03 November 2013

Bobban bob

Ibland hinner man liksom inte bara ta en paus och sammanfatta, ens för sig själv. De två senaste veckorna har jag av olika orsaker jobbat fulltid och pendlat mina färjturer varje dag. Skoluppgifterna ligger lite på hälft och samvetet gnager. När barnen har lugnat sig för kvällen och klockan närmat sig nio har jag varit redo för, inte bara sängen, utan snarare åtta timmar dvala.
Det har jag förstås inte fått.
Knattarnas hosta har gått över till mig och när jag får hosta så hostar jag inte lite, att det är mitt i natten är inget undantag.

Vår förkylningskavalkad börjar bli skrattretande. Den äldre snorar runt här hemma just nu och den yngre är gnällig och småvarm, men jag vågar inte ta tempen om i fall att vi ändå skulle våga oss ut på en höstpromenad i det härliga dimmiga höstvädret (Ja, allt väder är härligt när man antingen suttit inne eller i bil dagtid de senaste veckorna).
Men nån promenad blir det nog ändå inte, för jag kan se mig själv skuffandes vagnen idag, med en tröttis, en snoris och en mamma som får hostattack var 50:e meter ungefär.

Ja, jag vet att vi haft våra bättre dagar och sämre dagar, men nu är det på allvar så att åtminstone en i hushållet snorat varenda dag de senaste två månaderna.

Och dessutom var de vita skorna som jag beställde för stora och mindre storlek finns inte kvar. Murp.

Men det är ju skönt att få lite innegrejjer åtgärdade. Lillknattens garderob blev just höststädad. Där for det sista i storlek 80!
Skulle jag nu bara orka göra detsamma med mina kläder...

2 comments:

Bitte said...

Jag säger samma sak om de här förkylningarna: tar de aldrig slut? Vi är inne på rond tre sedan två månader tillbaka - här hostar alla tre barnen också. Vi har också gått igenom en öroninflammation, allmän örvärk hos de två andra och rinnande ögon, man blir less. Nån gång måste det ju gå över! Kramisar!

Höperöt said...

Ja ibland är det enda som faktiskt känns hoppingivande just det att man vet att det nån gång kommer att ta slut, ännu har väl ingen varit förkyld hela livet igenom?
Kramar och kämpa på dit också!