Viljornas kamp

Ösregnet till ära bestämde jag mig för att koka ihop en chokladkräm. Ibland behöver man chokokräm helt enkelt och vilken orsak som helst är bra!

Hela familjen skulle slå sig ner och äta, men först efter att vi förklarat för sonen att ska han äta nåt så klottigt som chokokräm så ska han ha haklappen på. Som tillägg kan jag nämna att han vägrat plasthaklappen ett bra tag nu. Ungefär lika länge som han vägrat gröt på morgonen.
Haklappen på-chokokrämen fram-sonen skriker-sonen river av haklappen-chokon bort-sonen klagar. Upprepa detta en 20 gånger under stigande volym och med en son som vriiider sig undan haklappseländet samtidgt som du själv förklarar, lirkar, förklarar, försöker få i honom en smakbit så han ska tänka på krämen istället, förklarar en gång till, visar att "mamma kan ju ha haklapp på sig", förklarar ännu en gång.
Till slut blev det bara skrik oberoende, så jag och sambon slängde i oss våra chokokrämer snabbt, förklarade att vi sätter krabatens i kylskåpet tills han går med på haklappen och lugnet lade sig sakteliga igen. Sånär som på mitt högra öra som det ännu susar i, kan en ettåring skrika så högt att man får tinnitus?

Hur som helst, den lilla viljan i vårt hus har definitivt blommat ut. Jag som trodde att vi skulle få vänta ett år till på dethär, hoppas det går över tidigt om det börjar tidigt.

PS. Chokokrämen var god!