Dagens bildblogg

Tvärrandig

Uh, hjärndöden slog till efter senaste natt. Hoppades att en förmiddagspromenad till parken skulle pigga upp mig, men efter att jag rest mig plötsligt från kioskleken med krabaten ett par gånger och var nära att svimma (uschligt blodtryck) gick vi hem för säkerhets skull utan destu piggare fiilisar. Istället tappade jag krabatens sittunderlag på vägen hem så när vi kom till grinden fick vi vända om och gå tillbaka för att leta efter det.

Ett fint samarbete killarna emellan gjorde att det inte blev nån dagssömn heller för min del, så nu har jag ställt in eftermiddagens utevistelse trots solskenet och satsar på mumin-dvd:n och lite tur för att hållas vaken tills läggdags.

Det som lyckas pigga upp mig nu är att solen skiner ute och att den första av mina vårsockor är färdig:


Och den andra påbörjad så jag har nåt roligt kvar att pynja med!

Sakna

Just idag saknar jag den familjemedlem som är borta på jobb.

Svårt att säga varför. Filuren har varit så glad och lättskött som man bara kan begära av en minimänniska med lite bubbel i magen. Krabaten har varit, eh... Nåja, så bra som en normaldag med en tvååring kan väntas vara, lite onödig tjat från min sida, lite fullt nödvändigt trots från hans (att skala och äta banan är fortsättningsvis traumatiskt, speciellt om mamma skalar och äter en annan brevid samtidigt, för då kan man ju exempelivs bli sur och vilja äta just den bananen istället när mamma redan ätit upp den.). Och jag har umgåtts med andra vuxna och snarvlat på telefon med släkt och vänner.

Men kanske därför att Krabaten frågat efter pappa så många gånger idag. Kanske för att jag städade undan den första satsen minikläder ur Filures låda och fyllde på med en storlek större och ville att pappa också skulle vara med och se hur mycket han växt nu. Kanske för att svärisarna var här och hjälpte med städandet som jag smått planerat att sambon och jag skulle ha gjort i helgen, deras hjälp är ovärderlig, men det känns ändå som om de gjorde någon annans jobb. Kanske för att jag är lite mosig i huvudet och märker att jag glömmer saker och är rädd att missa nåt viktigt och göra nåt fel på egen hand, kanske för att jag skulle känna mig självsäkrare med honom i närheten.

Kanske för att jag sov onödigt länge i eftermiddags och är pigg nu när kvällen kommit och båda barnen sover så jag har för mycket tid att tänka på helt egen hand.

Magknip och picknick

Dom samarbetade rätt bra inatt igen killarna, utan destu mer detaljer, nätterna börjar flyta ihop i mitt minne.

Men för att kompensera för natten så har vi tillbringat dagen med farföräldrarna på ett ganska slappt sätt, god mat och vinterpromenad. Nu har den lille klagat på sjuk mage en halvtimme på raken efter att vi kom hem så nu släppte jag alla regler och bestämde mig för att leva enligt hur det är enklast, så nu har vi picknick på vardagsrumsolvet och ska titta på Putous. Rätt skönt i alla fall!

Manducan, magknipet och mannen med håret.

Tjocka skivor skinkkorv ska det vara!

Duscha med baggar

Natten har överlevts, trots att storebror nämnde ordet frukost redan klockan sex, till mammas stora förtjusning.
Nånej, jag stönade, matade lillebror samtidigt som jag försökte få storebror att somna om och halvsov vidare och vägrade lämna sängen före klockan sju. Envis morsa!

Till min stora förtjusning märkte jag idag också att vi har besök i badrummet. Små mörkbrun-svarta grejjer i hörnen på golvet som flöt iväg när man duschade på dem. Första tanken var sorkskit (Avsky musbajs!), men vid närmare studium var det yttepyttiga skalbaggar, bara en par millimeter långa. Kul! Eftersom vi förvarar lite extra ved som ska torka i omklädningsrummet utanför ligger det nära till hands att det är sånahär:

Fuktbaggar. Trivs både i ved och på andra fuktiga ställen. Inte farliga, men kan vara svåra att bli av med om vi tänkt oss att duscha i framtiden också. (Hälsar Anticimex i alla fall)

Uh, tänk om man skulle kunna leva lite problemfritt ett tag...

En parentesdag

Den yngre och den äldre har samarbetat bra inatt. Från klockan halv ett och framåt har de sett till att deras mamma inte fått sova ens en timme i streck (ett antal småsnuttar däremot) innan hon väckts av "eh snurf eh eh eh" (nån som vill amma), blöt fis (nån som det ska bytas blöja på) eller "tapp-tapp-tapp-tapp" (storebror som kommer springande). Däremellan bar jag helt frivilligt storebror till egen säng i nåt skede.

Krabaten sov nästan inget igår hos dagmamman, så han är upp och ner och Filuren har troligtvis en teho-ammnings-period på gång, så visst har jag en viss förståelese. Men det hjälper inte mot trötthet och att nerverna är på ytan. Har råddat och klätt på krabaten halvvägs innan jag kom på att det ju skulle sluta regna i eftermiddag och det var då vi skulle gå ut (missnöjd krabat) ropat onödigt mycket åt Krabaten nu på morgonen (nåja, han får inte kliva/hoppa på mammas elpiano och det vet han nog) och tog till en fuskmetod för att få filuren att sova längre än en halvtimme (klä på vantar, mössa, yllehalare och sätta ner honom i vagnens mjuklift. God sömn garanteras! Hoppas han inte vänjer sig vid det bara.).

Tyvärr tvivlar jag på att jag blir en bättre mamma idag, trots en tupplur, så därför tänker jag sätta en parentes på denhär dagen och förvara den i en mörk vrå i mammornas Hall of fame.

årv kröM -> (Idag) <- Mörk vrå

EDIT: Nej det blir jag nog inte, sambon blixtinkallad på jobb en vecka igen. Vänta lite så parentesar jag mig och sätter mig i samma vrå som dagen.

årv kröM -> (Jag) <- Mörk vrå

Godissuget

I ett par veckor, sedan vi kom hem från sjukhuset typ, har jag hängett mig åt alldeles ohämmat sockerintag. Inget mera sticka i fingret, ingen matdagbok, HAH! Hej glukos, sackaros och fruktos här kommer jag!
Det har blivit komma-hem bulla, runebergstårtor, vändagschoklad, fastlagsbullar och lite godsaker till däremellan.

Men så idag tappade jag sugen. Det var när jag var på väg mot kassorna och passerade godishyllan i den lokala köpladan och godissuget i hjärnan tog över. "Choklaaa" viskade den i mitt öra, "eller amerikaanska pastillller" "ens en liten Pätkissss".

Jag var helt redo att hänge mig, men i samma sekund kom jag på att jag direkt efter förlossningen gått ner 13 kg (jämfört med 11 kilo upp), tack vare sockerrestriktioner och promenader under graviditeten. Tänk hur skoj det skulle vara att kunna gå på återkollen och väga två kilo mindre än när jag vägde in mig tio månader tidigare, istället för att äta tillbaka dedär två minuskilona och fler därtill.

"Nej" svarade jag till hjärnan. "Vaddå nej?" undrade den gnälligt. "Nej" tänkte jag. "Två orsaker: från och med nu får jag antagligen vakta blodsockret resten av mitt liv och jag kan lika bra börja idag som nån annan gång. Och: Jag vill så gärna se min mödrarådgivares glada min om jag lyckats gå ner ett par överflödskilon istället för att ha gått upp."
Och tro det eller ej, godissuget blev faktiskt helt tyst.

Så nu är det godisstrejk och promenader som gäller. Och så lite tips från Olga också.


(Btw, är det många som har konversationer i sitt eget huvud med sin egen hjärna?)

Övningsbarnet

Jag är knappast ensam om dethär (det är man sällan), men just idag tyckte jag lite synd om krabaten. Nu när jag kan lyfta honom igen vill han emellanåt bara hänga i min famn. Det blev många gosiga kramar medan jag drog fram frukosten i morse och lika många till medan jag drog på honom kläderna när han skulle iväg till dagmamman. Det är väl nån variant av storebror-passar-på-medan-mamma-är-ledig-grej, men jag kunde inte låta bli att slås av tanken:

Han är på sätt och vis ett övningsbarn. Vi hade inte så mycket erfarenhet av vare sig spädbarn eller lite äldre när han kom. Det var när han var nyfödd vi klädde på honom för mycket nån gång när det var kallt ute, det var han som fick badvattenstempen trippelkollad, det var han som fick varje pip eller nysning analyserad, det var han som fick dedär lite tafatta oroliga föräldrarna. Ännu idag är det honom vi lär oss av när vi ska förstå hur en tvååring fungerar (fast det går bättre, för nu kan han berätta vad han tycker själv).

Filuren tas med så mycket mera ro nu. Han klarar sig! Det blir nog bra! Detdär kommer jag ihåg från när krabaten var liten, ingen fara! Visst innebär det att filuren nu får lite mindre egentid med föräldrarna, visst får han lite mindre uppmärksamhet, men så får han mycket mindre oro och frustration också.

På sätt och vis skulle jag vilja kunna behandla dem lika, men det går inte att skruva tiden tillbaka två år och vara en lite mera erfaren lugnare mamma då, lika lite som nu jag kan ge filuren uppmärksamhet och tid på samma sätt som krabaten fick.
Varför jag tycker mera synd om krabaten nu då? Hellre lite mindre men bättre och lugnare kvalitetstid, än uppmärksamhet och en överanalysernade mamma om ni frågar mig.

Nu gäller det då bara att inte tycka synd om honom så mycket att han påverkas av det igen.
Glöm vaknätter och bajs ända upp till armhålorna! Det är dethär som är den kvistiga nöten med att vara förälder!

Flax!

Och så, via bekantas bekanta, fick vi tag på en toppensyskonvan i andra hand och så billigt så jag nästan har lust att betala extra, bara av tacksamhet!

En Herqules twin raptor, årgång okänd:

Med regnkåpa, i princip i nyskick, har stått inne i garage, bara på hjulen syns det att den varit i användning. Lätt, vändbar sittdel, reglerbart handtag och hopfällbar så den går att klämma in i bilen, just så som jag vill ha det. Happy day, nu ska här promeneras!

(Flax är förresten ett av de ord från 50-talet som jag faktiskt tycker om, fast det låter som det kommer rakt från en gammal Femgänget-bok som dammat in sig i ett hörn på sommarstugan.)

Bubbligt

Jag är liite orolig för filurens mage. Han är svårrapad på kvällarna, under en period på en tre - fem timmar, han kan ha ont så han gallskriker och sparkar och vrider sig, men somnar ändå någorlunda bra om han får ligga på min mage. Vid ett kort förhör med min mamma lär det vara så hennes ena dotter (gissa vem!) betedde sig som riktigt liten och det ledde sen till kolik, så jag är uppmärksam på allt sånt just nu.
Och så har jag joggat runt här hemma och försökt rapa bebis så jag har sjuka armar och axlar. Finns det månne nån billig automatrapare på marknaden?

Sambon, som är frisk och hemma igen, tar hand om större delen av krabat-sysslorna, vilket mina axlar tackar för!
Men ändå, jag är sådär femföre att köpa en sjal. Gärna en lång trikå-sjal, lär ska vara bäst när de är riktigt små, så kan jag ha honom på magen längre stunder och armarna fria. Inget illa om Manducan, men den får nog vänta tills han blivit lite stadigare i ryggen den lille.