Åh fuck

Det är panikattacker jag har. Nu vet jag det med säkerhet efter att ha talat med en bekant med samma.
Det som gjort att jag kallsvettats och darrat och haft hjärtklappning och varit så rädd så rädd för mitt liv på kvällarna, det är ingen farlig sjukdom, utan det är min egen hjärna som sparkar bakut.

Och det är så pinsamt så pinsamt då jag alltid varit mån om att ha koll på mina tankar och varit stolt över att vara sammanhängande i skallen. Och så går dom bakom min rygg och gör såhär mot mig.
Och det värsta är att situationerna då det sätter igång är inte när jag är ute i nån folksamlig eller har typ torgskräck. Tvärtom, det är när jag är ensam i hemmets lugna vrå med krabaten.

Och jag som har ett bra liv och just skaffat hus och får leta nytt spännande jobb och lära känna nya trevliga människor och så mår jag såhär, usch vad jag skäms.

Läsning på egen risk...

"Det var ju sist och slutligen en grym tur att jag inte for på detdär kanalsemit till Helsingfors ändå" konstaterade jag där vid halv tiotiden igår när jag och A återvände från Åbo till Pargas.
Då hade vi lite tidigare klivit ut ur det nattöppna apoteket med en redig receptbelagd värkmedicin i en påse.
Ja, receptet blev utskrivet av en läkare på Tyks. Efter en grundlig undersökning av krabaten, mina njurar och min rygg.
Innan läkargranskningen hade jag halvsuttit i en timme med sensorer på magen för att kolla pysens hjärtslag.
Vi blev inkallade på koll för säkerhets skull i det skedet när jag ringt till förlossningen för att fråga vad jag skulle göra när jag hade galet sjuk rygg, inga värkmediciner fungerade och inte heller hölls i mig eftersom jag just hade börjat må akut illa och spy. Spyor blandat med blodstänk...
Då hade jag vid flera tillfällen under den föregånede natten och dagen fått så akut rygg/höftvärk att jag trodde jag skulle gå av på mitten och gick dubbelvikt och stönade.
Det var ett sånt anfall på eftermiddagen som till slut fick mig att skicka ett meddelande till chefen där jag skrev att jag, hur mycket jag än ville, inte skulle klara av att hoppa på tåget och åka till Hfors för middag den kvällen. Även fast jag var lite osäker ännu i det skedet och läängtade efter mina vänner...
Tur att A inte hade några fredagsplaner och bara kunde hoppa in i bilen och köra mig!
(och att han inte skrattade mera åt mig när jag sprang omkring dubbelvikt än att han kunde samla sig för att fråga om jag ville ha massage :P)

Nåja, jag fick ingen direkt diagnos från läkaren, men huvudsaken är ju att krabaten mådde bra trots att jag mådde apa.
Den troliga gissningen ligger ännu på foglossning (uppslagsboken: brosk- och benuppmjukning till följd av höjda hormonnivåer under graviditeten som hos vissa gravida kan leda till akuta smärtor) i kombination med trötta och krampande ryggmuskler och eventuellt en irriterad krabat som armbågar mig i opassande nerver...

Just nu säger jag bara tack och halleluja till den starkare medicinen och har bara småont i ryggen för jag gissar att utan den och ett bälte som håller ihop mina höfter skulle jag antingen ligga kvidande i sängen eller ligga över vc:n och spy.

Ja jag sade ju att läsning skedde på egen risk ;)