Prestationsångest =o

Härrägud, jag har blivit bortförd av ett ufo!

Eller, fullt så illar det inte. Jag är inte (tillägger ett "ännu" här för säkerhets skull) en sån morsa som är rädd att inte duga för sitt barn och kompenserar med presenter och ett konstant dåligt samvete. Däremot är jag en nybliven morsa som tror sig vara liite piggare och liite mindre ammnings-förvirrad än vad hon är på riktigt.

Det slog mig sjäv först idag när vi hade varit ute på shoppingtur och i bilen hem var jag sur som en gammal trasa (mest riktat mot stackars A förstås). Det skyllde jag på att var orolig för krabaten som inte fått mat på så länge så det blev så mycket springande i onödiga butiker, vilket förstås var As fel, (Nåja det var det också, jag lovar att jag bra hade kunnat hoppa över besöket i K-rauta!) men jag sade heller aldrig rakt ut att nu var jag trött och nu måste vi hem för att mata krabaten. Nej för egentligen får jag ju sova någorlunda bra på nätterna så jag borde inte klaga och så ville jag inte klaga heller för han ville ju till sina butiker han också...

"Någorlunda bra" är ok en natt eller två, men efter snart tre veckor så är man trött. Så är det bara!

Det finns flera fina exempel.
Som att A trodde att vi for ut till hans föräldrar så att de skulle få ta hand om krabaten en stund så jag skulle få tid att gå ut för mig själv eller vila i lugn och ro en stund. Medan jag tyckte det var jobbigt, för jag borde ju orka vara social när jag är dit och skulle helst stanna hemma och vila med krabaten istället fast det skulle innebära en dag när jag skulle ha ensamt ansvar för honom...
Som när jag klagade på att jag fick mat alltför sent och undrade varför han ens värmde min pizza så den hann bli kall och torr igen medan jag ammade. Varpå A konstaterade att jag ju ätit med en hand förr och undrade varför det inte gick nu? Jo men då skulle jag ha hamnat att be honom skära pizzan i bitar åt mig och jag ville helst klara av det själv oberoende av honom!

Släppa taget liksom och erkänna att jag behöver vila och behöver ge bort krabaten nån stund och får fråga om hjälp ibland, när det behövs!

Men för att se det från den positiva sidan:
Idag var vi på första shoppingturen med krabaten!
Han shoppade ett par sparkbyxor och ett napphållarband och sov sig igenom största delen av shoppingturen inpackad i dubbla halare och åkande i baksätet på bilen :P

Trött och förälskad

Det är såhär att vara förälder?

På förhand hade jag en flummig bild av sömnlösa nätter, blöjbyten, trötta förmiddagar, odiskade högar i köket, leksaker på golvet och en liten ny människa att lära sig älska där mitt i centrum nånstans...

Just nu kan jag konstatera att jag både hade rätt och fel, men framför allt ingen aning om hur lite jag egentligen visste om livet på tre!

Visst får jag mindre sömn, det ska matas och bytas på natten också, men det är inte på det viset att jag går av och an i lägenheten mellan kl 2 och 5 på natten med en gallskrikande bebis på armen. Säkert kommer det sådana nätter också, men just nu räcker det med att jag går och lägger mig tidigare och kliver upp senare. Att få sömn efter att man ammat är inte svårt!
Gällande hemmet, så tack vare A är här diskat och vi får normal mat på bordet och tvätten hänger sig och roskisarna åker ut. Jag kanske får påminna honom om småsaker som han inte ens tänker på, men det hör väl till... Och blöjbyten sköter han också ;)
Leksakerna kommer senare, de som krabaten äger nu går att räkna på en hand och på golvet ligger dom inte på nån månad ännu, eftersom krabaten inte har något att göra där förrän då heller...

Det som jag däremot inte visste var hur mycket nytt det är att hålla koll på och hur snabbt något man just lärt sig ändrar och man får lära sig nåt nytt igen.
Det jag inte heller visste var hur mycket tid han tar. Att gå på wc är ingen självklarhet. När han är vaken kräver han all uppmärksamhet. När han sover gör man annat, men man går inte hemifrån (tacka vet jag tv-serierna från sveriges tv på dagtid, avgiften är värd varje cent!). Jag ser fram emot om en par veckor då krabaten är mogen att tas ut i minusgrader i vagnen!
Livet har också blivit till en gissningstävling. Vad menar han med den sortens gnäll? Sover han så djupt att jag kan lägga honom i sängen nu utan att han vaknar? Varför ammar han en halvtimme nu när det räckte med 10 minuter senast?
Och då VET jag att han hittils har varit en mycket enkel bebis!

Och gällande att älska. Från den stunden jag såg honom första gången och konstaterade i mitt huvud att det är så mitt barn ser ut, så var jag fast.
Sedan ser det lite olika ut olika stunder på dagen. Det är svårt att beskriva, men när jag sitter med honom ensam och A är borta hemifrån och jag önskar mig fritid på ett sätt som jag inte kommer att ha på länge nu och det är orättvist så känns det lite påtvingat. Ibland när han gnäller och har gas i magen och när han nästan inte kan andas för det kommer för mycket mjölk känner jag mig helt hjälplös. Däremellan, när han är lugn och bara tittar på mig och sin pappa med sina stora ögon och gör små miner och det rycker i hans mungipor känner jag inget annat än lycka. Men detdär bandet till honom finns där hela tiden och minskar inte trots att jag är fast hemma eller hjälplös eller lycklig!
Det enda som kanske kan göra mig lyckligare är när A håller i honom och jag har båda mina största kärlekar i en och samma klump.

Jag själv mår bra, trots att vissa viktiga delar av min kropp ännu känner sig så som julens rullsylta såg ut och trots att jag lever livet som buddha.
Jag kan berätta att en stor utspänd mage blir till en mjuk, hängande buddhamage och det får den vara minst en månad till tills jag får grönt ljus att träna igen. Däremot kan jag berätta att det försvunnit 10 (!?) kg från mig på en vecka, så fast det inte blir bikiniform till sommaren, så kommer jag ändå inte att bli misstänkt för att vara en säl :P

Vill ni stanna nu eller kommer ni tillbaka imorgon?

Inte för att krabaten skulle vara för stor eller må dåligt, utan för att om det drar ut på tiden vill dom börja i början av veckan. Vi skulle ha fått stanna på sjukhuset idag, men vi var inte alls förberedda på det, hade inget med annat än handväskan och ytterkläderna och så kunde jag ju handla hem lite mera mat och så skulle vi ju kunna plocka i ordning helt klart hemma innan... Inte är man färdig fast man fått vänta länge redan ;)
Och så tänkte vi att när läkaren en gång varit och undersökt och petat, så kunde hon ju ha satt igång något. Men nåja...

Senast imorgon kl 8 ska vi hur som helst vara på plats på sjukhuset, så det blir tidig väckning hursomhelst, fast det kan vara lite dåligt med nattsömnen inatt :P
Igångsättning på det sätt som jag helst ville och det som borde vara skonsammast mot mig och krabaten, fast det kan dra ut på tiden innan det börjar på riktigt, så jag är nöjd redan på förhand hursomhelst!

Jag måste erkänna...

...att det liiite börjar kännas envist att krabaten i magen inte hittar ut...

Klädkollektionen a la mökkihöperö är nere i två par mjuksbyxor (långkalsongerna sprack, seriöst!), några udda t-pajtor och toppar och ett par tröjor. Jag MÅSTE tvätta idag för att ha nåt att dra på mig imorron!

På grund av uppenbar klädbrist kan jag inte gå ut och göra nåt heller i dethär vädret. Det finns en gräns för hur länge det är skoj att bonga småfåglar ute i buskarna - den är nådd! Fast vi borde ta oss till butiken idag...

En sambo som inte orkar sitta inne. En mams som ringer två gånger om dagen och kollar läget. En del andra släktingar som inte VÅGAR ringa, omifallatt... Och den eviga kommentaren, har det inte hänt nåt ÄNNU? Okej, den sista är förståelig, jag frågar mig själv detsamma alla fyra gånger om natten jag vaknar... (Varför vaknar jag? Händer det något? Jo, om jag inte går upp på wc så väter jag ner sängen, det skulle ju vara lite omväxling!)

Jag trodde nästan att något skulle hända när jag hittade ett par glada små maneter i trosorna kvällen och natten innan nyårsafton, men tydligen så innebär inte slemproppen något annat än en slempropp. (Och så är det ett av dom fulaste orden jag vet! Uj! Slå själva upp förklaring på wiki om ni inte vet...)

Men det som påtar mest är att jag nu vet flera som väntat bebisar efter oss som redan fått sina! I want my body back! Denhär krabaten trivs helt enkelt FÖR bra! Jag börjar småningenom överväga jämfotahopp eller lenkki. Så långt som till att frivilligt svälja ricinolja är jag inte riktigt ännu. Nåja, om inget händer innan, så ska vi på "något" till tyks på måndag. Vilket också är ett kapitel för sig...
"Dom ringer, ni borde få komma tidigt i kön när det är första barnet!" - sa mödrarådgivningen.
Två dagar senare får vi ett brev om att vi fem dagar senare ska infinna oss på TYKS, utan nån förklaring till exakt VAD vi ska göra dit... Håhhå!
(Jag är inte helt imponerad av TYKS överhuvudtaget just nu...)

Nåja, krabaten själv sparkar och mår bra och verkar strunta i alla datum, så jag borde väl göra detsamma och inse att det är besök till svärföräldrarna och gamla Beck-filmer på dator som gäller ett tag framöver fortsättningsvis...