Sopsäcken fram!

Nu har jag skjutit upp det så länge det möjligtvis kan vara tillåtet!
Men nu, så fort krabaten somnat förmiddag, ska jag samla in alla vinterpälsar, gästtäcken och lakan och slänga dem i stora svarta sopsäckar. Och så ska jag pappra in alla vaser och prydnadsprylar och lägga dem i lådor.
Och om en två-tre veckor, så flyttar vi igen. I brist på bättre saker att göra ;)

Och jo, att packa ner alla ägodelar är den absolut tråkigaste biten av att flytta, blö.
Men att sedan få packa upp allt och ställa i ordning på ett nytt och större ställe gör det värt allt pynjande!

The fellow!

I brist på bättre underhållning Google-translaterade jag mitt senaste inlägg till engelska...

Suffering from acute injustice
I just read in a discussion about a new mother who thought she was stuck at home forever with a baby in the tagging format. She would prefer to have weighed on the withdrawal button and the return of her baby to the hospital.

So dangerous, I did not experience it. Well, I did not know "That as a boot in the head and so I was up in the seventh heaven of love when I saw fellow first time. Most felt like a real boot in the groin, and so I raved about in trötthetshimeln. In your own little helplessly cute creature crawling on your stomach.

The first few days at home I was too tired and dizzy from all the new ones to bother me and A were constant, nursing home for us and helped. But then suddenly when the fellow was a week he would put on ice to the cottage. What was he thinking? He had a son now and could fall through the ice and die! Things do not fathers!
But he assured me that the ice was and promised to return home since.

And I was jealous. So acute avunsjuk. I was reeking green with envy because he nonchalantly like that could open the door, go out and do anything, anytime. Because I saw you it was something I could not do anymore.
In four hours (believe me, I counted minutes) I sat at home and was so jealous that I almost cried! And when he finally got home, he suffered a minor scolding for being out there and just enjoyed themselves and left me so long with a very awake and embrace sick (and still cute) little guy. Shame man!

You can nod wisely and say, "hormones" and "you get used to faster than you think", but dedär first frigid weeks in jaunari when he was not looking to do something file but just continued with her life as usual while I have to sit at home and as food producers, they were awful!

Then we could start to go on trips in the car and the weather became warmer and more slowly walk friendly and hormones evened out and then one day as suddenly as it arrived was avunsjukan away.

Now it is already established habits. In addition, it is more work than pleasure he is looking at and it already feels better. I pynjar and picks here at home, the only thing I miss is my own little car to wrap me and fellow of the horn and go out into the world sometime we. But in order to be honest. It is cheaper that I get home and pynjar than that I go through a mall and pynjar: P

:D

Drabbad av akut orättvisa

Jag läste just på ett diskussionsforum om en nybliven mamma som tyckte hon var fast i hemmet för evigt med en fotboja i bebisformat. Hon skulle helst ha tyngt på ångerknappen och återlämnat sin bebis till sjukhuset.

Så farligt upplevde inte jag det. Nåja, inte kände jag detdär som en känga i huvudet och så var jag uppe i sjunde himlen av kärlek när jag fick se krabaten första gången. Mest kändes det som en ordentlig känga i skrevet och så yrade jag runt i trötthetshimeln. Med en egen liten hjälplös och söt krabat krälandes på magen.

De första dagarna hemma var jag ännu för trött och yr av allt det nya för att bry mig och A var hemma konstant och pysslade om oss och hjälpe till. Men sedan helt plötsligt när krabaten var en vecka skulle han ut på isen till stugan. Vad tänkte han på? Han hade ju en son nu och kunde ramla genom isen och dö! Sånt gör inte pappor!
Men han försäkrade mig att isen höll och lovade att återvända hem sedan.

Och jag var avundsjuk. Så akut avunsjuk. Jag var osande grön av avund för att han sådär nonchalant kunde öppna dörren, gå ut och göra vad som helst, närsomhelst. För jag insåg ju att det var något som jag inte kunde göra längre.
I fyra timmar (tro mig, jag räknade minuterna) satt jag hemma och var så avundsjuk att jag nästan grät!
Och när han äntligen kom hem fick han sig en smärre utskällning för att han varit ute och bara roat sig och lämnat mig så länge med en mycket vaken och famnsjuk (och fortsättningsvis söt) liten krabat. Attans gubbe!!!

Man kan nicka klokt och säga "hormoner" och "man vänjer sig snabbare än man tror", men dedär första iskalla veckorna i jaunari när han inte var ute för att göra nåt ärende utan bara fortsatte med sitt liv som vanligt medan jag måste sitta hemma och vara matproducent, dom var hemska!

Sedan kunde vi börja följa med på turer i bilen och vädret blev sakta varmare och mera promenadvänligt och hormonerna jämnade ut sig och så en dag lika plötsligt som den kommit var avunsjukan borta.

Nu är det redan vanesak. Dessutom är det mera jobb än nöjen han är ute på och redan det känns bättre. Jag pynjar och plockar härhemma, det enda jag saknar är en egen liten bil att packa in mig och krabaten i och tuta iväg ut i världen nångång vi också. Men för att vara ärlig. Det är billigare att jag blir hemma och pynjar än att jag åker via ett köpcenter och pynjar :P

Hum hum...

Aktiviteten flödar!
Fast annanstans än på internet. Jag försöker få grepp om mitt liv. Försöker reda upp i denna något för lilla lägenheten (ja eller är det en passlig lägenhet med bara för mycket extra grejjer i?) och planera för flytt.
Dessutom, har jag för första gången i mitt liv köpt en såndär inspirationsbok för ett bättre liv. Jag har i flera år funderat på att skaffa en sån och nu när jag snubblade över en i e-boksformat så slog jag till. (Tips till Kisimyran om hon ser detta: Låna boken Lev enklare av Giséla Linde)

Iofs, inte vet jag nu om jag hittat nåt jätterevolutionerande i den. Men hittills har jag fått ett eller två slag i fejset som:
"Att påstå att man aldrig har tid är direkt löjligt om man leker grönsak i timmar framför tv:n eller datorn varje kväll"
och
"Hur mycket behöver du för att leva?"
Ställ den frågan till en som levt på studiestöd i flera år men ändå klarat sig någorlunda i vardagen, nåja några spaghetti och tonfisk-dagar har det blivit, och du får nog svar!

Så det är sånt som jag sitter och funderar på på min lediga tid! Och planear trädgården och nattar krabaten och väntar besök av parenteserna i helgen.
Och försöker att inte rinna bort. Solen steker ute och bebisar är små kaminer i sig bara, puh!

On a positive note

Dethär ammandet i tid och otid har ju ändå någon fördel.
För första gången på två månader så känns ett par byxor för stora i midjan. Än finns det hopp inför beach 2010!
Kanske jag ändå inte blir misstagen för en valross och harpunerad i sommar ;)

Morsdag!

Första gången!
Känns på sätt och vis helt galet att JAG firar det...
Och jag har fått blommor av A för andra gången i mitt liv. På tiden :P
Och så fick jag en så fin morsdagspresent dessutom. När A frågade om jag skulle ha något så har jag haft lite olika förslag, däribland home-gym grejjer. Inte nu nån roddmaskin! Den skulle eventuellt få plats på vardagsrumsbordet eller i taket, men små vikter eller något, typ. (Jo jag behöver träna!) Och vad fick jag sedan, jo ett 10-gångerskort till gymmet! Inte behövde jag nu nåt SÅ dyrt, men snällt!

Krabaten firat mig med att fortsättningsvis äta som en liten maskin. Jo jag VET att jag varit bortskämd med en som inte ville ha mat oftare än 6-7 ggr i dygnet, men att plötsligt äta 10-12 gånger i dygnet och ändå inte vara helt mätt känns OFTA. Slutsats: Nu har han smakat sina första teskedar välling!
Och så har han börjat skratta :) Bara när jag busar med honom och låtsas äta upp honom, men ändå, äkta kicklande kucklande småbarnsskratt!

Tankning

Nej jag visste inte att det fanns annat än biltankning innan jag fick krabaten. Men nu vet jag.

Tankning är en period på några dagar till en vecka då krabaten äter ofta. Dubbelt så ofta som vanligt. Det höjer nämligen mjölkproduktionen och när den har nått en nivå som passar en krabats mage så kan han äta med normala mellanrum igen.
Men, nu har det hållit på i en vecka och krabaten verkar ännu inte helt nöjd. Han gnäller när han ätit klart som om han hoppats på mera. Han vaknar mitt i natten och börjar tjöta på en gång för att han håller på att svälta ihjäl (ja från hans synvinkel alltså, inte min). Och så har han svårt att somna igen om inte magen är lagom full och då ligger han och babblar och sparkar av sig täcket så att han blir kall och inte kan somna på grund av det igen!

Och jag?
Jag är trött trött trött, konstant törstig och stressar för att passa in vardagliga sysslor mellan hans matturer.
Dessutom ska vi på nåt vis packa med oss de sista viktiga grejjerna för att kunna inleda en stugsäsong och åka ut till holmen i dag.
Hah! Det kan man ju drömma om, jag kan fast dricka 10 koppar kaffe (nåja det kan jag inte, men i teorin) och ändå skulle jag glömma minst tre viktiga saker som vi hursomhelst får hämta ut i ett senare skede.
Tack och lov vet A om att jag är trött som en påse och väntar sig inte nån större insats dagtid. Synd bara att han har noll koll på vilka de sista viktiga grejjerna är...

Flaggskändning

Vappen har gått fint även i spiknyktert tillstånd, för andra året i rad!
(Får man nåt slags pris för det förresten?)

Största delen av helgen tillbringades dock ute på holmen pynjandes med sånt som ska pynjas med på våren, vädrande av sängkläder, moppande av golv, gräsmattsanläggning och räfsning.
Som tur är det alltså ute på en holme och ingen ser mig. Och skulle någon göra det så skulle dom ringa en anstalt.

Idag skulle jag bara "testa vår nya grep och pröva att vända trädgårdslandet lite". Bara lite, så jag bytte inte om från svarta tygbyxorna. Men jag tog på mig min blåvita vindjacka och stövlarna ändå.
Krabaten i vagnen och ner till trädgården. Men humlorna surrade i vårsolen vid landet så jag MÅSTE nog täcka in vagnen. Springa upp till huset och knycka åt sig första bästa tunna tyg. Det blev Österrikiska flaggan som sambon köpt när han var på resa dit. Ner till trädgården igen.
Nåja, lugn och ro att ta itu med landet. Vilket innebar att jag höll på i en timme och tygbyxorna var leriga upp till knäna och jag var genomsvettig under den blåvita. I det skedet passade förstås krabaten på att vakna och tjötade i högan sky och gick inte med på att somna om.
Jag återvände alltså till huset som från en krigsscen jordig och beväpnad med en grep och klädd som en finsk turist med en tjötande barnvagn och Österrikiska regalierna släpandes efter i leran...

Och vänta er inget, för som en äkta finsk turist hade jag förstås kameran i fickan så hur mycket sambon än velat finns detta fina ögonblick inte förevigat till eftervärlden.