Måste vara nåt av det värsta jag gjort

I det skedet när vi skrev på köpebrevet på huset stod det klart för mig att jag inte kommer att återvända till jobbet i Hufvudstaden. Men eftersom jag inte mådde så bra då så sjönk tanken inte helt in. Inte ens när jag började se mig om efter ett jobb här litegrann så störde det mig nämnvärt. Men nu, nu börjar verkligheten hinna ikapp.
Krabaten börjar fast dagvård imorgon, bara 10 dagar i månaden tills jag har ett jobb, så det är svårt att säga hur länge det varar, men under den tiden har jag 0,0 € i inkomst.

Till att börja med hade jag glömt hur mycket det tar av en själv att söka jobb. Man ska marknadsföra sig själv på ett sätt som jag inte alls har någon talang för. (Lugn, jag söker inga marknadsförings eller försäljningsrepresentationsjobb!) Och söker man tre på en dag är man helt slut i bollen och så måste man skriva upp vad man sökt för annars glömmer man det innan man vaknar nästa morgon!

Men det värsta är att om, om det inte nappar snart så måste jag ringa mitt nuvarande jobb och begära att få kicken. (Okej, jag vet att det inte går att begära att bli sparkad, men de kan erbjuda mig ett jobb som jag inte klarar av att sköta på grund av avstånd vilket innbär att de tvingas säga upp mig enivejs. Att säga upp mig själv lönar sig icke då jag varken får arbetslöshetsunderstöd eller samma hjälp från arbeskraftsbyrån.) Det är bara ett telefonsamtal eller två, men fy attans vad det kniper i mig om jag tvingas klippa banden på ett så tråkigt sätt till en sist och slutsligen riktigt fin arbetsplats.

Seriöst...

Hur mycket ska man orka med?

Nu när ryggen äntligen verkar vara på väg mot det bättre tar magen över och det med allvar. Jag är trött som en påse fast krabaten slog nytt sömnrekord inatt.
Och har bara lust att gå dubbelvikt halva tiden, magen är öm, ibland hugger det till i nåndera sidan och jag skulle helst undvika att äta om det skulle innebära att jag på nåt vis skulle börja må bättre!

Nåja, nu väntar jag på en massa provsvar, infektion, celiaki, urinvägsinfektion och bukspottskörteln. Fast det sista hoppas jag verkligen inte att det är för det brukar bara vara elände.

Så kära vänner som lider av diverse ulcerösa koliter och celiakier och annat smått och gott... Hur kändes det när ni fick reda på att ni var sjuka?