Barn och barn

Jag kom plötsligt ihåg den idag, dendär akuta stora tunga bördan av Ansvar som landade på mina axlar första gången jag skulle vara ensam med krabaten en arbetsvecka.
Tilläggas bör att vi då bodde 4 kilomenter från centrum och inte skulle ha tillgång till bil någo desto mera.
Jag minns inte, men jag har för mig att jag satt inne och var orolig största delen av tiden. Visst gick jag på nån vagnspromenad, visst fick vi låna bil och åka till butiken ett varv, visst fick vi ett och annat besök av svärmor, men resten av tiden ägnades nog åt tankar av det slag som är alltför stora för en ensam mamma.

Hälften av oron tillskriver jag den nyblivna modern. Hälften tillskriver jag krabaten himself.
Jag förstod det inte då, för vi hade ju fått en så "lättskött" baby. Ingen kolik, sov rätt bra på nätterna och gallskrek väldigt sällan. Men det som jag insett nu när jag har referens, dels av andra mammor och bebisar, men framför allt av filuren, är att han inte alls var ett så lättskött litet barn.

Där filuren är den som säger till ordentligt direkt det är något, mat, blöja, sömn, så var krabaten den som smågnällde lite, alternativt inte brydde sig alls om hunger och sånt när det fanns så mycket omvärld att fundera på.
Filuren är också den bebis som reagerar som man väntar sig av en liten bebis (tydligen, får jag tillägga här efter att ha umgåtts mera med andra mammor och bebisar), han skiner upp på de rätta ställena, han drar ner mungiporna där det krävs. Visst log krabaten mot mig, men inte på beställning, näpp, bara när det passade honom. Inte den glada kramiga gosiga bebisen som man tänker på mellan gråtanfallen. Inte ville han lära sig att säga mamma och pappa, nej, men kaffekokare, "kaffkoka", den var ju intressant! Redan som liten hade han fullt upp med att ta in allt som hände runt honom och ville själv och ville bestämma själv. Det inser jag nu, hur galet det än låter när vi talar om halvårs-bebisar.

Vart jag vill komma med dethär?
Jag vet inte, kanske det att jag nu först börjar förstå vad det var som tog så hårt på mitt psyke ensam med krabaten som liten (inte som nyfödd, ingen baby-blues, utan sen när han började visa personlighet). Jag körde på med de metoder jag snappat upp av mina föräldrar och han körde sitt eget race och våra världar krockade helt. Han var inte dendär jätteenkla bebisen alla talade om, han var faktiskt en som var svår för en förstagångsmamma. En som var mycket vag med att visa vad mamma skulle göra, en som det inte gick att lura och styra genom lock och pock.
Kanske för att jag får ännu större förståelse för den han är idag. Dendär självgående killen som uppfattar allt, precis allt, som händer runt honom, men som ännu är för liten för att processa allt detdär själv. Han är som lugnast och harmoniskast om man pladdrar hela tiden och förklarar vad man håller på med varje stund. Han som så gärna vill ha uppmärksamhet, men bara om han lyckas få fram uppmärksamhetsreaktionen själv. Vare sig det är genom att vara gosig eller genom att vara busig eller rent ut av elak.
Jag hoppas på alla sätt och vis att jag orkar och kan vara en bra mamma för honom och att jag lär mig att förstå mig på honom mera och mera varje dag så att jag kan finnas där för honom på det sätt han behöver och trivs med.