Var är mitt nu?

Ikväll har jag ägnat mig åt prestädningens prestädning. Är man hemma och vaken sex av dygnets timmar och räknar med att två av dessa kan ägnas åt att arbeta med både händer och hjärna fria så måste man också räkna med att det finns nåt som pre-prestädning. Det jag har gjort ikväll är alltså att städa badrum, tambur och gästrum. Rum där det inte kommer att härjas de närmaste dagarna och så har jag rett upp en och annan större råddhärd i andra delar av huset också.
Imorgon kväll får pojkarna hjälpa till lite också med prestädningen, så de deltar i bortplockandet av leksaker från vardagsrumsgolvet de med. På lördag morgon räknar jag lite med att få städat på riktigt, alltså dammsugat.

Ibland önskar jag att jag hade ett liv där det ingick lite mera nu. Som det är nu känns det oftast som att jag reder upp efter något eller förbereder något annat.
Eller båda röja upp och förbereda på en och samma gång, som att elda i bastun för att få en rad blöta handskar, skor, halare och galonbyxor från idag att bli torra tills imorgon.

Å andra sidan uppskattar jag dedär småstunderna då jag har tid att göra nåt för mig själv mycket mera. En sak som jag älskar nu när jag jobbar är att kunna komma hem och byta från arbetsbyxor till mjukisbyxor. Dagens höjdpunkt! Eller som nu. Nu då har jag en liten stund på mig att luta mig bakåt och vara nöjd med det jag åstadkommit idag innan det är dags att gå och sova.

Mr Schnütt

För ett år sedan träffade jag dethär knytet för första gången (även kallad Mr Schnütt).

Fast egentligen är det väl bara en fyra månader sen eller så, ett år kan det ju inte vara...
Jag behöver väl inte säga att tiden går otroligt fort?

Idag ler han mot mig med sina tre små tänder. Ofta. Han är mitt lilla solsken med en avslappnad attityd till det mesta. Och så är han så gosig att man har lust att äta upp honom ibland.
Samtidigt som han märker att andra kan och får göra saker som han inte kan. Men det sporrar förstås, frukostgröten kan han nästan peta i sig själv med sked redan, bara man påminner om vad man håller på med emellanåt. Och akta dig storebror för att ta nån grej som jag leker med då får du höra på oljud!
Han kan ta flera steg på raken, om han vill. Grejjen är den att han kryper som en liten raket, så han verkar inte ha nån stress med det där promenerandet alls.
Sen har han ju lite ovanor också. Han bits lite för lätt med de små tänderna, mest mig. Och så lyssnar man INTE när mamma och pappa säger att man inte får öppna spisluckan och gräva i askan.
Och så har jag svårt att vänja av honom vid dendär kvällsnappflasksnuttandet, som jag skulle vilja bli av med innan det blir en ovana mera än en vana. Fast det problemet ligger mera hos mig, för fast det börjar kännas lite omständigt med nappflaska numera när han dricker ur mugg, så har jag så svårt att släppa dendär korta stunden på kvällen med snuttande lugn och nöjd kille som bara somnar direkt efteråt.

Idag är förutom födelsedag också en dag då vi körde sambon till båten. Det är som om att det aldrig finns tillräckligt med delikatesser i kylskåpet dehär kvällarna. Helt i tröstsnuttssyfte åt mig alltså.

Innedag igen

Idag är jag på benen, de något darriga benen, men uppe är jag. Istället är det storebror som ligger och sover bort febern, ska bli spännande att se hur hans mage reagerar på viruset! (det sista var lite sarkastiskt menat)
Under tiden försöker jag underhålla den lille polkagrisen med tysta hobbyn, och det skulle gå bra om man inte skulle bli så arg på sidorna som inte bläddrar som man vill. Han håller på att utveckla en egen vilja den lille snart-ett-åringen.

Och nej, ett par byxor hålls inte länge på denna varelse. Inte strumporna heller om han har nåt att säga till om.

Intresseklubben träffas igen

Synden straffar sig själv (som min farmor, måhonvilaifrid, skulle ha sagt).

Igår fick jag mystisk träningsvärk och var trött som en trasa efter jobbet då jag hämtade knattarna. När vi hämtade sambon frös jag konstant genom hela bilturen. Idag går dagen i vertikalt läge. Mest liggande i sängen och försöka att vila bort febern så snabbt som möjligt. För att göra den lilla flunssan riktigt pikant kan jag meddela att jag sprungit på dass säkert 15 gånger idag... Vad är det riktigt för flunssa cocktail-jag fått?
(Killarna verkar må bra, tackar som frågar!)

Det som stör mest. Att jag ikväll skulle på kryssning med praktiken med nya sverigebåten och att jag skulle ha fått sova den första natten utan barnservicetjänst på straxt ett år...

För intresseklubben

Jo, vi är ännu friska. *tar i trä, strör salt, ritar kors i taket*
Nej, sambon kom inte hem ikväll som tänkt, utan imorgon.
Under tiden försöker jag piffa upp min vardag genom spännande husmorsexperiment. Går det att tvätta ett par blå byxor med röd tvätt? Hinner jag sticka ett smycke till fredagkväll? Vilken gammal burk är det som gör att hela kylskåpet luktar mögel?

Hoppas ni antecknade!

Förvänta det värsta, hoppas på det bästa

Så ringde dagmamman och meddelade att de spyr där igen, för andra gången inom två veckor.

Så nu förbereder jag mig på det värsta. Jag har kollat att vi har hinkar. Jag har plockat upp alla småprylar och kläder från golven nära sängarna. Jag har förberett krabatens nattmadrass på vårt golv. Och jag eldar i bastun så att vi har ett varmt badrum inatt om det skulle bli behov av att duscha nerspydda barn. Roligare kvällssysslor har man ju haft!

Sedan hoppas jag förstås på det bästa, men vi ska ju på kryssning med praktiken på fredag kväll. Och det skulle nu vara konstigt om inte Murphy stack upp sitt fula tryne och såg till att jag själv ligger och kräks lagom till veckoslutet.

EDIT
Javisst ja, filuren har ju förstoppning från förr och jobbig mage redan. Nej nu, nu blir det ett stort glas piimä och tidigt i säng!

185 nålar senare

Nu ska jag bara slänga ner lite träningsgrejjer i ryggsäcken innan jag tar en tidig kväll. För att imorgon ta en tidig morgon och fara och träna innan praktiken. Håll tummarna för att jag får upp mig och knattarna utan desto mera skrik och panik i den arla morgonstund.

Det här med ispromenader

Alla verkar ha gjort det idag. Jag med. Och fint, om än lite blåsigt, var det.

Nu har jag just en sån söndagkväll som krävs för att ladda batterierna inför veckan.

Så fort dehär små pyjamasnissarna hade stängt sina små blå klarade jag av dagens träning (inte mycket, mina armhävningar och mina plankor bara) och avrundande med att rosta lite pinjefrön och slänga dem ovanpå salladsresterna från igår och fick för en gångs skull ett nyttigt avslut på dagen.

För att göra dagen riktigt fin så fick jag mammas födelsedagspresent färdig, ett stickprojekt modell större, så fort jag fått det tvättat och i sträck ska jag visa det, måste bara köpa mera knappnålar först för det kommer att krävas en del för att få det format.
Så nu väger jag mellan att hastigt sätta igång att sticka en mössa till henne i samma garn eftersom det blev en del kvar eller att genast sätta igång att virka vårtröjrona som jag tänkt göra till knattarna. Eller så båda...

Som balsam för mammasjälen

Middag, vin, en handfull gamla goda vänner.
Mycket skratt, ännu mera pladder och babbel. Tänk vad vi svetsades samman under dedär studieåren. Fast vi håller på med olika saker nu, inte en enda sysslar med vårt gamla huvudämne och vi inte har setts samtidigt på flera år, så har vi massor att pladdra om, en kväll räckte inte till på långt när. Bara att göra om det en gång till! (eller två, eller tre...)

Alla fyra i huset

Så körde vi sambon till båten och nu är vi hemma alla fyra igen. Jag, Krabaten, Filuren och min osäkerhet.
Det är tungt att gå ensam hemma med ett par knattar och vänta på, ja vaddå? Troligtvis ingenting, med största sannolikhet kommer veckan att gå i ett huj, men ändå är jag så rädd att jag ska få såndär akut hjärtklappning igen när jag är ensam hemma med knattarna. Eller rädd och rädd, det är ju inte farligt i sig, bara obehagligt. Jag bara inte litar på min kropp just nu, jag är misstänksam mot mig själv. Varje stick, varje känsla ska överanalyseras och jag är så trött på mig själv som inte kan sluta med det.

Det finns egentligen bara en sak som hjälper; om jag vet med mig själv att jag äter nyttigt, motionerar lagom och tar hand om mig. Alltså, om jag vet att jag gör allt vad som rimligtvis kan ligga i min makt och tidtabell för att må bra, så kan jag också lita lite mera på att min hälsa håller ihop.

Gör jag inte det just nu då? Njae.
Jo jag gör mina plankor och armhävningar punktligt varannan kväll. Om jag hinner petar jag in en och annan yogastund och promenad också.
Men det här med nyttig mat... Om vi säger som så - jag åt kaka sex av förra veckans sju dagar. På den sjunde dagen åt jag bulla.
Så har det ju helt klart blivit en mera stillasittande vardag. Och så har det blivit lunchsedlar som måste utnyttjas till 100%. Sallad, huvudrätt, efterrätt, hela kalaset. Fast det inte finns något som säger att man måste äta allt bara för att man har lunchförmån, men utnyttjas ska dom tydligen! (Undras just varför hamstern i mig är så noga med det?)
Så att jo, plankorna till trots har mitt midjemått inte krympt de senaste veckorna, snarare tvärtom och det finns ju förstås bakom mitt öra när jag tänker på min hälsa.