Klara - färdiga - vardag!

Min första tanke efter att gårdagens julkonsert med kören var sjungen och klar, det var just något i stil med: Jipppii, mjukisbyxorna på, nu börjar ledigheten!!!
Men det gör den ju inte. Däremot börjar kanske normaligheten. Man vet att man har haft att göra när man ser fram emot att hinna med alla vardagssaker. Som att julstäda. Som att tvätta lakan och göra de sista läxorna inför nyår. Sånt. (Inget illa om körjobbet! Det skulle ju inte bli jul utan julkonsert, men visst har det tagit bort av vardagen.)

Och kanske hinna med det där lilla extra som ger själen sin medicin. Sticka klart höstens projekt nån gång. Kanske hinna baka en omgång pepparkakor till innan jul och kanske hinna koka ihop lite julgodis och kanske hinna binda en krans av de bortkastade julgransändar som hamnar på vår gård.

Eller som idag, hinna gå på en skogspromenad med en vän och hennes barn. Vädret såg allt annat ut än lockande, mulet och slaskigt, men väl ute i skogen med varm saft i muggen och knäckebröd i magen kom vi fram till att det var en riktigt fin dag i alla fall. Inte direkt julig, men fin.

Den lilla filuren får representera barnaskaran i skogen, fem knattar i olika storlek.

Mopparna upp i luften

Just idag när det igen ska städas och fejas inför en husvisning igen råkar en dokumentär om städande komma i radion. Jag fick vrida upp volymen och hyscha på knattarna som levde rövare i vardagsrummet och fick köket ordentligt putsat medan öronen var spetsade. Hade inte tänkt att en radiodokumentär om städning kunde vara så intressant, men den gav mycket att tänka på.

Här hittar ni den fram till 7.1.2014:

http://arenan.yle.fi/radio/2070362

Har ni tänkt på det att förr i tiden, före internets, sms-ens och telefonernas tid, kom man oinbjuden och ovarnad på besök och då gällde det att ha det städat i stugan. Att hålla ordnng, det var husmoderns hela vardag. Idag kommer ju nästan ingen och hälsar på sådär direkt och husmor är ute och förtjänar pengar hon också och har inte ensamvälde i hushållet.
I dokumentären sade dom att man inte bjuder in någon om man inte hinner städa och bulla upp, att man vill dölja vardagsråddet, att man skäms för hur det ser ut fast det egentligen ser ut som vanligt. Men jag tänker också på motsatsen, känns det inte lite beklämmande om man som gäst också dyker upp utan förvarning och plötsligt märker att man står mitt i någon annans vardagsrådd, det blir helt plötsligt väldigt intimt, som om att man ser lite för mycket av någon annan när man får veta vilken stök-tröskel just de har?

Men på det stora hela var dokumentären väldigt befriande att lyssna till. Alla städar precis så ofta och precis hur de själva vill och det räcker till!

En skäms-gråtande mamma

Jag vet inte om jag ska skylla på PMS eller ålder, men då jag har blivit så pinsamt tårdrypande på senaste tid.

På knattarnas dagisjulfest fanns en massa föräldrar som glatt stod och log och fotograferade det näpna luciatåget. Jag var inte en av dem. Jag var hon som satt med barnen i famnen (dom vågade inte släppa mig) och torkade tårarna ur ögonen för dom var ju så söhööta och sjöng så bedårande falskt och var så pirriga...
Sedan insåg jag vad jag höll på med, på dagisjulfesten för sjutton bövlar, och det övergick hastigt till skäms-gråt. Det är ju tanter på åldringshem som gråter när de hör luciasången, jag måste lämna familjen och flytta till ett boende snart anar jag.

Idag hade jag igen en blöt stund. Efter att jag försökt förklara konceptet med självständighetsdagen för storknatten och skulle visa honom Sibelius'  Finlandia på Youtube. Då satt jag där och smyggrät medan han frågade vad de olika instrumenten hette.
Fast å andra sidan, jag har blivit tårögd av Finlandia sen jag hörde den första gången, så nåt åldertecken är det nog inte, det är nog bara det att Sibbe var så förbenat bra på komposterandet. Eller nåt ditåt.

Att ge till någon annan

Igår var min första hela dag ledig från jobbet på över en månad. Idag är det min andra. Sen blir det nog inte så många lediga dagar före jul. Så är det att jobba 50%!
(Jag får betalt för varenda minut utöver de procenten, så klagar gör jag absolut inte, allt annat)
De här dagarna skulle då användas till flitigt studerande för att hinna få undan de sista läxorna innan nyår och reda upp i skolpappren som lagts på hög då jag just och just hunnit slänga in dem här hemma innan jag måste tuta iväg för att hinna med färjan. Det har ju inte blivit så väldans mycket med det...
 Igår gick jag ju halva dan i skolan, men sen var det husvisning på kvällen. Huset var inte visningsskick och innan det var städat var klockan dags att hämta barn (som jag dessutom lovat hämta tidigare när jag för en gångs skull faktiskt hinner).
Idag skulle jag då hugga i, men annalkande snö gjorde att det blev panik att få båten intäckt inför vintern, så dit for den förmiddagen i ett huj. 

Men lönen har jag ju haft nytta av. Och inte bara jag!
Jag har haft lite av princip att så länge jag var studerande och lyfte lån och ändå fick betalt av mina föräldrar för att kunna ta bussen hem ett veckoslut, så länge behövde jag inte bry mig om välgörenhet. Men så fort jag hade ett jobb skulle jag bidra. Det gjorde jag så länge jag jobbade i Helsingfors. Men under mammaledighet och påföljande arbetslöshet har jag hållit i mina pengar igen.
Och nu i höst äntligen har jag känt att jag kan ge något till någon annan. En peng till näsdagen, en slant till Filippinerna och nu en julklapp till ett barn som annars kanske inte skulle få så mycket i present. Det är röda korset i Pargas som ordnar. Allt jag behövde göra var att ta en lapp där det framgick kön och ålder och köpa nåt som jag tror att passar. (Det var ett litet barn, så det blev Brios magnet-klossar. Tidlösa och hållbara och kanske något som barnet annars inte skulle få.)
Till mina egna knattar köper jag inget nytt i julklapp i år, vi har prylar som lagt sig på hög (från sambons jobb) under året, får de varsin sådan så räcker det mer än väl, efter att mommon, fammon och gudföräldrar varit i farten.

Har någon annan gjort något i välgörenhetssyfte såhär i juletider? Och har nån tips om något annat som man kan göra som inte nödvändigtvis involverar pengadonation, utan också andra sätt att hjälpa?

Den julen, den julen

Jag har inte alls haft tid att tänka på julen.
Faktum är att jag inte har tänkt speciellt mycket alls på högtider eller annat.
Vi har snurrat på i vår ruuhkavuodet-karusell, tidiga morgnar, mörka kvällar, trötta barn, tröttare föräldrar och hösten har blivit lite mörkare och lite kallare, men att det redan skulle vara dags för jul, den tanken har jag vänligt men bestämt skuffat undan.

Men så åkte vi upp till hemtrakterna sent i fredags kväll, efter att jag på något vis hade överlevt en dag med minuttidtabell. Barn till dagis, skola i några timmar, bankärenden, jobbärenden, andra ärenden, köra till Nagu på en halv dag jobb, köra hem, packa väskor, få mat i barnen, in i bilen och köra upp norröver i kolmörkret.
Och väl där, där jobbet och skolan och allt annat var så fjärran och inte snurrade i mitt huvud på kvällar och nätter. Där någon faktiskt hunnit köpa en julstjärna och plockat fram adventsstaken. Där någon satt upp ljusslingan ute och kokade julgröt åt mig och familjen. Där hittade jag julen.

Och nu när vi kom hem till vårt kaos igen inser jag hur jag saknar julstämningen, fast den sätter en extra kant av "måste hinna" på tillvaron, så vill jag inte för livet vara utan den. Så nu har jag i alla fall börjat. Fyra adventsljus står på matsalsbordet på en julduk. Och kanske jag hinner hämta nåt pynt från förvaringen på svärföräldrarnas vind här nån dag och kanske jag hinner göra julkort, kanske hinner jag slå in ett paket, så kanske kanske det blir julefrid hos oss i år också.

Livet

Världen rusar på som vanligt och jag håller i mig lite här och lite där och försöker hänga med i svängarna. Jag har jobbat mer eller mindre heltid den senaste månaden, med undantag för studieledigt två förmiddagar i veckan då...

Det stora dilemmat just nu är en tjatmaskin av rang här hemma. Emellanåt har storebror nån riktigt bra period, klär på sig själv utan tillsägelse, plockar undan, hjälper gärna till i köket med det han kan. Och det är underbart att se hur snabbt han lär sig och hur mycket han verkar förstå när man förklarar.
Men så har han ju också sina stunder och just nu testar han oss i uthållighet. Tänk dig att ha något som säger (vrålar) neeej till allt du gör. Från det att du kliver upp, tänder lampor, kokar kaffe, plockar fram frukost, äta (neeej jag vill inte). Allt ska kommenteras med en dramatisk protest av stora mått.
Idag fastnade det vid att han ville ha mera sylt i gröten och vi förklarade gång på gång att han får mera sen om han äter allt och vill ha en liten portion till, men sådär mycket sylt fick han på första portionen och att tjata hjälper inte, det gör bara att mamma och pappa blir ledsna.
Han höll ut ända tills lillebror ätit sina tre portioner (med sylt ja) och gick från bordet, sedan kunde han gå med på att börja äta. Om mamma sade varsågod en gång till! Och det gjorde jag, nåt MÅSTE han ju bestämma om och bestämmer han att mamma ska vara hövlig så gör jag det gärna!

Det som kittlar den kreativa nerven just nu är inte stickning eller julpyssel utan vårt snigellångsamma byggprojekt. Nu har vi äntligen kommit så långt att vi valt byggnadsentreprenör och beställt ritningar för att ansöka om byggnadslov. Och oj, så jag väntar på att få se vad arkitekten plitar ner!

Nu låter det ju som om vi inte gjort något på tomten sedan vi eldade ris i våras, men det stämmer inte riktigt. De båda husen som skulle rivas är nu nere, och före det hade allt löst, böcker, möbler, fönster dörrar, som fanns kvar i husen burits ut och sorterats. DET har tagit mest tid. Elen har grävts ner och blivit till jordkabel istället för luftkabel. Sedan har uthuset nytt plåttak, och de senaste veckorna har vi grävt en ny uppfartsväg och täckdikat nedre delen av tomten. Ja eller vi, en grävmaskin och femtio lass med sten och okänt antal täckdikningsrör, snarare.

Vi ska ännu gräva bort grunden från det gamla huset och se hur berget ser ut där under och fundera ut hurudan grund det ska bli på vårt hus. Och sedan, sedan är det bara att vänta snällt på att vårt nuvarande hus ska bli sålt. (Vill nån ha ett hus med fin bottenplan och trädgård med möjligheter? Dra mig i rockärmen!)

Bobban bob

Ibland hinner man liksom inte bara ta en paus och sammanfatta, ens för sig själv. De två senaste veckorna har jag av olika orsaker jobbat fulltid och pendlat mina färjturer varje dag. Skoluppgifterna ligger lite på hälft och samvetet gnager. När barnen har lugnat sig för kvällen och klockan närmat sig nio har jag varit redo för, inte bara sängen, utan snarare åtta timmar dvala.
Det har jag förstås inte fått.
Knattarnas hosta har gått över till mig och när jag får hosta så hostar jag inte lite, att det är mitt i natten är inget undantag.

Vår förkylningskavalkad börjar bli skrattretande. Den äldre snorar runt här hemma just nu och den yngre är gnällig och småvarm, men jag vågar inte ta tempen om i fall att vi ändå skulle våga oss ut på en höstpromenad i det härliga dimmiga höstvädret (Ja, allt väder är härligt när man antingen suttit inne eller i bil dagtid de senaste veckorna).
Men nån promenad blir det nog ändå inte, för jag kan se mig själv skuffandes vagnen idag, med en tröttis, en snoris och en mamma som får hostattack var 50:e meter ungefär.

Ja, jag vet att vi haft våra bättre dagar och sämre dagar, men nu är det på allvar så att åtminstone en i hushållet snorat varenda dag de senaste två månaderna.

Och dessutom var de vita skorna som jag beställde för stora och mindre storlek finns inte kvar. Murp.

Men det är ju skönt att få lite innegrejjer åtgärdade. Lillknattens garderob blev just höststädad. Där for det sista i storlek 80!
Skulle jag nu bara orka göra detsamma med mina kläder...

Helt hysteriskt

Om jag ska ha nya kläder innan våren, lär jag köpa dem på loppis!

Det blev inköp av ny ylletygsjacka idag. Det var kärlek vid första provningen. Det var mer än den dubbla budgeten för en ylletygsjacka. Men då den var så fin och mörkblå.
 Men jag hoppas på att den håller minst lika bra som min gamla! Det är 6 år sedan jag köpte den... (och jag överväger att ge den ett nytt liv, men jag återkommer till det senare)

Sade jag att jag var ensam med knattarna i köpcentret förresten?

För att göra ett långt spektakel kort:
Den yngre spände jag fast i barnvagnen (tur att jag tog med den), satte jag honom på fri fot sprang han i full fart. Ingen skillnad vart, bara det var bort från mamma.
Den äldre låg på golvet i klädbutikerna och krälade in under hyllorna och petade på ungefär allt.

Förlåt, jag tar tillbaka allt jag någonsin sagt eller tänkt om mammor som inte har pli på sina barn. För i vissa fall GÅR DET BARA INTE!

(Jag hotade, mutade, lovade, berömde, klagade och försökte sansat förklara att golvet var smutsigt för folk går med ytterskorna på det, att kläderna tillhör butiken, inte oss, och att butikslarmen vid dörrarna inte är klätterställningar utan till för att märka om nån stjäl något.)

En annan form av osäkherhet

Dehär har jag hemma just nu och provar:

Dom är inte obekväma och jag gillar stilen. Men 9 cm klack + mina vänsterfötter. Ska vi gifta oss eller ska jag hamna till sjukhus med stukad fot?

Så nu funderar jag på dehär, inte lika festliga nej, men de går säkert att dansa i!

Ja, jag är ute i god tid efter att min systeryster påpekade åt mig att ska man köpa vita skor på rea ska man göra det nu typ... Och skorna är rätt viktiga, eftersom jag väldans gärna skulle vilja ha en klänning som är vadlång ungefär. Sådär ja, färdigt bridezillat för ett tag igen!

Det här med säkerhet

Nu har jag suttit och gogglat på bilbarnstolar halva kvällen.

Rekommendation: Att barn åker baklänges i bilbarnstol upp till minst fyra års ålder.
Verklighet: Benen slutar få plats där senast vid 3-årsåldern.
Verklighet: Vi har två bilar, varav den ena så småningom ska bytas ut mot nån paku-aktigt.
Verklighet: Vi har en bakåtvänd bilbarnstol som lillknattfnatt åker i bakvänt i pappas bil och framvänd i min. En framåtvänd bältesstol (sitter endast fast med bilbältet, inga egna bälten) som storknattfnatt har i pappas bil och en sittkudde (låg, utan sidoskydd) som storknatten har i min bil.

Förra fredagen besökte jag alla närliggande loppisar utan resultat och ikväll har jag då googlat nya och halvanvända och funderat på säkerhetsrekommendationerna och är helt snurrig i huvudet.

Helst skulle storknatten då ha TVÅ bältesstolar, en för varje bil, men är det nu så nödvändigt om vi snart byter till paketbil, ryms det ens en sån in dit?
Ännu värre med lillknatten då. Helst skulle han få åka baklänges i båda bilarna, men sen när det blir paketbil kan det bli svårt med det också. Och ett drygt år in i framtiden kommer dessutom hans ben att vara för långa för bakvänt åkande igen.

Vad är normal säkerhet och vad är att vara fjantigt orolig och oekonomisk. Nåja, allt går att sälja på torget när det blir obehövligt, men ändå!