Prklprklprkl...

Höperöt är trött trött trött igen.
Såhär trött har hon inte varit sen hon hade sömnproblem för ett par år sen.
Igår kväll fick hon ett trötthetsutbrott och förklarade snyftande varför hon var så missförstådd. Krabaten är en solstråle, en riktigt glad och pigg filur. Det är han också när han ska sova. Så igår nattade jag honom fem gånger totalt. Och hade 10 minuter egentid på dagen då han sov ute, sen vaknade han. På kvällen somnade han snällt men skulle sen ha nappen petad i munnen en 7-8 gånger på natten och så sover han snällt vidare, men det gör ju inte jag.

Och sån är han och jag är småtrött, men det kan jag leva med, han är ju min älskling hursomhelst!

Men det som fick Höperöt att ge upp var när människor som träffar krabaten ofta och tycker att han är sååå glad och en sååån solstråle, kikade in i vårt hus och konstaterade att det var skönt att veta att de inte behövde städa HÄR. Totalt oförstående för vi har ju haft sån TUR med en så lättskött krabat.

Det jag inte kan leva med är människor som kritiserar utan att tänka. Och det som fick bägaren att rinna över för trötta mig var att jag så gärna skulle ha ordning i nya hemmet och därför sved det extra hårt när det gällde ordningen för jag ÄR ordningsam och jag VILL ha ordning, men just nu får jag leva utan det. Och det får alla andra också. Och vill man kommentera det får man hålla käft!


Prklprklprkl och gonatt.

Drabbad av akut orättvisa

Jag läste just på ett diskussionsforum om en nybliven mamma som tyckte hon var fast i hemmet för evigt med en fotboja i bebisformat. Hon skulle helst ha tyngt på ångerknappen och återlämnat sin bebis till sjukhuset.

Så farligt upplevde inte jag det. Nåja, inte kände jag detdär som en känga i huvudet och så var jag uppe i sjunde himlen av kärlek när jag fick se krabaten första gången. Mest kändes det som en ordentlig känga i skrevet och så yrade jag runt i trötthetshimeln. Med en egen liten hjälplös och söt krabat krälandes på magen.

De första dagarna hemma var jag ännu för trött och yr av allt det nya för att bry mig och A var hemma konstant och pysslade om oss och hjälpe till. Men sedan helt plötsligt när krabaten var en vecka skulle han ut på isen till stugan. Vad tänkte han på? Han hade ju en son nu och kunde ramla genom isen och dö! Sånt gör inte pappor!
Men han försäkrade mig att isen höll och lovade att återvända hem sedan.

Och jag var avundsjuk. Så akut avunsjuk. Jag var osande grön av avund för att han sådär nonchalant kunde öppna dörren, gå ut och göra vad som helst, närsomhelst. För jag insåg ju att det var något som jag inte kunde göra längre.
I fyra timmar (tro mig, jag räknade minuterna) satt jag hemma och var så avundsjuk att jag nästan grät!
Och när han äntligen kom hem fick han sig en smärre utskällning för att han varit ute och bara roat sig och lämnat mig så länge med en mycket vaken och famnsjuk (och fortsättningsvis söt) liten krabat. Attans gubbe!!!

Man kan nicka klokt och säga "hormoner" och "man vänjer sig snabbare än man tror", men dedär första iskalla veckorna i jaunari när han inte var ute för att göra nåt ärende utan bara fortsatte med sitt liv som vanligt medan jag måste sitta hemma och vara matproducent, dom var hemska!

Sedan kunde vi börja följa med på turer i bilen och vädret blev sakta varmare och mera promenadvänligt och hormonerna jämnade ut sig och så en dag lika plötsligt som den kommit var avunsjukan borta.

Nu är det redan vanesak. Dessutom är det mera jobb än nöjen han är ute på och redan det känns bättre. Jag pynjar och plockar härhemma, det enda jag saknar är en egen liten bil att packa in mig och krabaten i och tuta iväg ut i världen nångång vi också. Men för att vara ärlig. Det är billigare att jag blir hemma och pynjar än att jag åker via ett köpcenter och pynjar :P

Korvstoppningspedagogik

Halleluja, jag insåg just att jag förvandlats från komplett galen till förutseende pedagogisk!
Hur?
Jo jag har en krabat.

Tidigare skulle jag ha gått runt och talat med krukväxterna eller dammråttorna, vilket som bekant räknas till inledningen på galenskap. Nu går jag istället och för en konversation med en snart tremånaders bebis, som knappast förstår mera av innebörden i det jag säger än min gerbera, men det är ändå pedagogiskt så det förslår att tala med sin bebis. Inte det minsta galet alls.

Igår till exempel snackade jag med V medan jag lagade mat.
"Ser det knepigt ut? Ja vad är det mamma håller på med?"
"Håller hon på och a)stoppar korv, b) byter blöjor eller c) river morot?"
"Jaaa! C! Helt rätt svar, jag river morötter!"

Jag sade aldrig att samtalsämnena har blivit smartare för det...