Dom kallar det galenskap

Jag skrev ju om tränande och sånt här för någon vecka sen.
Och så åkte vi ut till stugan och jag skulle kunna ha glömt allt jag bestämde mig för...

Men sini, på nån nivå är jag tydligen också en liten sannfinne jag också! Med sisu och powered by perkele och så vidare.
För istället för att inte bry mig stegade jag upp avståndet mellan ladugårdshörnet och bastutrappan och landade på ca 94 meter, okej, jag springer lite omvägar eller lite förbi ladugårdshörnet så kan vi kalla det 100 meter. Och så släpade jag med mig ett par gamla dammiga, något för små lenkkitossor och satte igång.

Jag har för mig att stuggrannarna står i buskarna och skakar på huvudet varje gång jag springer av och an och pustar som ett ånglok, men det är effektivt och snabbt och går att avklara medan de små sussar på sina kuddar. Och 100-metrarna lägger sig på hög. En vända till för varje gång jag springer. Det ni, det trodde jag inte om mig själv, men tydligen är jag lite trött på att vara trött och lite rädd för diabeteshotet.

Det finns bara en sak jag önskar just nu. En vettig sportbehå. Testa ni att skutta med två löst fästade mjölkbehållare på framsidan så vet ni hur skönt det är. Jag övervägde ett tag att hålla i dem medan jag sprang, men grannarna har nog att fundera på så det räcker redan nu!