Mitt hjärta alltså.
Åtminstone om den äldre knatten får bestämma.
Jag blev hemma idag med en trött och sjuk storknatte och en tillfrisknade piggare lillknatte. Ja vi var hemma hela dagen förutom en kort tur där lite efter elva. Storknatten gnällde sig till matbordet ("neeej, jag viiiill inte") med en hoprullad reklam i ena handen (skattkarta) och därför höll han inte i sig i stolen så bra och halkade och slog framtänderna rakt i matbordet.
Katastrofen var ett faktum. Killen grät floder, det gjorde ont i munnen, jätteont, en liten flisa hade lossnat ur ena tanden, den kändes lite lös. Lillebror började sympatigråta. Jag stängde in mig i sovrummet för att höra vad de svarade när jag ringde tandläkarjouren. Med ett oätet barn och ett som hunnit peta i sig en del soppa och började bli trött drog jag på oss alla stövlarna (de är snabbast) och ilade iväg till tandläkaren. Ingen större fara, han blev ordinerad glass och potatismos och mjuka köttbullar en par dar för att låta tänderna vila. Den lilla tandflisa som lossnat behövde inte åtgärdas, de vassa kanterna nöts bort på nån månad. Men innan processen var över hade mitt hjärta igen placerat sig på det vanliga stället när det kommer till min älskade snubbelkille.
Det är förresten tredje febern för i sommar (lillknatten inledde ju sin dagiskarriär i juli, därav, egentligen ska man vara glad att de kommer mitt i varma sommarn utan följdsjukdomar) och på något för dem självklart vis, prickar de in sjukdagarna just de veckor då deras pappa jobbar båt.
Slutsumman är väl den, att just idag tvivlar jag inte det minsta på att jag är värd ett glas vin, en deckare och säsongsstarten av doobidoo!
No comments:
Post a Comment