07 January 2013

Mitt älskade elände

Praktikdagen började i just sånt kaos som jag inte hade önskat.
Krabaten sov som en stock när väckarklockan ringde, att bli väckt är inte hans grej.
Det var illvrål under hela frukoststunden, till slut orkade inte jag med oljudet längre och talade med stora bokstäver (utan reslutat förstås, jag vet att det inte fungerar på gråtande barn, men då kram och tröst inte fungerade heller). Tur att det var meningen att han skulle äta frukost hos dagmamman, annars hade det varit värre.
När det var dags för tandborstning och tiden började bli knapp förvandlades han till en "liten liten beeebis" (enligt egna ord) och skulle ha hjälp med allt. Bara att bita ihop och skynda.
När jag fått ytterkläderna på båda mina bebisar med en gråtande krabat som följd då jag klätt på för snabbt (jo, det är orsak till kris) och sminkat mig själv i superfart med rocken på viskandes sammanbitna svordomar mellan tänderna och vi äntligen kom ut till bilen insåg jag att jag glömt att sätta på filuren stövlarna, så jag fick rusa in efter dem igen.
Väl hos dagmamman började krabatens gråt igen, men då mera ångergråt på grund av morgonen och allt som blev så fel. Han fick så många kramar och gos jag bara hann med innan jag måste åka, men tårarna rann ännu på honom när jag gick ut och själv fick jag kämpa emot tårarna i bilen på väg till praktiken.

Men jag kom i tid! Och dagen gick bra, fast jag nu har så mycket nytt att smälta att huvudet är helt luddigt.

På eftermiddagen sedan gick hämtandet utmärkt, så när som på en nosdykning och en fläskläpp som följd, men då var jag redan där och kunde trösta den snubblande krabaten. Efterreaktionen på dagens nya intryck kom lämpligt just innan butikskassan när vi skulle in och hämta några mjölk och lite bröd sådär i förbifarten. Jag MÅSTE snart vara känd i den butiken alltså, som hon med ungen som vrålgråter varje gång vid kassan. Vrålgråten fortsatte från kassan, ut till bilen, under hemvägen, in i tamburen och en stund på hallmattan. Men sen, sen tog kriserna slut för idag!

Den lille filuren då? Han som jag oroat mig för. Solsken! Han jollrade glatt iväg in till dagmamman på morgonen, lär ha varit på strålande humör hela dagen och har fortsatt hela kvällen på det viset. Tack för det!

3 comments:

M said...

Kul att du trivs med vardagen! Men jag funderade på vrålgråtande krabat... Vad beror det på att han vrålar, tror du? Vet du?

Höperöt said...

Å jo, visst vet jag!

På morgonen var det en stol som stod i matsalen som jag hade mage att själv lyfta till köket, men den var ju redan i köket då när han kom på att han själv skulle lyfta den (vrål). Och jag bar den tillbaka (vrålet tystnade), men så var den för tung för att han skulle få den över tröskeln tillbaka själv (mera vrål). Och hjälpa fick jag inte och avleda och krama om fick jag absolut inte (illvrål). Och kanske hade jag kunnat avleda honom om jag fått bort honom helt från situationen, men då hade jag ju hungriga filuren uppe i matstolen och skulle själv hastigt ösa i mig frukost, så jag kunde inte bära bort honom och sitta i 10 minuter i hans eget rum och försöka avleda då.
I butiken ville han börja "krocka" med barkundvagnen han hade och fick en bestämd tillsägelse. Och med färdigt nedsatt humör blev det kris vid kassan, han börjar gråta redan på förhand när han märkte att han inte hinner med (ska ju plocka upp själv på bandet och plocka i kassen), men klockan var just efter fyra, det samlades kö bakom oss och jag bar filuren på armen så jag hade inte tid då heller att lirka runt honom eller låta honom bestämma takten.

Så på det stora hela, det han gråter över är att det går för fort och att han inte kan/hinner göra själv och vara duktig. Och så var det nog hela den nya situationen med en mamma som faktisk har bråttom på morgonen istället för att gosa runt hemma med sina pojkar (vilket jag försökte förklara för honom med "bråttom" är lite för abstrakt ännu).

Frubert said...

Och allt låter så bekant, vrålet alltså ;)