08 May 2011

Förbannelse

Jag har kanske klivit upp med fel fot idag (som jag fick höra när jag var liten och sur med följden att jag alltid gick till sängen igen och klev upp med den andra foten den gången). Eller så var det sambon som gjorde det, det är lite osäkert.
Det jag däremot vet är att sambon glömde bort att det var morsdag idag och hann bli riktigt irriterad på mig när jag först meddelade att "det är min sovmorgon idag" när krabaten klämde i med väckningssymfonin och sedan då jag mer eller mindre skuffade honom ur sängen för att han skulle göra kaffet. Sedan kom han ihåg det. Men då hade hans irritation redan smittat till mig.

Så sedan dess har jag varit lite småtvär, men ordentligt ar, det blev jag när vi kom hem och skulle städa lite här i eftermiddags och jag fick höra att sambon tyckte att det var jobbigt med denhär Gudrun Schyman-fördelningen hemma, allt hemarbete ska vara så jämnt fördelat mellan mig och honom, trots att han jobbar mera än mig just nu.
Och det på morsdag.
Och det då jag är den som är tvungen att ställa mina dagar efter hans jobb och vara den som hämtar krabaten från dagmamman varje dag. Utan en fråga om hur jag VILL jobba.
Och det då han ska vara borta i skärijobb hela veckan (tillsammans med en av sina bästa kompisar och bada bastu varje kväll) medan jag hamnar att ta både kväll och morgon med krabaten och kliva upp aptidigt för att hinna till reservdagmamma och buss imorgon.

Så nu tänker jag ägna resten av kvällen åt att vara saligen förbannad och hoppas att det ger så mycket effektivitet så att jag, i rättvisans namn, hinner tvätta två byk, baka bröd, fylla i arbetslöshetskassans blankett, städa badrummet, klippa äppelträdet klart och ta bort lövhögar på gården medan han går i bastun ute på holmen.

8 comments:

Kamomilla said...

Du vet i alla fall hur du ska sköta farsdag...
kääk alltså. Lessen blir man ju av detta. Och arg.Jag skulle nog inte förlåta i första taget. För det behövs ju egentligen nog bara det där morgonkaffet ur en extra fin kopp- HUR svårt kan det vara??

Höperöt said...

Jaa, alltså, det att man glömmer morsdagen tillfälligt när man blir väckt tidigt på en söndag, det kan jag förstå, men att bli irriterad oberoende av dag om man är tvungen att ta frukostpasset så sällan som han gör, det känns lite onödigt.

En kopp kaffe på sängen, en liten vinglig självplopckad blomma, ett "nej vänta här du, idag fixar jag det" skulle räcka långt!

Som sagt, hade jag klivit upp med en annan fot idag och varit piggare kanske jag bara hade skrattat åt alltihopa, men när jag har en stressig vecka framför mig så är hjärnan helt klart inte inställd på det.

Anonymous said...

Det behövs så lite för att det ska bli alldeles fel, eller helt rätt.
Maj

Mikaela said...

Jag vet hur det kan kännas.. Men ni gick inte och lade er förbannade hoppas jag?

Frida said...

Oj oj, jobbigt. Ibland blir man väldigt trött av att den andra tycker att man bara slöar hela dagarna då man sitter hemma med barn. Tycker det skall finnas tid att byka och diska och städa och vika in tvätt i skåp osv.

En gång lyckades jag dock skrämma R till sina sinnens fulla förnuft. Han var nog trött efter jobbet men han kom hem (vilket jag nog förstår) och suckade högt och ljudligt och sa att "du gör ingenting annat än råddar hela dagarna". Då hade busen varit osedvanligt knarrig och skulle bara bäras, bäras, bäras hela dagen, från klockan 6 tills R kom hem typ 12 h senare, allt medan busen gnällde och gnällde. Så jag fick total kilare, skällde ut R enligt noter och gick ut ur lägenheten och smällde dörren efter mig. Där stod han sedan med den skrikiga ungen och insåg väl snabbt att han inte heller kunde göra det som borde göras. Då jag kom hem 20 minuter senare, var han som en ny människa.

Frida said...

Ja, alltså vet alltså inte om det var mitt råd att få skov och inte låta den andra få en syl i vädret, det kan ju tyckas vara en rätt extrem reaktion :D.

Höperöt said...

Maj - Jo så är det väl!

Mikaela - Vi hade en maratondiskussion via telefon sen på kvällen, så jo. Jag vet inte om vi var helt överens, men vi slöt i alla fall fred innan vi sa gonatt!

Frida - Precis så är det. För det första har man någon som tar upp en stor del av ens tid och för det andra inser han nog inte hur mycket som blir gjort så länge det blir gjort (om man däremot INTE skulle göra något alls skulle det nog märkas!).
Nog för att krabaten har blivit mycket mera självgående nu, så om jag stressade lite så skulle jag säkert få det mesta gjort, med ena örat på helspänn åt hans håll. Å andra sidan lär han sig en massa varje dag nu, så jag tycker att det är en miljon gånger viktigare att jag visar, förklarar och pratar med honom istället för att yra av och an och säga "mamma hinner inte" när det ändå bevsligen inte brinner i knutarna. Och fast han är självgående, så visst har han sina tvära dagar då det blir mycket kramar och vara i famnen och då ser huset ut därefter!
Jag håller hellre på envishetstekniken än utskällningstekniken, kanske inte lika snabb, men om man lugnt och tillräckligt ofta upprepar något som är viktigt så går det nog hem förr eller senare också!

Frida said...

Håller helt med, den där utskällningstekniken är kanske inte den bästa. Men ibland kokar man bara över. För lite sömn, för lite mat och alldeles för mycket hormoner blev en ganska dödlig cocktail ;-)