stugan flera veckor i rad och njutit de dagar vi kunnat vara nere vid stranden och plaska och sola och bara vara tillsammans. Igår avslutades det hela med en riktigt trevlig 30-årsmiddag/fest med högljudd 90-talsmusik och med goda vänner och god mat här ute på holmen. Idag har vi slappat inne i regnet och ätit rester och godis. Blitterljuvt!
För nu, nu är det slut med att hänga vid sandlådan, bryggkanten och i blåbärsskogen. Imorgon packar vi ihop (ja vi kommer ju tillbaka på veckoslutsbesök halva hösten, men ändå), krabaten återvänder till dagmamman och på tisdag börjar studierna för min del.
Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.

Det ska bli så kul att börja med något nytt, att sätta mig i skolbänken igen, jag trivs där. Samtidigt känner jag mig osäker, är det rätt linje för mig? Kommer den att kunna ge mig en inkomst om ett par år eller blir det bara ett till olyckligt sammanträffande av fel utbildning vid fel tidpunkt i fel stad? (Jag har tydligen drabbats av dålig tillit till utbildningar)
Kommer jag att drivas av min nyfikenhet av att lära mig mer och allt går enkelt, eller kommer uppgifterna att hopa sig till kvällar och veckoslut?
Kommer det att kännas för enkelt? Kommer jag att ha en alltför analytisk-akademisk inställning för utbildningen i fråga?
Kommer filuren att kunna vara med så att jag får fortsätta amma de dagar jag studerar (bara två närvarodagar i veckan), eller får vi börja vänja honom vid ersättning ett par gånger om dagen istället för mig?

Frågorna är många, men jag kör på min vanliga inställning: Jag förväntar mig inget specifikt på förhand, det brukar reda upp sig, inte alltid på det vis man tänkte sig, men på nåt vis i alla fall.

Det känns

Det ska kännas att man är småbarnsförälder antar jag. Och just idag är det en dag då det känns.

Krabaten är äntligen av med tutten, ni anar inte hur mycket jag avskytt hans tuttar det senaste halvåret. Det har inte jag heller för den delen, men befrielsen är så enorm nu så jag inser hur illa jag egentligen tyckte om dem.
Blöjan sjunger på sista versen. Nattblöjan hänger med, men med undantag för lite olyckor nu och då är han nästan dagtorr.

Men som kompensation för allt det trevliga har han börjat vakna på natten och yyyla på mamma. Nej, pappa duger inte. Kommer han till sängen fortsätter man bara att yyyla. Och mamman som matar filur ett par gånger per natt ännu känner det ibland som att hon springer skytteltrafik mellan sovrumen på natten och försöker fånga en timme sömn här och en där.

Egentligen tror jag inte att ylandet har att göra med att han sover sämre utan napp. Det har nog mera att göra med att han börjar bli så väldigt väldigt medveten om när lillebror får vara i mammas famn och han får vara det. Han börjar kunna tänka lite i mitt och ditt och då är ju mamma definitivt hans! Och visst ska han få vara i mammas famn så länge han bara vill, men då han vill så mycket att dygnets timmar inte räcker till...

Nåja, nu ska jag dränka mitt sömniga huvud i en kaffekopp och fundera på dukning och pynt till mitt 30-årskalas på lördag. Viktiga saker, mycket viktigare än att städa till exempel!

Dom kallar det galenskap

Jag skrev ju om tränande och sånt här för någon vecka sen.
Och så åkte vi ut till stugan och jag skulle kunna ha glömt allt jag bestämde mig för...

Men sini, på nån nivå är jag tydligen också en liten sannfinne jag också! Med sisu och powered by perkele och så vidare.
För istället för att inte bry mig stegade jag upp avståndet mellan ladugårdshörnet och bastutrappan och landade på ca 94 meter, okej, jag springer lite omvägar eller lite förbi ladugårdshörnet så kan vi kalla det 100 meter. Och så släpade jag med mig ett par gamla dammiga, något för små lenkkitossor och satte igång.

Jag har för mig att stuggrannarna står i buskarna och skakar på huvudet varje gång jag springer av och an och pustar som ett ånglok, men det är effektivt och snabbt och går att avklara medan de små sussar på sina kuddar. Och 100-metrarna lägger sig på hög. En vända till för varje gång jag springer. Det ni, det trodde jag inte om mig själv, men tydligen är jag lite trött på att vara trött och lite rädd för diabeteshotet.

Det finns bara en sak jag önskar just nu. En vettig sportbehå. Testa ni att skutta med två löst fästade mjölkbehållare på framsidan så vet ni hur skönt det är. Jag övervägde ett tag att hålla i dem medan jag sprang, men grannarna har nog att fundera på så det räcker redan nu!

Stuglivet

Vissa hänger vid strandkanten.

Vissa gapar i god tid. (Och jag fattar det ännu inte, jag slänger i mig maten på fem minuter och ändå tar det nästan en halvtimme innan måltiden är avklarad, för att inte nämna borttorkad och upplockad!)

Vissa har sandlåda "with a wiew".

Vissa är otroligt gosiga. Otroligt korta stunder, men ändå.

Gästspel

Ni ser ingen skillnad, men utsikten på andra sidan skärmen är allt annat än den vanliga. Jaja, vi skulle inte ha dedär påfundet till internet hit ut till holmen, men på grund av diverse viktiga ärenden och en längre vistelse ute i skärgården gjorde att jag numera är med mokkula.

Jag ville bara hälsa att vi har det bra. Vi lever riktigt lyxliv numera eftersom vi även är med tvättmaskin här ute och så hittar vi svampar och bär och kokar sylt och grillar god mat och pynjar i trädgården och ligger på filtar ute i det gröna och bara tittar upp på himlen.

Mitt i stuglivet jännär jag lite inför skolstarten om någon vecka.
Filuren sitter och gnagar på naksun och ålar runt i den fart att vi fått ta fram lekhäcken.
Krabaten trotsar. Och däremellan är han världens härligaste kvicktänkta unge som har hittat pappas gamla "Anka-tidnings"-lager och läser i soffan.
Allt som vanligt alltså.