Åtta till fyra

Det är allt jag önskar.
När föräldraledigheten är slut, då kommer jag att fälla en tår för att min lilla glada filur måste vänja sig vid dagvård och jag måste jobba. Och så önskar jag mig ett basic jobb. Jag kräver ingen topplön, jag vill bara ha råd att bo i vårt lilla egna hus och ha råd att gå på en kaffefika på stan nån gång nu och då. Inget överflöd, men så att vi har det bra, så att livet är okomplicerat. Åtta till fyra.

Men det är inte så enkelt känns det som. Inte på grund av min utbildning, inte på grund av vår boningsort, utan på grund av hur världen, vårt land och vår landsända är funtade i dagens läge.
Stora företag kraschar utan varning, andra säger upp tusentals, kalken i gruvan tar slut. Inte för att jag ville ha jobb på något av ovan icke-nämnda företag, men för att konkurransen om de andra platserna blir så stor.
Man ska förenkla arbetsmarknaden för egenföretagare sägs det.

Men vet ni, detdär egenföretagandet, det kräver en hel del det också. Det kräver en idé, en geografisk nisch, och en efterfrågan, marknadsföring och envishet, envishet också när det smakar trä och ingen chef eller kollega kommer och peppar en. Och så kräver det tid, så mycket mera än åtta till fyra.

Det talas mycket om hur innovationsföretagen i Finland stöds och peppas, det ordnas networkingträffar och  tankeutbytartillfällen och whatnot.
Och jag bara ser framför mig träffar med desperata människor i illasittande kostymer, som är stora på sig över små saker sitter och pratar utan att åstadkomma något alls, men dom får ju en massa innovationsunderstöd och pengar. Istället för arbetslöshetspengen, nej, inget för mig.
Å andra sidan ser jag framför mig den typiska hemmamamman som inte vill/kan komma ut i arbetslivet igen och som börjar baka tårtor, göra inredning, importera barnkläder och hankar sig fram resten av livet på det. Tio stycken hemmamammor som slåss om samma lilla nisch på samma lilla ort, uj, nej vi skippar det också.

Ja jag oroar mig lite för framtiden, inte mycket, men lite. Lite funderar jag på nuläget, att ge våra barn en vettig uppväxt. Lite oroar mig för framtiden, den stora framtiden, när kommer världsekonomin att stå på huvudet, när blir dagens i-länder gamla dekisländer, när blir u-länderna med sin arbetskraft de stora ekonomierna? Kommer de att hjälpa mina barn att få jobb då? Kommer vi att ha ett annat system då, som inte baserar sig på pengar? Eller är det för sent för det nu?

Nu blev det mycket svamlat, ursäkta, egentligen tänker jag på dethär just ikväll för att sambon åkte på jobb och jag sitter ensam hemma. Den är alltid jobbigast den första kvällen, tystnaden när barnen somnat och att det är tomt på andra sidan sängen. Sen slutar jag fundera på stora saker och håller mig till att sucka över ohängd tvätt och fulla diskmaskiner som vanligt igen.