Det känns

Det ska kännas att man är småbarnsförälder antar jag. Och just idag är det en dag då det känns.

Krabaten är äntligen av med tutten, ni anar inte hur mycket jag avskytt hans tuttar det senaste halvåret. Det har inte jag heller för den delen, men befrielsen är så enorm nu så jag inser hur illa jag egentligen tyckte om dem.
Blöjan sjunger på sista versen. Nattblöjan hänger med, men med undantag för lite olyckor nu och då är han nästan dagtorr.

Men som kompensation för allt det trevliga har han börjat vakna på natten och yyyla på mamma. Nej, pappa duger inte. Kommer han till sängen fortsätter man bara att yyyla. Och mamman som matar filur ett par gånger per natt ännu känner det ibland som att hon springer skytteltrafik mellan sovrumen på natten och försöker fånga en timme sömn här och en där.

Egentligen tror jag inte att ylandet har att göra med att han sover sämre utan napp. Det har nog mera att göra med att han börjar bli så väldigt väldigt medveten om när lillebror får vara i mammas famn och han får vara det. Han börjar kunna tänka lite i mitt och ditt och då är ju mamma definitivt hans! Och visst ska han få vara i mammas famn så länge han bara vill, men då han vill så mycket att dygnets timmar inte räcker till...

Nåja, nu ska jag dränka mitt sömniga huvud i en kaffekopp och fundera på dukning och pynt till mitt 30-årskalas på lördag. Viktiga saker, mycket viktigare än att städa till exempel!