03 March 2012

Giv mig tålamod

Jag måste erkänna att jag har en svaghet som irriterar mig otroligt.
Faktum är att hela svagheten är irritation och det märks så bra just nu när jag är trött och är med barnen hela dagarna.

Filuren kan gråta och vara ilsken och magknipig och jag förstår honom och tycker synd om honom det lilla knytet. Men om storebror är gråtig och ilsken så är inte första känslan att ta hand om, utan istället smittar hans frustration av sig och jag blir likadan själv. En skrikande gnällig tvååring som helst bara kommenderar och kastar saker kring sig. Inte alltid förstås, men så ofta att jag är riktigt trött på mitt eget beteende.

Och visst är det utmanande med en tvååring. Ibland är det rent trots och han kikar på mig med retsamma ögon medan han gör tvärtemot vad han borde eller saker han vet att han inte får, väcker lillebror på flit till exempel. Ibland är det bara hans sätt att tänka, kopplingar som jag inte hänger med i, som exempel panik vid matbordet för att kniven var vänd fel väg när jag bredde smöret på brödet. Och ibland är det bara oförklarligt gnäll/skrik/högljudd lek/tjat som jag är för trött för att ta tag i på ett korrekt sätt.
Men gemensamt med dehär situationerna är att jag allt som oftast blir så galet frustrerad och irriterad på hans beteende så jag bara gnäller/skriker/tjatar tillbaka, vilket oftast leder till att han blir ännu mera trotsig och tvärtom, vilket leder till att jag blir mer irriterad och skriker och tjatar tills han ger med sig/blir ledsen.
Sen kommer det dåliga samvetet.
För när jag tänker efter så VET jag oftast vad som ligger bakom hans beteende, trötthet, vill ha närhet, bara naturliga reflexer, men det känns som undantag de gångerna jag har tid och ork att ta dehär striderna på ett sätt som passar honom. Genom lek och bus oftast, förklaringar fungerar nångång ibland, om de är enkla. Jag förväntar mig för mycket av honom helt enkelt.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med dethär förutom att skriva av mig, kanske konstatera att man borde vara mera utvilad än vad jag är tillsammans med en energisk högljudd variant av tvååring, eller har nån tips på självbehärskning/självdistansiering som man kan ta till när man försöker avvärja en kris och inte har tid att räkna till 1o?

3 comments:

Lotta said...

Andas. Det är tufft med två så små. Och du är mycket solo. Det är ok att vara trött. Mitt tips skulle vara att slappna av. Ställ inte så stora krav på dej själv! Just nu ska ni bara klara er. Tider, rätt mat, städning, allt sånt kan vänta. Mera picknickar i vardagsrummet, mera böcker över huset, mera kramar och mera kramar, whatever. Nu ska ni överleva tills Filuren blir lite större och har mindre knip i masun och gråter mindre. Du ska strunta i vad du tror att folk tycker om ditt hushåll och älska dej själv och dina barn! Kraaam!

Höperöt said...

Det knepiga är det att jag sällan har nåt speciellt inplanerat på dagarna, jag tar det lite a capella (eller heter det carpe diem innan solen går ner i det här fallet?). Så jag kan inte påstå att tillvaron i sig är stressande, det är bara som om att krabaten ibland drar fram den sämsta mamman inom mig. Och det att han är kvick, både med att hjälpa (med andra ord stjälpa) till och att göra saker som kan vara rent ut farliga för honom.

Men nu har jag fått sova mera och krabaten är hos dagmamman en dag emellan så jag har tid att vila och då känns allt så mycket bättre och soligare igen!

Höperöt said...

Och det som jag skulle skriva innan jag tryckte på skicka:
Jag tror det mest är tröttheten som spelar spratt och att mycket blir bättre bara jag får filurens och krabatens dagslurer synkroniserade så jag själv får vettiga andrum dagtid.