Sedan när har min söta lilla bebis blivit så stor att han bara vriiiider sig ur famnen, kastar sig ner på golvet och vråååååålar?
Nej, han gråter inte, det kommer inga tårar, men desto mera ljud. Frustrationsvrål. Det är något som INTE ALLS är bra, men han kan inte säga vad. Däremot är han envis, han kan hålla på länge.
Och varför bara med mig? Det händer aldrig med pappa eller farmor eller dagmamman.
Och hur få slut på det? Jag har försökt hålla om, trösta, sjunga, distrahera, bära runt huset (fungerar ibland), till och med ignorera honom helt i några minuter och gå ut ur rummet och göra något annat (skulle kanske fungera bättre om jag inte skulle ge upp efter en halv minut).
Säkert beror det dels på att han just varit sjuk och inte är helt frisk ännu, men helt beror det ändå inte på sjukdomen för han har visat lite tendenser till det tidigare.
Idag tog vrålen så sakteliga slut när jag gick runt i huset och sjöng högt för honom (han låg på golvet i sitt rum och var ARG) sedan blev det misstänkt tyst. Men inget bus i farten, han hade somnat av utmattning stackarn. På ett sätt kände jag mig som en dålig mamma som inte kunde lugna honom bättre, på ett annat sätt var det skönt att han somnade, dels för att han slipper vara ARG då, dels för att han säkert är slut efter denhär flunssan.
*gråtsparkbärsärken, typ
3 comments:
Testa Holding, du hittar säkert info om det på nätet. jag fick ta till det med min förstfödde som var väldigt envis och kunde skrika i timmar. Han bankade också huvudet i golvet när han inte fick sin vilja igenom- därför sökte jag hjälp och hittade holdingmetoden. Jag ville ju inte att han skulle göra illa sig själv- eller mig (Han bet och sparkade...) Det hjälpte med holding, men man måste vara konsekvent! Det kan ta lite tid men ger nog bra resultat.
Att det är du som får ta det, är nog bara det att det är dig han ska testa- gäller dina beslut? Är du konsekvent? kan han lita på att du säger vad han får och inte får? han måste testa dig, det hör till hans utveckling som individ. Trotsåldern är jättejobbig, men jag lovar, om du står ut, och alltid är snäppet envisare än han, så belönar det sig i längden! Holding tar tid, men är i långa loppet lättast för du behöver inte gå upp i varv och känna dig så maktlös. Med tiden minskar sammandrabbningarna och tiden som de tar.
Om du inte hittar info om det, kontakta mig, så berättar jag mer!
Vet du, orsaken till att han trotsar mot dig och inte andra betyder att du är hans trygghet, han helt enkelt vågar trotsa dig, för han vet att du är trygg och vet att du försvinner ingentans hur han än beter sig. Så ta det som en komplimang! Nej, jag vet, det hjälper inget, men om du har det i tankarna under trotsanfallet så kanske det blir litelite mindre tungt att stå ut.
Kamomilla - Ännu har han inte försökt slå mig eller försökt skada sig själv (förutom att nån gång kasta sig blint bakåt i vild protest, uj). Det låter som om du har en del erfarenhet av barn i trotsåldern...
Hursomhelst, tack för tipset! Jag hittade inte så mycket konkret på nätet och kanske jag inte behöver det idag, men man vet ju inte om den dagen kommer då jag är glad att jag vet att det finns något sådant som holding också!
Han har alltså blivit soligare nu när han dels blivit friskare och dels haft en massa att göra och kunnat springa bort lite av all energi igen!
muminmamman - Jo det är väl just så man ska tänka i de värsta stunderna. Han har lättast att revolta mot den som han litar på att finns kvar och tröstar ännu efter bråket.
Post a Comment