Så dåligt skulle jag aaaldrig uppfostra mitt barn

Krabaten har tagit dethär med trotset till en helt ny nivå helt plötsligt, jag som trodde att det inte skulle bli mycket värre nu.

Som dethär med att inte gå ner till stranden på stugan, i ett obevakat ögonblick på typ 20 sekunder var han förbi kröken på stigen bakom syrenbuskarna på väg ner till stranden i full karriär, utan flytväst och utan att vi kunde se honom. Och att i ett obevakat ögonblick "tuscha" sig och sin splitternya t-skjorta som han fått i present. (Nåja fläckarna syns bara nästan nu).

Igår var det konstant skrik och ilskegråt 45 minuter i streck, det började med att jag bläddrade för fort i tidningen medan han satt i min famn, sen kunde jag knappt lyfta ett finger utan att jag gjorde det fel eller på ett sätt som irriterade unge herren. Att avleda gick inte, att glatt utbrista "Oj, nu är det dags för mat, VAD ska vi äta idag? Ska du komma till kylskåpet och titta?" fungerade inte alls och att sätta sig ner och brumma med legobilarna och försöka få honom intresserad av dem gav ilskepanik, mamma fick INTE leka med dem, då skulle de hellre slängas runt.
Att ignorera och pynja på med mitt eget fungerade inte heller, för då skulle HAN göra allt det som mamma gjorde, varför fick inte han sopa eller dra upp gardinerna??? Krisen tog ny fart.


Ute på stan har vi sällan problem med skrikfester, men istället är det "inte lyssna på mamma" som gäller.
Ni vet, i kassan när mamma packar matvaror i kassen ska man börja peta på varorna som tillhör nästa kund, på andra sidan bandet, fast mamma säger att det är någon annans, fast mamma säger NEJ vi ska inte ha dedär baconen, de tillhör dendär damen och herren där borta, så fortsätter bara petet. Och jag är dendär mamman med dålig koll på sin unge, hon med dålig uppfostran, som man får kika lite snett på.

Det är inte det att jag inte skulle kunna förutse olika situationer på förhand och kunna avvärja och säga till, det är det att han är så snabb så snabb, så jag hinner inte, samtidigt som orden lämar min mun har han redan satt iväg/sträckt ut handen och då är det för sent.
Men jag vill inte låsa in oss, eller låsa oss till bara vissa aktiviteter, jag vill (och måste, när sambon är borta) kunna ta med honom överallt dit vi rör oss i vardagen.

Och så envisheten, han testar samma saker, igen och igen, för att se om han får samma reaktion. Ibland kan jag gå med på vissa saker, ibland inte. Men jag håller sådär sakteliga på att inse att dethär med att ibland unna oss nåt extra/släppa lite på tyglarna, är nåt jag måste spara på ett par år, jag hinner skämma bort honom med att tänja på reglerna senare i livet, men just nu är det bara klara och entydiga regler som gäller.

Och så är han smart. Om jag tar mig tiden (har tiden, innan det blir för mycket skrik för att han ska vara nåbar med ord och förklaringar) att förklara och säga varför vi gör som vi gör och varför mamma bestämmer si och så nu, så går han oftast med på det mesta.

Men jag blir trött, vardagen är påfrestande på ett nytt och inte alltid så angenämt sätt.
Och samtidigt älskar jag ju honom, min blixtsnabba, okynniga lintott.

Bilden är gammal, men buset i ögonen är detsamma.