Semester

Jag höll på att brista i gråt när jag såg disken i handfatet när jag kom ner från övre våningen efter att ha nattat ett par bångstyriga barn.
Det tog ungefär två sekunder för mig att besluta mig för att om det känns på det viset kan den lika bra vara odiskad då! Semester från diskandet, pår favår!

Och direkt föll en sten från mina axlar, det gäller att vara snäll mot sig själv när man har sambon borta på 12-dagars jobb har tre ensamma veckoslut framför sig och är chef för husbygge - bröllop och hemmafronten samtidigt som man jobbar och studerar.

Det produceras alltså rätt lite disk när det nästan bara är frukost och middag som intas hemma och för det mesta är det undanstökat på nolltid. Men ikväll orkade jag bara inte.

Istället har jag fått undan en annan av alla saker i mitt huvud som legat och gnagt och MÅSTE GÖRAS SNART - HELST IGÅR! (Det finns flera att välja mellan)
Så imorgon åker äntligen bröllopsinbjudningarna iväg. Vilket är bra, det innebär att jag helhjärtat kan koncentrera mig på att slutföra mitt studieportfolie. I motsats till att skriva långsamt och halvhjärtat för jag vet att jag har en eventuellt högre prioriterad sak som ligger halvfärdig. Tänk om man hade en mamma som sade åt en vad man skulle göra!

Vilket får mig att tänka på ett av livets mysterier som jag funderat på ibland:

Hur kommer det sig att jag vet precis vad mina barn ska göra och i vilken ordning - som sig bör med mammor - men jag skulle ännu ibland behöva min egen för att prioritera mina egna göromål?