Ett test

Det har blivit lite mycket de senaste veckorna. Lite mycket C₁₂H₂₂O₁₁

Flunssor som botats med varma söta safter och honungsvatten.
Kollegor som åkt på resa och tagit med sig "lite" till kafferummet inför semestern. Kaffebulla som sedan drällt runt kafferummet flera dagar innan vi (nåja, oftast jag med tanke på att jag jobbat en del ensam) fått det uppätet.
Kollegor som kommit hem från resa och haft med sig godsaker från resemålet tillbaka till kafferummet.
Och nån extra efterrätt på lunchen trots att jag lovat att det skulle ätas dessert bara en gång i veckan.
Och nån chokobit hemma för att kompensera ensamheten när sambon varit mycket på vift...

De senaste dagarna har jag reagerat på min egen trötthet. Inte för att jag sovit som en prinsessa nattetid, men sällan har jag upplevt den där galna tröttheten som slår till som en hammare i bilen på vägen hem, jag har utan problem kunnat somna på färjan.
Det är annat jag reagerat på i bilen på vägen hem, det att översta byxknappen krävt öppning när jag sitter ner. Och då har jag varit säker på att jag inte fått i mig nån laktos i misstag som kunde orsaka den allt annat än eleganta ballong som plötsligt pöst upp i mina mittersta regioner.

Droppen kom idag då jag på automatik gick till översta hyllan i köksskåpet för att se om jag skulle hitta nåt litet sött att sätta i munnen efter middagen. Vad håller jag på med riktigt, jag som helt brukar glömma ifall har godsaker hemma? Fy tusan, så fort man blir beroende!

Nu är det stopp. Totalt stopp. Jag ska testa mig själv fram till påsk. Inget extra socker, min egen heimlaga äppelmos med minimalt med sötning undantaget. Slår sötsuget till blir det ett stort glas vatten istället, eftersom det ändå oftast brukar ligga vätskebrist bakom de mesta salt- och sötsug.
Vi ser sen på skärtorsdag hur trött jag är när jag kör hem från jobbet!