Från morgonen var jag besviken och sur, efter gympasset igår började halsen värka igen och på morgonen var jag småskruttig. Irriterande javisst, men jag fick något att jämföra det med lite senare på dagen då jag och knattarna satt och picknickade i Nagu efter höstmarknadsbesök.
För när vi satt där i solen fick jag meddelande om att knattarnas gamlafammo gått bort. Ja, hon är ju inte släkt med mig på något vis, men jag har lånat henne lite som fammo åt mig själv med eftersom jag inte haft nån sådan sen jag var sju år gammal.
Det var ingen överraskning, vi har vetat om att hon kan leva gott nåt år till, eller gå bort hastigt. Tyvärr blev det det senare. Det jag har varit mest glad och tacksam över hela dagen idag är att det inte är mera än två veckor sedan knattarna och jag senast var in till henne på besök. Jag hade bakat blåbärspaj och hon som annars ätit lite si som så tog två stora bitar, sedan gick vi ut i hennes lekpark, pojkarna gungade och klättrade, vi pratade och njöt av sensommarvärmen.
När vi skulle gå var hon pigg och glad och ropade "Tack snälla Anna, kom snart igen!" efter oss.
Vi hann träffas en gång till, utan småbarn, men jag är så glad att jag har dendär fina dagen i slutet på augusti att alltid komma ihåg.
Lillknatten kommer aldrig att komma ihåg sin gamlafammo, men storknatten satt tyst en stund när jag berättat för honom och hängde med huvet. "Jag vill inte att hon ska vara död" konstaterade han lakoniskt. Och jag förklarade att det ville nog ingen, men att gamla människor som levt länge inte har så mycket liv kvar och när livet tar slut så dör dom. Och sedan var det bra, han sprang i väg på gården med fjärilshåven i högsta hugg.
Men jag väntar på dagen då det är dags att svara på frågan vad som händer med någon när den dör. Hur ska jag kunna förmedla för den lille att det är upp till vad han själv väljer att tro, men att jag tror att människor som gamlafammo hamnar på nån riktigt trevligt ställe och om jag tänder ett ljus nu ikväll så ser hon det nog var än hon är.
En förkylning är liten i perspektiv.
(men ändå värd en tekopp och något stärkande)
4 comments:
Jag beklagar sorgen.
Men inte behöver du fundera på att förklara för småttorna att de ska välja själv. Jag skulle tro att det bästa är att säga vad du tror, kanske konstatera att andra tror ibland annorlunda, och sen låta ären ha sin gång.
Nån (vem?) sa en gång att man ska svara på det vad barnet frågar, inte mera, och inte heller vad man själv tycker att det ska veta. När det blir äldre frågar det mer detaljerat.
Stora kramar till er alla!
Tack!
Nej, det var just det jag funderade på, jag vill att dom ska känna sig fria att tro vad de själva vill, men dom är ännu så små att de behöver en vuxen som sätter ord på vad som kan hända. Och nej, jag går inte in på något innan de själva frågar!
Jag funderar bara i förväg på hur jag ska lägga orden, då jag inte brukar komma med de mest eleganta svaren gällande svåra saker :)
Jag beklagar! Hon var en fin människa. Kommer ihåg när jag träffade henne första gången nån gång i början av 80-talet. Och så gick vi på samma kurs för inte så många år sen. Kram, Maj
Tack!
Jo, hon var fin och alltid rakt på sak och sade vad hon tänkte, så jo, hon är saknad!
Post a Comment