14 January 2012

Nä nu!

Efter gårdagens promenad då jag hade en nära-halkan-upplevelse - alltså var fem före att göra en snygg bensplit på isen trots isdubbar under skorna - så var mina höfter allt annat än lyckliga inatt.
Jag har vaknat en gång i timmen och fått vända på mig och känt hur det molat i bäckenet och ilat till upp mot magen och ryggen. Nu under förmiddagen har det fortsatt så smått ackompanjerat av en kickboxningssession av en sån kaliber som jag trodde var omöjlig i en så trång mage, vilket inte bidrog till behagligheten, så fort den kommer åt en känslig punkt i min benstomme iiilar det. Som jag sagt redan tidigare, det behövs ingen igångsättning, denhär kommer att sparka ut sig själv när den är redo.

Såhär långt har det gått strålande, men just idag saknar jag att kunna slänga mig ner på mage eller rygg helt spontant och är beredd att välkomna det lilla livet till världen när som helst.

Å andra sidan, lite mysigt är det tillika när det känns som man skulle ha hicka i närheten av rumpan (vilket någon antagligen har alltså).

2 comments:

Frida said...

Hahahaha, nu har du nog blivit hemma där västerut, då du använder ord som tillika ;-)
Men jaaaa, hickandet är väl en ganska skön bekräftelse på att allt är väl. Åtminstone behagligare än vildsint brottning...

Höperöt said...

Visst, men håll nu med om att tillika är användbart tillika ;)

Jag tar tusen gånger hellre hickan! Denhär filuren kommer nog att vara lite annat att ta hand om än vad krabaten var när han var nyfödd. Är ganska säker!