Viljornas kamp

Ösregnet till ära bestämde jag mig för att koka ihop en chokladkräm. Ibland behöver man chokokräm helt enkelt och vilken orsak som helst är bra!

Hela familjen skulle slå sig ner och äta, men först efter att vi förklarat för sonen att ska han äta nåt så klottigt som chokokräm så ska han ha haklappen på. Som tillägg kan jag nämna att han vägrat plasthaklappen ett bra tag nu. Ungefär lika länge som han vägrat gröt på morgonen.
Haklappen på-chokokrämen fram-sonen skriker-sonen river av haklappen-chokon bort-sonen klagar. Upprepa detta en 20 gånger under stigande volym och med en son som vriiider sig undan haklappseländet samtidgt som du själv förklarar, lirkar, förklarar, försöker få i honom en smakbit så han ska tänka på krämen istället, förklarar en gång till, visar att "mamma kan ju ha haklapp på sig", förklarar ännu en gång.
Till slut blev det bara skrik oberoende, så jag och sambon slängde i oss våra chokokrämer snabbt, förklarade att vi sätter krabatens i kylskåpet tills han går med på haklappen och lugnet lade sig sakteliga igen. Sånär som på mitt högra öra som det ännu susar i, kan en ettåring skrika så högt att man får tinnitus?

Hur som helst, den lilla viljan i vårt hus har definitivt blommat ut. Jag som trodde att vi skulle få vänta ett år till på dethär, hoppas det går över tidigt om det börjar tidigt.

PS. Chokokrämen var god!

Jag är nog här!

Jag tog bara en liten paus...
Det var besök och konsert i helgen och sedan har jag faktiskt varit fulla dagar på jobb och haft fulla dagar hemma och på något vis orkat med allt. Jag vet inte riktigt hur, men tydligen går det om man inte tänker för noga på det!

Just nu är jag riktigt glad, för vi var just och kikade på vad som finns i min mage. En liten filur, som var trött, men viftade lite surt åt läkaren som klämde på den med ultraljudsappareten. Och stor var den, men läkaren väntade ändå med att flytta åldern till vecka 13 direkt eftersom de gjorde detsamma med krabaten och han fick sättas igång, så det var inte sagt att han var så långt gången som enligt första ultraljudet.

Men nu ska jag gå och övervaka kokandet av min favoritsylt, svartvinbärsgele. Fatta, vi köpte ett hus och fick fyra buskar svarta vinbär (och röda och krusbär och plommon- och äppelträd) på köpet!

Tillfredsställande sömn

Vi var som sagt på 1½ årskoll med krabaten förra veckan. Han fick godkänt och hade vuxit bra, enligt sin egen kurva alltså. Jämfört med alla andras kurvor är han fortsättningsvis precis ovanför gränsen för vad som behöver kollas upp. Knappa 10 kg och knappa 80 cm. (Det var ungefär just då som jag kom ihåg att hans D-vitamindroppar tog slut för en månad sen redan. Apoteksshopping på to do-listan idag.)
Ibland undrar jag om han ändå borde kollas, då han var så stor vid födseln och växte bra i en månad för att sedan växa saaakta. Eller så är det min mjölk som borde kollas?!
Läg till listan med saker jag inte oroade mig över när jag väntade nummer 1.

På tal om att vänta barn. Jag tycker att jag är lugnare med hormonstormarna denhär gången. Visst är humöret på väg upp och ner mera än vanligt, men ändå mindre än senast. Eller så tar jag ut det i sömnen. Inatt skällde jag ut en annan mamma i drömmen så att det sjöng om det. Hennes äldre son sprang runt och åt bitar av andra människors mat på en restaurang, som jag befann mig i, medan hon bara gullade med sitt mindre barn och förklarade att "storebror smakade". Jag blev flyförbannad och ställde mig upp och skrek bland annat att hon var en skam för alla mammor och att hennes barns beteende tydde antingen på att det eller hon hade fel i huvu. Det var skönt. Att skälla ut någon alltså. Synd bara att jag så sällan gör sånt i verkligheten...

Mammahjärtat värker

Ursäkta, men nu är jag lite sur på vår sommardagvård. Jo, jag visste redan på förhand att det skulle komma att byta dagtanter/gubbar ett flertal gånger under sommaren, så visst var jag förberedd på att det skulle kunna bli lite oroligt från sonens synvinkel. Å andra sidan, han har klarat reservdagmamman med bravur de gånger vi varit dit och första veckan i sommarvården gick någorlunda bra. Men nu under andra veckan när där varit ett helt nytt gäng med dagisledare igen så har jag börjat se rött.

Krabaten vet så fort han vaknar att han ska dit och är orolig redan när jag kliver upp ur sängen hemma på morgonen. Han äter bara sämre och sämre med frukost, när han vet att efter att han har ätit ska vi åka. Nappen som han börjat leva helt utan dagtid är tillbaka igen. Att sätta honom i bilen i morse (då skulle vi till rådgivningen och inte till dagvården) orsakade panikgråt. Den här veckan har två nya ansikten tagit emot honom de två dagar han varit dit. Och två andra ansikten har lämnat av honom när jag kommit och hämtat honom. Inget enskilt ansikte att ty sig till största delen av dagen. EN av dessa har varit svenskspråkig och kunnat tala med honom så han förstår. "Jojo, han har sovit sååå bra" - men ändå är han så totalt trött att vi får lägga honom i säng innan han ens ätit härhemma. Det är liksom en annan sak med fyraåringarna (som de flesta andra där är), men för en 1½-åring förstår jag om det blir magknip. Nåja, han stannar hemma resten av veckan med mig nu, fast jag inte hinner vila så mycket som jag borde. Sen på måndag får vi se vilket gäng som är där och jag tänker fråga vem av dem som har huvudansvaret för honom. På svenska. Varje dag. Från 8 till 4. Vi betalar trots allt 250 eurosar i månaden för att han ska ha det bra dagtid. Det är en sak att våga sig på jobb för spyendet och en helt annan för att ens eget barn verkar må dåligt.

Om inte larvigt så lite nördigt iaf

Kära naturvetare, vad blir denhär när den puppat klart?


Höll på att säga blöö när jag skulle hämta sallad ur landet och märkte att nån annan var där före mig. (Och ursäkta den usla kvaliteten, hittade bara mobilen i hastigheten).

Hon har puls

Aj attans att vi har en bra läkare vid stadens mödraråddis.
Förutom att hon var lugn och sansad och bra på att ge tips så lyckades hon snappa upp en ny puls i min mage, trots magfläsk, bakåttippad livmoder och tidig vecka!

Eftersom jag spytt lite mindre (bara tre gånger om dagen typ) några dagar igen ska jag satsa på ett återtåg till jobbet imorgon. Vi får se, jag har inga stora förhoppningar utan satsar på att överleva dagen och sätter en halv slant i potten på att jag får ringa sagda läkare igen och konstatera att tack men nejtack, vi sparar jobbet ett tag till.

Utanför husets fyra väggar

Det måste medges att fint väder och sommar till trots så har jag, av förståeliga orsaker, tillbringat mycket tid inomhus. Så i går när möjlighet gavs passade jag på att njuta av utevädret. Jag njöt av solsken och vågskvalp och njöt lite mindre av att tvätta blöt sand ur munnen/håret/blöjan på sonen, men han njöt desto mera så det jämnade ut sig. Sedan var jag en duktig mamma som smörjade in honom med solkräm och fortsatte mitt njutande av god mat och skön promenad och glass. Jag njöt lite extra av svalkan som kom när åskmolen började torna upp sig.

Idag kan jag bara konstatera att det var bra att jag njöt igår, för just nu får jag igen. Det svider så in i norden så fort något nuddar mina brandröda armar. Det är ju bra att man smörjer in resten av familjen och njuter av vädret, men det skulle ju liksom vara skäl att tänka liiite på sig själv också. Och klarar man inte det så kan man ju alltid stanna inom husets fyra väggar som man är van vid istället för att utsätta sig för utomhusvärldens alla faror!