Sluta pasta

Ett inlägg från den hälsosamma livsstilen på semester.
Den hälsosamma livsstilen har gått förvånansvärt bra. Mitt mål att träna styrketräning hemma när sambon är borta och konditionsträning ute när han är hemma har gått över förväntan. Jag äter dessutom halva tallriken sallad alltid på lunchrestaurangerna och tar bara en liten potatis eller in liten mängd ris till maten.
Resultat har det gett, förutom att jag gått ner fyra kilo i vikt sedan min födelsedag (i maj - bara nåt ynka litet kilo kvar så är jag nere på före-jag-väntade-barn-vikten), så har axlarna mått bra trots kontorsarbetet och flåset har helt klart blivit bättre!

Men nu är den hälsosamma livsstilen på semester...
Det negativa just nu är att jag har världens segaste förkylning på gång, det är två veckor som jag hostat och snorat mig igenom och nu äntligen äntligen börjar det lätta lite, men jag har ännu inte kommit igång med tränandet på allvar, den har två gånger kommit tillbaka då jag försökt träna så nu får jag faktiskt vara försiktig.
Och så har jag en till dålig ovana. Ni vet, komma hem från jobb med banktider, jag är hemma med killarna femtiden och de är vrålhungriga. Två veckor i rad, känns det som i alla fall, har vi ätit pasta, knackorv och grönsaker när vi kommit hem, bara för att det ska gå snabbt. Och nu börjar jag bli innerligt trött på pasta. Förutom att det börjar smaka trä svullnar min mage upp efter varje middag och jag får knäppa upp en knapp i byxan.
Men vad finns det för alternativ? Vad är relativt billigt och ganska snabbt som ger killarna de kolhydrater som de behöver och gör av med och gör mig nöjd samtidigt?
Frysgrönsaker har jag funderat på. Och så klassikern: gör maten kvällen innan då. Men med studier och läxor i höst kommer jag nog inte att orka med det hela tiden.

För att riktigt fira semestern sitter jag nu och skriver hemuppgifter med ett glas vin framför mig, i hopp om att bokslutet ska bli lite mera sprittande såhär!

Hemuppgiften som bordlades

Idag började dagen tidigt, den ofrivillige väckarklockan (lillknatten) joddlade efter höperömamman klockan sex på morgonen, storebror vaknade och fick hostattacker.
Den motvilliga mamman klev ändå upp för hon skulle mata frukost i sina snoriga barn och föra dem till dagis en stund tidigare än vanligt, så hon skulle hinna till St Karins polisstation för passansökan före jobbet och tack vare en effektiv handläggare hann hon faktiskt slinka in på jobbet just i tid.
Efter arbetsdagen skulle hon först laga ungslax till sina barn, men laxen smakade gammal, så det blev kalla knackorvar istället hastigt och lustigt. Sedan skulle hon baka avskedspaj till jobbet för nu var hennes praktiktid för sommaren just slut och med lite "hjälp" av knattarna tog det bara dubbelt så länge som vanligt. Sedan skulle barnen badas för storebror var på väg och simma med sin dagisgrupp följande dag och då ska man vara ren.
Efter bad och rejält försenad nattning röjde hon upp i det minst sagt stökiga köket och när klockan närmade sig nio märkte hon att hemuppgiften som ska vara inlämnad om två dagar ännu inte var påbörjad. Men när hon satte sig framför datorn för att logga in på skolans sidor var hon helt gråtfärdig. Samtidigt insåg hon att hon skulle haft körövning samma kväll, men det fanns så mycket annat att tänka på att hon inte ens hunnit fråga barnvakterna om skulle ha fått vara ledig och insåg att det troligtvis inte blir några körövningar i vinter med nuvarande schema...

Egentligen hade hon lovat sig ledig kväll på lördagen, men inte betyder det att man orkar köra från sex på morgonen till tio på kvällen utan att sitta ner annat än vid matbordet varje dag dessförinnan.
Så istället blev det en stunds meditation och tidig läggning. Imorgon blir det en ny kväll, lita på det!

Boktips

Och lite söndagsgnäll.
Idag är en dag då jag gjort allt som varit planerat på förhand och allt som jag måste, medan allt det som borde göras ligger och skräpar i hörnen. Roskisar borde bäras ut, kaffekokare borde avkalkas, tvätt borde vikas, uppsatser borde skrivas, småsaker borde plockas.
Istället sitter jag här och planerar en bok med tidningsurklipp med inredningsideér för vårt nya hus och funderar om man får dricka rödvin fast det är söndag.
Nåja, för att vara ärlig med mig själv är jag väl just så pigg och effektiv som man är när man varit ensam med två knattar i tre dagar, varav två dagar tillbringats mest inomhus på grund av feber och förkylning.

Samtidigt som jag har allt det där man borde som väntar på mig, sitter jag och jännär över en bok som hoppade i min hand i biblioteket i lördags när jag tuffade förbi den, med en vilt protesterande lillknatt på armen (han försökte sparka av sig stövlarna), samtidigt som jag försökte förmana storknatt som inte orkade vara lugn längre utan började leka tafatt mellan hyllorna. En riktigt nöjesresa alltså!
Men boken var ett riktigt kap (om man är som jag och lika gärna läser självhjälpsböcker som romaner).

Låt så vara att jag har den finska versionen här hemma. Den handlar alltså ganska precis om det som rubriken utlovar. Men den tar upp det från en lite annan synvikel är många andra böcker gör. Författarinnan, Christina Strutt (sitt något fjantiga namn till trots), väljer att ta upp en hållbar, kemikaliefri (utöver soda och ättiksprit) livsstil ur ett mera "så gjorde man förr"-perspektiv och konstaterar bara i förbifarten att man levde hållbarare då, istället för att förmana och peka ut exakt hur många kärnkraftverk du använder om du inte odlar din egen slanggurka med hästgödsel och regnvatten (typ).
Dessutom kommer det goda tips (hur du lappar kläder, hur du gör en egen ansiktsmask) och recept emellan informationen, blandat med ljuvliga bilder som får en att vilja inreda snarare än leva hållbart (hon är inredare annars, författarinnan). Jag kan bra tänka mig att vissa tycker att den är flummig och gammaldagas, men för mig är det praktiska tips i lämplig mängd, som jag har lätt för att ta till mig.

Lite bilder

För den som undrar så ser vår gäststuga på tomten ut såhär nu:

 Oj, förlåt, vinklade fel, det där stod den ju förr (numera uppfart till huset). Såhär ser den ut nuförtiden alltså:

Den väntar på november och en tändsticka. Om nån vecka kommer huvudbyggnaden att befinna sig i samma situation den med.

Och här har vi det som kallas uthuset, vedlider/lager/bastukammare. Byggnaden har numera aluskate (svensk översättning?) och bara väntar på plåtar istället för de gamla murkna takteglena! (Den riktigt skarpögda ser att vi brutit loss brädor under fönstret på sydsidan. Dom var som att bryta loss papper, så det blir antagligen att byta ut hela den väggen så fort vårt hus står klart och hoppas att bärande delarna är i skick. Gamla byggnader = två steg fram och ett steg bak...)

Sommartrollet har väligt lite med husbyggande att göra (helst inget alls ännu!) han kom bara med för att han är brunbränd och söt och råkade sitta stilla så länge att jag fick knäppa en bild.

I halsgropen ska det sitta

Mitt hjärta alltså.
Åtminstone om den äldre knatten får bestämma.

Jag blev hemma idag med en trött och sjuk storknatte och en tillfrisknade piggare lillknatte. Ja vi var hemma hela dagen förutom en kort tur där lite efter elva. Storknatten gnällde sig till matbordet ("neeej, jag viiiill inte") med en hoprullad reklam i ena handen (skattkarta) och därför höll han inte i sig i stolen så bra och halkade och slog framtänderna rakt i matbordet.
Katastrofen var ett faktum. Killen grät floder, det gjorde ont i munnen, jätteont, en liten flisa hade lossnat ur ena tanden, den kändes lite lös. Lillebror började sympatigråta. Jag stängde in mig i sovrummet för att höra vad de svarade när jag ringde tandläkarjouren. Med ett oätet barn och ett som hunnit peta i sig en del soppa och började bli trött drog jag på oss alla stövlarna (de är snabbast) och ilade iväg till tandläkaren. Ingen större fara, han blev ordinerad glass och potatismos och mjuka köttbullar en par dar för att låta tänderna vila. Den lilla tandflisa som lossnat behövde inte åtgärdas, de vassa kanterna nöts bort på nån månad. Men innan processen var över hade mitt hjärta igen placerat sig på det vanliga stället när det kommer till min älskade snubbelkille.

Det är förresten tredje febern för i sommar (lillknatten inledde ju sin dagiskarriär i juli, därav, egentligen ska man vara glad att de kommer mitt i varma sommarn utan följdsjukdomar) och på något för dem självklart vis, prickar de in sjukdagarna just de veckor då deras pappa jobbar båt.

Slutsumman är väl den, att just idag tvivlar jag inte det minsta på att jag är värd ett glas vin, en deckare och säsongsstarten av doobidoo!

Summan av ondska

Ondska i alla dess former är något som jag funderat mycket mycket på i sommar. Orsakerna är flera, men tillsammans har de gjort att mycket tankar bubblat upp till ytan i sommar
Men varje gång jag sätter mig ner för att skriva ner någon av mina tankar så blir det inte riktigt som i mitt huvud. Antingen för att jag inte riktigt vågar skriva rakt ut exakt vad jag tänker och menar, eller så har jag ingen klart definierad tes, ingen slutgiltig teori som jag kan hålla fast vid, bara tankar som pusselbitar som tillsammans bygger upp en bild som är både skrämmande och svår att skriva om.

Så kanske det är enklare att dela upp det i bitar.
Jag har bland annat funderat på ondska som går i arv.
Inte pur elakhet (nog för att det också finns, men det är ovanligt), utan snarare ett slags förvridenhet, skickligt dold bakom den normalaste av ytor.
Tänk dig ett barn som inte fått den kärlek och uppmärksamhet och frihet ett barn behöver. Ett barn som aldrig blivit bemött för det den är, det den känner. Det gör något med en männsika som är oåterkalleligt. En del av det ligger i bemötandet som ett barn tvingas ge åt sina föräldrar, men det är är den mindre biten. Den värsta, den absolut värsta biten, det är ett barn som inte blir bemött alls, ett barn som varken får ilska eller kärlek, som blir likgiltigt behandlad.
Jag är ingen pedagog, men så mycket vet jag att det finns mycket som ett barn ska lära sig innan det börjar första klass i grundskolan. Förutom att knyta skosnören och äta med kniv och gaffel, tittar ett barn på sina föräldrar och lär sig hur det ska reagera i olika situationer. Hur det känns när man är glad, när man ångrar sig, när man är irrterad, när man är nöjd och förstås hur man reagerar i sig själv och mot andra i olika situationer. Men tänk om barnet inte får se de reaktionerna hos en vuxen? Tänk om banet inte riktigt vet hur det ska göra, hur osäkert det måste bli då. Och tänk om det barnet växer upp och blir en osäker vuxen. En osäker vuxen som döljer osäkerheten utåt, men ständigt kräver bekräftelse på att den reagerat rätt, att den duger. Om den så måste tvinga en viss reaktion ur en annan människa, om den så måste göra det genom att förminska den andra människan, om den så måste göra det genom att slå den andra människan. Om den andra människan så råkar vara den osäkra vuxnas egna barn...
Och jag tror mig veta, att trots den barnaga som det pratas mycket om, som det lagstadgats om och som är avskyvärd i sig, så är det den psykiska misshandeln av ett barn som leder till en känslomässigt förtvinad och förvriden vuxen. Något sjukt, något ont, som gått snett i början och aldrig mer går att reparera (om tidsmaskinen fanns...).

Ja, jag tror att det går i arv. De personer och situationer jag sprungit på i sommar som fått mig att tänka på människans ondska har nästan alltid lett en generation bakåt, eller två. Ett inlärt arv, som så osynligt och så lätt byggs upp och förvärras över generationerna.
Men det finns hopp. Jag läste en undersökning (minns inte ens var nu) som meddelade att det räcker med att ett barn har en "normal" vuxen (behöver inte ens vara en föräldrer, bara den är nära) som ger kärlek oberoende, som lär barnet om känslor och empati, för att ett barn ska ha alla chanser att växa upp som en empatisk individ! Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, det hade sina fördelar förr i tiden...

Jag har blivit försiktigare, mildare, i mitt föräldraskap i sommar, just på grund av dehär tankarna. Jag räknar till tio, tio gånger om om så krävs för att undvika att höja rösten och reagera med ilska varje gång. Visst, jag försöker att visa att vuxna har mycket, och stora, känslor. Jag försöker förklara dem för mina barn och jag försöker förklara hur jag känner för dem när jag reagerar på deras förehavanden (det blir mycket "mamma blir så irriterad när...", måste medges). Och jag försöker gissa mig till och klä deras känslor i ord för att hjälpa dem förstå sig själva. Allt för att aldrig bli en del av det onda i världen själv.

Finheter

Det blev en liten paus från bloggen, en hälsosam sådan antar jag. Med tanke på att mitt schema i sommar har varit sådant att man inte kan tala om nån ledig tid direkt, så har kvällarna kännts som något jag vill tillbringa med levande sysslor. Läs: Antingen har jag haft fullt upp hela kvällen tills det är dags att stupa i säng eller så har jag har jag legat och sitrrat apatiskt i soffan i ett desperat försök att ladda batterierna.
Eller, nu hittar jag på, jag har ju haft barnvakt så jag sluppit iväg (utanför hemmet, på öl och vin och babbel) fyra veckoslut i sommar, det är lyx och balsam för en småbarnsmamma det!

Höstterminen ser ändå ut att bli sådan att jag lär veta att jag lever innan julen är här. Jobb (Ja, jag får fortsätta deltid i höst! Jubel och trudelutter!), studier, både dags- och kvälls- sådana, däremellan skulle jag vilja hinna träna ens lite och så lägger vi till de veckor sambon jobbar båt då jag ska sköta resten av ruliansen här på hemmaplan.

Det som håller igång mig är tanken på att få min examen, det är ju trots allt en kort utbildning! Och att få jobb. Härregud att jag vill ha ett normalt jobb utan dethär pengavridandet som studierna medför. Och till sist, de helgana, underbara, vilda, tjatiga, gosiga, söta, arga, envisa, stjärnögda avkommorna!

Det börjar gå att tala om syskonbråk nu och vilda jakter över fåtöljer och soffor fast man säger "Soffan är till för att sitta i!" minst hundra gånger.
Men så har vi dedär stunderna som gör allt annat obetydligt.
Som när storebror i söndags, då han satt brevid lillebror i vagnen, plötsligt lade armen om den yngre och lutade kinden försiktigt mot hans och gosade. Mammahjärtat fick ju fnatt.
Eller som när lillebror ikväll skulle bäras iväg och nattas efter sagostund och gonattvisor tillsammans med storebror, plötsligt tog han tutten ur munnen och mumlade trött: "aj-aj-aj-aj-pfuff". Det är så viktigt att upprepa vad han hör just nu. Tänk den lilla som redan är så stor att han är på gränsen till att prata.

Och sedan har det förstås hänt en massa annat. Bergulla, husrivning och husbyggen som går två steg fram och ett steg bak, stora tankar om ondhet och godhet, mindre tankar om träning och ryggont. Men något måste jag ju spara till en annan dag!