Summan av ondska

Ondska i alla dess former är något som jag funderat mycket mycket på i sommar. Orsakerna är flera, men tillsammans har de gjort att mycket tankar bubblat upp till ytan i sommar
Men varje gång jag sätter mig ner för att skriva ner någon av mina tankar så blir det inte riktigt som i mitt huvud. Antingen för att jag inte riktigt vågar skriva rakt ut exakt vad jag tänker och menar, eller så har jag ingen klart definierad tes, ingen slutgiltig teori som jag kan hålla fast vid, bara tankar som pusselbitar som tillsammans bygger upp en bild som är både skrämmande och svår att skriva om.

Så kanske det är enklare att dela upp det i bitar.
Jag har bland annat funderat på ondska som går i arv.
Inte pur elakhet (nog för att det också finns, men det är ovanligt), utan snarare ett slags förvridenhet, skickligt dold bakom den normalaste av ytor.
Tänk dig ett barn som inte fått den kärlek och uppmärksamhet och frihet ett barn behöver. Ett barn som aldrig blivit bemött för det den är, det den känner. Det gör något med en männsika som är oåterkalleligt. En del av det ligger i bemötandet som ett barn tvingas ge åt sina föräldrar, men det är är den mindre biten. Den värsta, den absolut värsta biten, det är ett barn som inte blir bemött alls, ett barn som varken får ilska eller kärlek, som blir likgiltigt behandlad.
Jag är ingen pedagog, men så mycket vet jag att det finns mycket som ett barn ska lära sig innan det börjar första klass i grundskolan. Förutom att knyta skosnören och äta med kniv och gaffel, tittar ett barn på sina föräldrar och lär sig hur det ska reagera i olika situationer. Hur det känns när man är glad, när man ångrar sig, när man är irrterad, när man är nöjd och förstås hur man reagerar i sig själv och mot andra i olika situationer. Men tänk om barnet inte får se de reaktionerna hos en vuxen? Tänk om banet inte riktigt vet hur det ska göra, hur osäkert det måste bli då. Och tänk om det barnet växer upp och blir en osäker vuxen. En osäker vuxen som döljer osäkerheten utåt, men ständigt kräver bekräftelse på att den reagerat rätt, att den duger. Om den så måste tvinga en viss reaktion ur en annan människa, om den så måste göra det genom att förminska den andra människan, om den så måste göra det genom att slå den andra människan. Om den andra människan så råkar vara den osäkra vuxnas egna barn...
Och jag tror mig veta, att trots den barnaga som det pratas mycket om, som det lagstadgats om och som är avskyvärd i sig, så är det den psykiska misshandeln av ett barn som leder till en känslomässigt förtvinad och förvriden vuxen. Något sjukt, något ont, som gått snett i början och aldrig mer går att reparera (om tidsmaskinen fanns...).

Ja, jag tror att det går i arv. De personer och situationer jag sprungit på i sommar som fått mig att tänka på människans ondska har nästan alltid lett en generation bakåt, eller två. Ett inlärt arv, som så osynligt och så lätt byggs upp och förvärras över generationerna.
Men det finns hopp. Jag läste en undersökning (minns inte ens var nu) som meddelade att det räcker med att ett barn har en "normal" vuxen (behöver inte ens vara en föräldrer, bara den är nära) som ger kärlek oberoende, som lär barnet om känslor och empati, för att ett barn ska ha alla chanser att växa upp som en empatisk individ! Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn, det hade sina fördelar förr i tiden...

Jag har blivit försiktigare, mildare, i mitt föräldraskap i sommar, just på grund av dehär tankarna. Jag räknar till tio, tio gånger om om så krävs för att undvika att höja rösten och reagera med ilska varje gång. Visst, jag försöker att visa att vuxna har mycket, och stora, känslor. Jag försöker förklara dem för mina barn och jag försöker förklara hur jag känner för dem när jag reagerar på deras förehavanden (det blir mycket "mamma blir så irriterad när...", måste medges). Och jag försöker gissa mig till och klä deras känslor i ord för att hjälpa dem förstå sig själva. Allt för att aldrig bli en del av det onda i världen själv.