En skäms-gråtande mamma

Jag vet inte om jag ska skylla på PMS eller ålder, men då jag har blivit så pinsamt tårdrypande på senaste tid.

På knattarnas dagisjulfest fanns en massa föräldrar som glatt stod och log och fotograferade det näpna luciatåget. Jag var inte en av dem. Jag var hon som satt med barnen i famnen (dom vågade inte släppa mig) och torkade tårarna ur ögonen för dom var ju så söhööta och sjöng så bedårande falskt och var så pirriga...
Sedan insåg jag vad jag höll på med, på dagisjulfesten för sjutton bövlar, och det övergick hastigt till skäms-gråt. Det är ju tanter på åldringshem som gråter när de hör luciasången, jag måste lämna familjen och flytta till ett boende snart anar jag.

Idag hade jag igen en blöt stund. Efter att jag försökt förklara konceptet med självständighetsdagen för storknatten och skulle visa honom Sibelius'  Finlandia på Youtube. Då satt jag där och smyggrät medan han frågade vad de olika instrumenten hette.
Fast å andra sidan, jag har blivit tårögd av Finlandia sen jag hörde den första gången, så nåt åldertecken är det nog inte, det är nog bara det att Sibbe var så förbenat bra på komposterandet. Eller nåt ditåt.