Det var inte oväntat, hon har ju blivit äldre hela tiden och har mått sådär till och från sedan i våras, men det hjälpte inte när jag fick samtalet i biblioteket idag och stod där i barnens läshörna med tårarna brännande i ögonvrån.
Hon som var den första (förutom sambon) som fick höra att vi väntade barn.
Hon som sprang långa omvägar ute i svampskogen, men alltid visste var vi var.
Hon som jag under det senaste året kallat för "tant".
Hon som för bara en vecka sedan rev sönder en dundyna ute på holmen och gjorde att det såg ut som snö mitt i juli.
Tack för att jag fick känna dig i nästan fyra år!
 |
| Bilden är gammal, men hunden är ung och glad, just så som jag vill minnas henne. |
4 comments:
Vad lessamt!! :(
Nå men voi då. Kraam!
Jo, jag försöker tänka att det bara är en hund, inte ens min hund. Men visst blir det ett tomrum utan henne för det.
Så ledsamt! Jag har ju till och med känt henne längre än du, och också varit ute i skogen med henne, senaste höst. Massor med trattisar hittade hennes matte och jag medan hon rusade omkring!
Maj
Post a Comment