30 April 2012

Att förbereda sig

Ska fira vappen med knattarna i år. Bara jag och knattarna.
Visst saknar jag sambon, men samtidigt ska det bli skönt. Ingen känsla av pakko-festande, inga trötta gnälliga barn på kvällen, inga trötta gnälliga föräldrar morgonen efter. Ändå är ambitionsnivån så hög att det hela kräver ett visst mått planerande, det finns mycket som kan gå på helt annat sätt än jag tänker mig!

Plan A: Jag hinner packa in oss i bilen utan alltför mycket tårar senast klockan fem och tutar iväg till Vårdberget.
Plan B: Jag kommer inte på nåt vis att hinna packa in oss i bilen före klockan halv sex - Vi kollar om Pargas-vappen är nåt att fira.
Plan C: Alla gråter, alternativt svär, alternativt är vrålhungriga - Vi stannar hemma och har piknik med munkar och mjöd på gården och tittar på tv-sändningen av galejet istället.

Plan X (ambitionsnivå 0): Inget fungerar. Inget alls. - Jag räknar till 10, knäpper på mumin-dvd:n, slänger mig i soffan och försöker komma ihåg att andas.

4 comments:

Anonymous said...

Det kommer att gå fint! Vilken plan du än väljer, så går det fint! Ni tycks ju ha munkar och mjöd så det finns inget som kan bli fel! Glada vappen till er alla! =)
Lotta

Höperöt said...

Visst gick det bra!
Ända tills krabaten blev vild av all uppmärksamhet och slängde både min "staduntmössa" och sin egen mössa runt hela berget ;)

Enda knepiga är att hela dagen känns som att den gick åt till att planera för att komma iväg i tid på kvällen och ÄNDÅ fick vi gå långt från parkeringsplatsen till själva berget. Alla andra var tydligen ute i lika god tid...

Bitte said...

Det är hemskt det där med parkeringen. Vi tar bussen om vi misstänker att det blir för rörigt, men då har vi lyxen att nr 18 går direkt från vårt hus (nästan) till torget.
Förresten så känner man sig ganska bra, när man klarar av saker själv, i alla fall i efterhand!

Höperöt said...

Jepp, vi satsar på en kvart tidigare nästa år! Det blir liksom lite väl knepigt att krångla sig på bussen från Pargas med barnvagn och alla andra...
Och visst känns det bra, första gångerna sambon var på jobb och jag var ensam med knattarna var jag nog rädd, men varteftersom jag märkte att det faktiskt fungerade så växte ju självförtroendet också och nu går det ju faktiskt riktigt bra för det mesta!