Utan vardag ingen fest

Jag är tillbaka vid favorit-hatkärleken igen: Disken.

Det var både en och annan suck och tankar i linjen "attans att jag inte skulle orka med det här idag" och lite självömkande också kanske... Men till slut så var disken diskad, bordet torkat, komposten utburen, paffburkarna ursköljda, golvet sopat, badkaret och badleksakerna avtorkade och utburna ur badrummet, dagisväskorna packade, kläderna upplockade från golven och de där attans pusslen som legat och skräpat på arbetsrumsgolvet i tre dagar nu ihoppusslade och undanplockade.

Men någonstans mitt i det där tradiga småeländiga som hör varje söndag kväll till, så kom jag ihåg en av mina filosofier.
Det är ju just det här som gör allt det där andra värt något.
Det i vardagen som är monotont, det som gör att du står upp till armbågarna i skit och gör att dina händer blir torra och rynkiga i förtid, det är det som gör allt det andra roligt, speciellt och avslappnande.
Tänk om man låg på soffan hela tiden, visst skulle det vara avslappnande, men inte skulle det vara något man uppskattade...

Det är nog därför som jag aldrig hindrat killarna från att ställa sig på pallar och stolar bredvid mig när jag diskat och de velat hjälpa till. Det är nog just därför som jag ibland lekt lekar med storebror som innebär att vi sätter olikfärgad smutstvätt i olika högar och letat reda på lappen i tröjorna för att se om där finns en 3:a en 4: eller en 6:a. Det är nog därför jag låtit dem hänga upp sina egna strumpor efter tvätten (och diskret smugit och rätat ut dem efter en stund så de ska torka nån gång också).
Och sedan har vi tittat på tv:n eller ätit mellanmålet eller något annat skoj tillsammans.

För om det är något jag vill ge dem inför framtiden, så är det att inte plötsligt en dag vara ett par borttappade bortcurlade unga killar utan istället sådana som både kan och gör. Framför allt det där vardagliga.