Petra vs Supernanny

Myycket bättre dag idag på filosofifronten, den lille galningen (aka. krabaten) har hållit mig sysselsatt med två rejäla itkupotkuraivarin och en smitning ut ur affären rakt ut på parkeringen. Den lille skitungen (sagt med största möjliga kärlek, filuren alltså) har sysselsatt mig med att producera fyra senapslass och jag själv har sysselsatt mig med att hälsa på en kompis och hennes klan av små busfrön.

Hos väninnan funderade vi som hastigast på uppfostringsmetoder (varteftersom vi tillämpade dem, typ). Jag vet inte riktigt var jag ställer mig ännu då krabaten, trots trotset är så liten att vi inte börjat med något som jag vill kalla för "uppfostring" ännu.

Men alltså, det finns denhär Petra Krantz Lindgren ideologin med mjuka värderingar och samtal och så finns det Supernanny metoden, med klara regler, straff och belöning.

Och jag fastnar inte för någondera (okej, jag är emot "metoder" helt generellt).
Jag håller långt med om Petras tankar. Ett barn ska respekteras och är alltid värd en förklaring. Belöningsmetoder gör att barnet eftersträvar belöning, inte samarbete. Att småbarn har svårt att uttrycka sig och söker ofta någon form av bekräftelse eller bär på något de inte kan förklara när det beter sig på ett sätt som definieras som trotsigt eller dåligt och istället för att straffas och förmanas borde man ta reda på vad det är. Ja så tror jag också att barn borde uppfostras.
Men, ibland kan jag inte låta bli att tänka att "detdär är lätt om man bara har ett barn" eller "om man har väldigt lugna barn". Och så tror jag inte heller på att man måste anpassa sig på nytt till precis varje enskild situation. Det finns en gräns, när ett nej från en förälder är ett nej. Det finns vissa viktiga regler som också ett litet barn måste lära sig. Att inte skada sig själv, att inte skada andra, att visa andra hänsyn. I de situationerna är jag beredd att faktiskt ta till något straff för att få barnet att förstå konsekvensen. Kanske inte skamvrån, men en tydlig markering likaväl.
Barnet kommer hur som helst, hela livet, som tonåring och vuxen att ha regler runt sig och kunna bestraffas om de bryts. Att lära ett barn att "du måste tänka själv, gör du så, skadar du din kompis", låter bra. Men "om du ändå skadar din vän på flit så har du ett "problem", du behöver inte bestraffas, det är bara det att vi har svårt att förstå dig, berätta om ditt problem nu lilla vän så är du ursäktad" (hårddraget), det är inte friskt längre.
Och så tror jag att barn testar för att FÅ det där motståndet, småbarn i trotsåldern alltså. Att få känna att nej, dethär besluter inte jag om, dethär är föräldrarnas område, jag har inget ansvar över det. Och så testar de på nytt och på nytt: Mamma kan jag lita på dig? Håller du fast vid det du bestämmer?

Tack och lov är det sällan vi har fajter på liv och död här och än så länge har det fungerat med att jag satt mig på huk och tittat krabaten i ögonen och sagt till på skarpen om att så gör man inte, det kan vara farligt för dig/lillebror/mamma. Oftast är det ändå blöjbyten, matval och annat smått som leder till kriser. Små kriser som tar förargligt mycket tid (krabaten går INTE att avleda, näpp, det går inte, han måste få storma ut) och som kan gå mig så otroligt på nerverna, men som sist och slutligen är småpotatis jämförelsevis.

Åtta till fyra

Det är allt jag önskar.
När föräldraledigheten är slut, då kommer jag att fälla en tår för att min lilla glada filur måste vänja sig vid dagvård och jag måste jobba. Och så önskar jag mig ett basic jobb. Jag kräver ingen topplön, jag vill bara ha råd att bo i vårt lilla egna hus och ha råd att gå på en kaffefika på stan nån gång nu och då. Inget överflöd, men så att vi har det bra, så att livet är okomplicerat. Åtta till fyra.

Men det är inte så enkelt känns det som. Inte på grund av min utbildning, inte på grund av vår boningsort, utan på grund av hur världen, vårt land och vår landsända är funtade i dagens läge.
Stora företag kraschar utan varning, andra säger upp tusentals, kalken i gruvan tar slut. Inte för att jag ville ha jobb på något av ovan icke-nämnda företag, men för att konkurransen om de andra platserna blir så stor.
Man ska förenkla arbetsmarknaden för egenföretagare sägs det.

Men vet ni, detdär egenföretagandet, det kräver en hel del det också. Det kräver en idé, en geografisk nisch, och en efterfrågan, marknadsföring och envishet, envishet också när det smakar trä och ingen chef eller kollega kommer och peppar en. Och så kräver det tid, så mycket mera än åtta till fyra.

Det talas mycket om hur innovationsföretagen i Finland stöds och peppas, det ordnas networkingträffar och  tankeutbytartillfällen och whatnot.
Och jag bara ser framför mig träffar med desperata människor i illasittande kostymer, som är stora på sig över små saker sitter och pratar utan att åstadkomma något alls, men dom får ju en massa innovationsunderstöd och pengar. Istället för arbetslöshetspengen, nej, inget för mig.
Å andra sidan ser jag framför mig den typiska hemmamamman som inte vill/kan komma ut i arbetslivet igen och som börjar baka tårtor, göra inredning, importera barnkläder och hankar sig fram resten av livet på det. Tio stycken hemmamammor som slåss om samma lilla nisch på samma lilla ort, uj, nej vi skippar det också.

Ja jag oroar mig lite för framtiden, inte mycket, men lite. Lite funderar jag på nuläget, att ge våra barn en vettig uppväxt. Lite oroar mig för framtiden, den stora framtiden, när kommer världsekonomin att stå på huvudet, när blir dagens i-länder gamla dekisländer, när blir u-länderna med sin arbetskraft de stora ekonomierna? Kommer de att hjälpa mina barn att få jobb då? Kommer vi att ha ett annat system då, som inte baserar sig på pengar? Eller är det för sent för det nu?

Nu blev det mycket svamlat, ursäkta, egentligen tänker jag på dethär just ikväll för att sambon åkte på jobb och jag sitter ensam hemma. Den är alltid jobbigast den första kvällen, tystnaden när barnen somnat och att det är tomt på andra sidan sängen. Sen slutar jag fundera på stora saker och håller mig till att sucka över ohängd tvätt och fulla diskmaskiner som vanligt igen.

Sån lyx!

Största nöjet med att komma hem från stugan var att öppna vattenkranen och märka att därifrån kommer vatten! Både varmt och kallt!

Alltså, vi drog ju in vatten till stugan under sommaren då vi väntade Krabaten. Men på midsommardagen lagom till lunch så sade det bara pyyys i kranen och så blev det tyst. Så då var det bara att hinka in regnvatten som på den gamla goda tiden och typ konstant ha en vattenkastrull på spisen omifallatt det skulle bli akut behov av varmvatten.
Det GÅR, det har ju funkkat i århundraden, men nog är det ju enklare att kombinera småbarn och rinnande vatten, det var ju därför vi drog in det i första hand.
Hursomhelst, att vara hemma är rena lyxlivet i jämförelse helt plötsligt!

I övrigt gick midsommaren precis som midsomrar ska, vi åt skamligt mycket, reste en midsommarstång och gick och lade oss skamligt tidigt. Med småbarnsförälderns rätt.

Foto: systeryster. (Sorry, vår egen kamera åkte iväg på andra uppdrag innan jag ens hann kolla på bilderna)

Kattkräken och deras kräk till ägare

Vi bor i ett klassiskt småhusområde och på klassiskt vis har många grannar katter. Katter som är så praktiska djur när de kan gå ut på egen hand medan ägarna är på jobb eller stugan eller whatever. Och på klassiskt kattvis är reviren viktiga och man kakkar inte på egen gård, alltså går kattkräken till andras trädgårdar. I dethär specifika fallet: vår trädgård. (Undantaget närmaste grannarna som har innekatt, stort tack för det!)
Nu har jag två gånger inom loppet av en vecka fått gräva bort eländig stinkande kattskit från mitt salladsland och jag blir så arg!

Det som stör mig mest är att det inte finns något att göra åt saken.
Hittar man en frittgående katt utan halsband eller bricka så är det ju bara att överläma den till myndigheterna, men då är ansträngningen på min sida. Hittar jag en katt med namnbricka så får jag föra den till ägarna, mitt jobb igen. Om jag vill skydda mitt trädgårdsland från sanitära problem får jag själv köpa och själv spika upp ett staket och under tiden sitter de attans kattägarna på sina feta arsel och tycker att det är så jävla praktiskt att ha katt!
Ursäkta grekiskan, men dethär är något som jag finner så tokorättvist, att salladen som jag köper och vårdar blir oätlig tack vare andra människors slapphänthet.

Finns det något lagligt man kan göra för att slippa det en gång för alla??
Och att jag ska flytta på mig långt ut på landet är INTE en lösnig.

Status: Inte så pjåkigt

Krabat Förmiddag: Världens underbaraste lintott.
Krabat Eftermiddag: Vill-själv-monster.
Jag: Borde bli schizofren för att hänga med i svängarna.
Filur: Glad och nöjd som alltid, fast jag tycker att jag har för lite tid för båda just nu. (samvete samvete)
Sambo: På jobb över helgen. 

Igår: Panikartad bikinishopping och lite väninnesnack mellan trotset.

Just nu: Har jag klämt i mig nybakad morotslimpa och börjar bli lite trött i ögonlocken.

Imorgon: Måste jag få doptackkorten fixade och klara. Och så borde jag göra 30-årskalasinbjudningar, partaj!

Så dåligt skulle jag aaaldrig uppfostra mitt barn

Krabaten har tagit dethär med trotset till en helt ny nivå helt plötsligt, jag som trodde att det inte skulle bli mycket värre nu.

Som dethär med att inte gå ner till stranden på stugan, i ett obevakat ögonblick på typ 20 sekunder var han förbi kröken på stigen bakom syrenbuskarna på väg ner till stranden i full karriär, utan flytväst och utan att vi kunde se honom. Och att i ett obevakat ögonblick "tuscha" sig och sin splitternya t-skjorta som han fått i present. (Nåja fläckarna syns bara nästan nu).

Igår var det konstant skrik och ilskegråt 45 minuter i streck, det började med att jag bläddrade för fort i tidningen medan han satt i min famn, sen kunde jag knappt lyfta ett finger utan att jag gjorde det fel eller på ett sätt som irriterade unge herren. Att avleda gick inte, att glatt utbrista "Oj, nu är det dags för mat, VAD ska vi äta idag? Ska du komma till kylskåpet och titta?" fungerade inte alls och att sätta sig ner och brumma med legobilarna och försöka få honom intresserad av dem gav ilskepanik, mamma fick INTE leka med dem, då skulle de hellre slängas runt.
Att ignorera och pynja på med mitt eget fungerade inte heller, för då skulle HAN göra allt det som mamma gjorde, varför fick inte han sopa eller dra upp gardinerna??? Krisen tog ny fart.


Ute på stan har vi sällan problem med skrikfester, men istället är det "inte lyssna på mamma" som gäller.
Ni vet, i kassan när mamma packar matvaror i kassen ska man börja peta på varorna som tillhör nästa kund, på andra sidan bandet, fast mamma säger att det är någon annans, fast mamma säger NEJ vi ska inte ha dedär baconen, de tillhör dendär damen och herren där borta, så fortsätter bara petet. Och jag är dendär mamman med dålig koll på sin unge, hon med dålig uppfostran, som man får kika lite snett på.

Det är inte det att jag inte skulle kunna förutse olika situationer på förhand och kunna avvärja och säga till, det är det att han är så snabb så snabb, så jag hinner inte, samtidigt som orden lämar min mun har han redan satt iväg/sträckt ut handen och då är det för sent.
Men jag vill inte låsa in oss, eller låsa oss till bara vissa aktiviteter, jag vill (och måste, när sambon är borta) kunna ta med honom överallt dit vi rör oss i vardagen.

Och så envisheten, han testar samma saker, igen och igen, för att se om han får samma reaktion. Ibland kan jag gå med på vissa saker, ibland inte. Men jag håller sådär sakteliga på att inse att dethär med att ibland unna oss nåt extra/släppa lite på tyglarna, är nåt jag måste spara på ett par år, jag hinner skämma bort honom med att tänja på reglerna senare i livet, men just nu är det bara klara och entydiga regler som gäller.

Och så är han smart. Om jag tar mig tiden (har tiden, innan det blir för mycket skrik för att han ska vara nåbar med ord och förklaringar) att förklara och säga varför vi gör som vi gör och varför mamma bestämmer si och så nu, så går han oftast med på det mesta.

Men jag blir trött, vardagen är påfrestande på ett nytt och inte alltid så angenämt sätt.
Och samtidigt älskar jag ju honom, min blixtsnabba, okynniga lintott.

Bilden är gammal, men buset i ögonen är detsamma.

Stora beslut

Glöm förra inlägget, sommarplanerna utbyttes hastigt mot förkylning i stan.
Krabaten leder host- och snörvelracet, han är dessutom den enda med feber, jag kommer på en klar andraplats, sambon tar tredjeplatsen och firar det med att fara på jobb, filuren har bara nyst två gånger så han ligger definitivt sist.
Men nåja, om krabaten inte blir hetare och solen skiner ännu i eftermiddag ska vi banne mig ut och njuta av solskenet vi också!

Och så har jag fattat ett beslut gällande min framtid:

Jobba?
Studera?
Doktorera?

Livssitationen är inte alls ideal just nu. Lönen är allt annat än säker. Framtida anställnigar är ännu osäkrare. Jag är vetgirig och vill lära mig mera om saker, många olika saker, och därför har jag så svårt att tänka mig en framtid som "institutionaliserad" och insnöad på ett smalt ämne vars arbetsmarknad redan är övermättad, överkvalificerad för allt annat.
Jag vet att jag skulle kunna, ja härrägud dom försöker ju ännu övertala mig till det, jag skulle kunna finna både intresse och motivation och ha tålamod att göra det och den vetskapen räcker till för mig. Jag behöver inte göra mera för att bevisa det.

En sak mindre att fundera på!

Sommarvarning

Nu har jag hunnit ägna en halv vecka åt allmänn yrsel här hemma, tvättat x-antal maskiner, städat huset, klippt gräset och så drar vi ut till holmen igen.

Eftersom jag lever i självvald nätskugga där ute (skulle kunna skaffa en mokkula, men jag vill faktiskt vara ouppkopplad nånstans i världen) är det väl bara på sin plats att varna er för sporadiska uppdateringar de närmaste månaderna, ofta tangerande ämnen som alla andra redan ältat klart.

Hejs svejs, jag lämar er med en bild av världens gladaste filur:

Alkohol

Såhär just när ämnet dött ut hakar jag på alkoholdiskussionen.

Sådär allmännt så tycker jag att så länge man själv mår bra och alla runt en mår bra och ingen tar illa upp eller tar skada, så dricker man säkert inom ramarna för vad som är lagom. Fast den egentliga mängden då kan innbära en cider i månaden eller ett glas om dagen eller en fylla i veckan beroende på vem det är fråga om.

Sedn finns det två typer som jag har lite svårt för: Dels de "nu tar vi superfylla allihop!!"-typerna. De som antyder att man är tråkig och inte en i gänget om man inte orkar/vill hänga med. Men också de som är spiknyktra och därför är sååå mycket bättre människor än de som dricker en cider i månaden. Båda är lika illa om du frågar mig, fast den första typen är lättare att ursäkta för de är i alla fall inte nyktra :P


Själv har jag inte varit jättefull på, ja-a, över tre år nu, då jag har varit gravid och ammat och varit gravid igen. Och jag saknar det inte. Jag har varit så kääk-full plakat så många gånger tidigare i livet redan att det känns som det räcker och morkkis-krabbisarna är något som jag lever lyckligare utan.

Det som jag däremot saknar nu som ammande är att ta ett eller två eller tre glas vin i bra sällskap och bli lite tipsy. Eller en värmande whisky på kvällen. Eller provsmaka några goda ölsorter på krogen en kväll.
Som det är nu dricker jag nån ettans öl och har provsmakat nån cent vin, men vill, helt personligen inte dricka mera ännu så länge min mjölk är huvudfödan för filuren.

Men med tanke på att sambons jobb plötsligt har öppnat en ny dörr till vinernas värld så har jag en ny spirande vinprovar-hobby på gång och det skulle inte förvåna mig om jag om några år är den som gärna öppnar en vinflaska redan på onsdag och tar ett liten glas varje kväll, istället för dendär glassen eller chokon eller chipsen (som jag alltså inte är så förtjust i).

Dop och ösregn

Jag har befunnit mig i nätskugga ute på holmen de senaste fem dagarna.
De har varit  stressiga, pirriga, fulla med umgänge, slappa, regniga, glada och lugna och lyckliga dagar.

Min paps hade kameran framme vid rätt tillfälle. Eller, rätt och rätt, såhär tänker jag mig själv största delen av tiden, åtminstone ett barn ständigt i närheten och en stickarbete i andra handen. (Och bad hairday, men det faktumet kan ni ju ignorera!)

Filuren blev ju döpt. I det finaste lilla skärgårdskapellet under en av de kortaste dopceremonierna jag varit med om. Kan ha haft nåt att göra med att filuren somnade just som prästen pajade honom så snällt på huvudet och han inte ville dra ut på det. En av de kallaste och regnigaste dagarna på ehela sommaren, men vi klämde in oss och dopgäster i stugan och åt varm fisksoppa och tårta och kaffe, så oss gick det ingen nöd på!

Namnet? Ja eftersom jag inte vill skriva ut det får ni själva räkna ut den gemensamma nämnaren:
 

Denna bild.

Detta musikstycke (som inte fick embeddas, hmmf).





Och Dick Grayson.