Det tog tre dagar

Och så var sockersuget borta!
Sådär plötsligt bara. Det enda jag skulle känna mig sugen på just nu är en lite kopp kaffe eller te.
Det som jag har undvikit är karkki, kex, bulla, sötade drycker, sötade mjölkprodukter samt vitt bröd, ris och pasta. Lite kokta rotfrukter och fullkornspasta äter jag för de innehåller ändå nyttigheter och frukt äter jag hur mycket som helst!
Nu är det då bara att lägga sig ner och vänta på strandsäsongen!
Eller så inte.

På tal om vikt så var vi på extrakoll till råddgivningen igår och för en gångs skull var dom helt nöjda med krabatens längd och vikt, trots att han ännu inte passerat 9-kilosstrecket!

En bild som jag aldrig lagt upp

Det finns att välja på! Utan att överdriva. De flesta följer ett tema som av någon orsak handlar om ett visst barns utveckling, men denhär bilden älskar jag. Den är fotad i början på hösten då mitt mående var allt annat än bra, men i lugnet på stugan tillsammans med sambon och krabaten försvann de mörka molnen och jag hittade lite ro emellanåt i alla fall.

Såhär avslappnad blev jag:

Lika avslappnad är jag ungefär just nu när jag hällt i mig en fyra stark whisky. Inte för att jag sysslar med onsdagsfylla, men för att svärmor som var barnvakt här tidigare ringde och meddelade att hon hade fått spysjukan.

En gammal bild på mig själv och en bild på mitt syskon

Vi kör två flugor i två smällar. Dels för att det är mina favoritfoton av oss från den tiden, dessutom är fotona över 25 år gamla och därmed preskriberade eftersom ingen känner igen oss mera! Ja på tal om det, vem är jag och vem är min syster? ;)

På vår gamla veranda som är riven och remppad för evigheter sedan.

Hur det står till med lekstugan vet jag inte, den flyttade vidare till en annan familj.

Smart, mycket smart.

Igår var min mage en ballong och jag var allmänt trött och irriterad. En liten släng av förkylning på gång gjorde det inte bättre och i ljuset av en snilleblixt insåg jag att det som kan rädda situationen här och nu är en liten kur av min undvika-socker-och-kolhydrater-diet.

Ett dygn senare sitter jag här och förbannar min egen smarthet. Jag fick mens idag, inte konstigt att magen var svullen igår och förstås är man trött och irriterad om man har PMS kombinerat med förkylning i kroppen.
Så nu har jag fortsättningsvis trött, blodsockret är nere i nivå med knäna och kexena på översta skåphyllan i köket yyyylar till mig att jag ska komma dit och smaka lite, bara ett hörn, bara en tugga bara tre kex...

Jag tänker tyst på beach 2011 och bikinin jag har lovat mig när jag är i skick och biter ihop tänderna. Utan ett kex emellan dem.

Om att känna sig välkommen

Idag har jag suttit och ältat min nya hemort.

Tänk att du bor i en stad där alla du har möjlighet att träffa är rättså öppna för nya kontakter, är socialt medvetna såtillvida att om du lär känna en blir du introducerad till flera andra snabbt, mina vänner är dina vänner. Anmäler du dig till exempel till en kurs, utan att känna nån annan där, så kan du räkna med att där garananterat finns nån annan som gjort samma sak och som är lika intresserad som du av ämnet och gärna diskuterar med någon annan. Med stor sannolikhet är den personen också ny, det är få storstadsbor som är födda storstadsbor har jag märkt. Det är stort, det är bullrigt, det är mycket människor från olika kulturer, men människorna är lite som staden, högljudda, men stora, dom är beredda att bjuda till (eller dölja ett milt skryt bakom stora gester ;) Så pass bra känner jag ändå Hesa-borna!)

Och så flyttar du till den lilla semesterorten. På sommaren blomstrar det, folk sitter ute på terasserna, lokala och semesterfirare blandas och det är liv och rörelse. Lite som i storstaden, eller så är det en bit av storstaden som kommit dit ut över sommaren. Men där kring tiderna när skolorna startar klingar semesterkänslan av. Du förväntas umgås med dina släktingar och vänner som du känt ända sedan dagis, åtminstone sedan lågstadiet, i hemmets lugna vrå. Går du på en kurs anmäler du dig tillsammans med någon annan ur ditt gäng för annars kan det ju hända att du, hämska tanke, blir utanför. Dyker det upp någon som inte hör till släkten eller de gamla vännerna, eller som inte kan relateras till dem på något vis genom bekantas bekanta, så är det nog en lite småkonstig typ. Den kan vara helt trevlig, men innan man känner den kan den vara konstig och det är nog den som måste ta kontakt först.

För att illustrera saken; det finns två bekanta här i stan som ler mot mig och vinkar glatt när de ser mig i butiken eller så. Den ena är dansk, den andra är österbottning...

På tal om det, som österbottning har jag under studietiden och även annars fått höra att i Pampas, där känner alla alla, men ingen känner någon från södra Finland och att inaveln lär vara stor där uppe. Jag kan bara konstatera att de har rätt, men å andra sidan så kan dom nog det här med inavel här också!
Och så måste jag, med ett styng av nationalstolthet, våga påstå att fast det finns mycket av de inbundna typerna i Österbotten också, så finns där ändå mera av den öppna sorten. De som intresserar sig och är genunint nyfikna på alla människor och vem dom är. På ett ganska bondtölpigt rättframt sätt, jo jag känner mina österbottningar också!

Något som gör mig glad

Alltså, det finns mycket att välja på i denhär kategorin, tyvärr finns det inga bilder på hur det känns när man har en bra dag, eller har ett viktigt samtal, eller när telefonen ringer och det är en gammal vän, en fånig kommentar från sambon som leder till skrattattack. Tur att man är sådan att man kan glädja sig åt små vardagliga saker!

Men ska vi nu välja en sak som jag gillar skarpt, så är det ju mitt handarbete (strömsöande som sambon skulle säga). Att göra något vackert/nyttigt/trevligt med egna händer, som igår när jag märkte att jag visst kan virka med pärlor, det är ju inte alls svårt!

Nästa steg blir att sticka med pärlor!
Och anmäla sig till närmaste tantförening med motivering att jag är en gammal tant i en ung kropp.

53 tum!

I väntan på att köpa en ny/ärva en bra begagnad (känner nån på sig att de har e överlopps?) tv, så sitter vi med både pajad- och reserv-tv på hyllan och har därmen 53 tums skärm!

Sammanlagt alltså...

Och om någon undrar hur det går med mina stickprojekt, kan jag berätta att byxorna blev klara några dagar efter att den blivande ägaren kom till världen. Vilket innebär att jag har tid för andra projekt igen; RockMom - Din kasse kommer på posten vilken dag som helst nu! :)

Någon i min familj

Det blir nog pappa det. Här är vi på skogspromenad i slutet av 80-talet (tidsbestämningen känner jag mig tvungen att lägga till som en ursäkt för klädseln). Vi var mycket ute och gå i skog och mark som småa tack vare paps. (Obs, pappa är inte en taliban, han bara råkar se lite talibansk ut)

Förbannelse

Alltså, vad gör ni för att bli av med ilska och förbannelse? Alltså när ni har riktig PMS-stubin som bara pyr under huden och ger upphov till adrenalin tre gånger i kvarten?
(Jo jag har PMS just nu. Och hemska finnar i ansiktet. Och tål inte att höra något utan att bli arg. Och ingen choko hemma).

Här finns det bara en sak som fungerar. Att börja städa. Plocka undan och röja upp. Det är effektivt både mot råddet och ilskan!

Men det är sällan jag hinner städa bort ilskan, för medan jag kurvar runt med sonens gåvagn på vardagsrumsgolvet och fyller den med alla saker som ska till hans rum får han syn på vad jag gör och ska hjälpa till direkt. Han kommer rusande med fjärkontrollen i högsta hugg, slänger den i vagen, tar vagen ur mina händer och stegar resolut iväg åt andra hållet. Och jag kan inte hålla masken längre utan börjar bara skratta. Och så är ilskan borta i hursomhelst. Städeffektiviteten också, men det kan jag leva med!

En bild på mig själv

Uh, hade inte insett hur många bilder på mig själv denhär utmaningen riktigt kräver. Jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli en fotomodell nämligen. Nåja, här är en, mycket artistisk och rättså hårig bild av mig. Lady of the Pond, en disig dag i västra Helsingfors som inte var speciellt speciell, men som jag alltid kommer att komma ihåg. Eller vad säger du M?