Lika, men olika.

Jag måste bara få skryta lite på mina barn nu när jag har tillfälle. Det kan ju hända att de blivit rutinerade redan från tidig barndom av att ha mommo och moffa på långt avstånd, men bilresan hem idag gick som en dröm.

Ja, alltså, det går för det mesta bra, men man är ju alltid förberedd på allt möjligt extra när man kör dedär dryga 350 kilometrarna ensam i framsätet och har knattarna där bak. Jag gjorde det enklast möjligt för dem, så vi startade just innan middagsvilan och de sov lydigt fram till Björneborg där vi tog dricka- och kisipaus. Efter det susade vi ner i rekordfart, utan mera än några varför-frågor från den äldre och ett "Ja vill ha totten!" av den yngre.

Storebror och lillebror vid moffas garage.

Sådär när vi är inne på knattarna är det så spännande att börja upptäcka deras olika personligheter. Vi har storebror som vill ta plats och synas och för ljud och snappar upp nya svåra ord och tankar snabbt.
Och vi har lillebror som TAR plats och syns, utan dess mer cirkus, han har bara en mera naturlig fallenhet för det (som att sätta sig i famnen när jag läser saga och vinkla huvudet mitt i vägen för texten när jag läser, elegant), samtidigt är han mindre lillgammal och låter sig leka fullt ut i svängarna, utan att bry sig om annat (jämfört med storebror i samma ålder).

Samtidigt innebär det här att storebror som snappar upp det mesta är den som behöver mest debriefing (för att ta in en utländsk term) han behöver mera stödet från nån vuxen för att hantera tankar och känslor som drabbar honom under dagen och är mycket gosig nästan på gränsen till klängig ibland, som att han desperat söker support från en vuxen.
Den lilla igen kör mera sitt eget race dagen lång och somnar gott utan att oroa sig.
Däremot är det han som tar åt sig direkt om han blir tillrättavisad, där storebror blänger tillbaka när man gör sin "stränga min", är lillebror den vars underläpp börjar darra direkt han känner att han gjort fel och han surar hellre för sig själv än att komma till famnen.

Lika, men olika, men båda är dom mina små älskade knatifnattar!

Utan vardag ingen fest

Jag är tillbaka vid favorit-hatkärleken igen: Disken.

Det var både en och annan suck och tankar i linjen "attans att jag inte skulle orka med det här idag" och lite självömkande också kanske... Men till slut så var disken diskad, bordet torkat, komposten utburen, paffburkarna ursköljda, golvet sopat, badkaret och badleksakerna avtorkade och utburna ur badrummet, dagisväskorna packade, kläderna upplockade från golven och de där attans pusslen som legat och skräpat på arbetsrumsgolvet i tre dagar nu ihoppusslade och undanplockade.

Men någonstans mitt i det där tradiga småeländiga som hör varje söndag kväll till, så kom jag ihåg en av mina filosofier.
Det är ju just det här som gör allt det där andra värt något.
Det i vardagen som är monotont, det som gör att du står upp till armbågarna i skit och gör att dina händer blir torra och rynkiga i förtid, det är det som gör allt det andra roligt, speciellt och avslappnande.
Tänk om man låg på soffan hela tiden, visst skulle det vara avslappnande, men inte skulle det vara något man uppskattade...

Det är nog därför som jag aldrig hindrat killarna från att ställa sig på pallar och stolar bredvid mig när jag diskat och de velat hjälpa till. Det är nog just därför som jag ibland lekt lekar med storebror som innebär att vi sätter olikfärgad smutstvätt i olika högar och letat reda på lappen i tröjorna för att se om där finns en 3:a en 4: eller en 6:a. Det är nog därför jag låtit dem hänga upp sina egna strumpor efter tvätten (och diskret smugit och rätat ut dem efter en stund så de ska torka nån gång också).
Och sedan har vi tittat på tv:n eller ätit mellanmålet eller något annat skoj tillsammans.

För om det är något jag vill ge dem inför framtiden, så är det att inte plötsligt en dag vara ett par borttappade bortcurlade unga killar utan istället sådana som både kan och gör. Framför allt det där vardagliga.

Semester

Jag höll på att brista i gråt när jag såg disken i handfatet när jag kom ner från övre våningen efter att ha nattat ett par bångstyriga barn.
Det tog ungefär två sekunder för mig att besluta mig för att om det känns på det viset kan den lika bra vara odiskad då! Semester från diskandet, pår favår!

Och direkt föll en sten från mina axlar, det gäller att vara snäll mot sig själv när man har sambon borta på 12-dagars jobb har tre ensamma veckoslut framför sig och är chef för husbygge - bröllop och hemmafronten samtidigt som man jobbar och studerar.

Det produceras alltså rätt lite disk när det nästan bara är frukost och middag som intas hemma och för det mesta är det undanstökat på nolltid. Men ikväll orkade jag bara inte.

Istället har jag fått undan en annan av alla saker i mitt huvud som legat och gnagt och MÅSTE GÖRAS SNART - HELST IGÅR! (Det finns flera att välja mellan)
Så imorgon åker äntligen bröllopsinbjudningarna iväg. Vilket är bra, det innebär att jag helhjärtat kan koncentrera mig på att slutföra mitt studieportfolie. I motsats till att skriva långsamt och halvhjärtat för jag vet att jag har en eventuellt högre prioriterad sak som ligger halvfärdig. Tänk om man hade en mamma som sade åt en vad man skulle göra!

Vilket får mig att tänka på ett av livets mysterier som jag funderat på ibland:

Hur kommer det sig att jag vet precis vad mina barn ska göra och i vilken ordning - som sig bör med mammor - men jag skulle ännu ibland behöva min egen för att prioritera mina egna göromål?

Ett test

Det har blivit lite mycket de senaste veckorna. Lite mycket C₁₂H₂₂O₁₁

Flunssor som botats med varma söta safter och honungsvatten.
Kollegor som åkt på resa och tagit med sig "lite" till kafferummet inför semestern. Kaffebulla som sedan drällt runt kafferummet flera dagar innan vi (nåja, oftast jag med tanke på att jag jobbat en del ensam) fått det uppätet.
Kollegor som kommit hem från resa och haft med sig godsaker från resemålet tillbaka till kafferummet.
Och nån extra efterrätt på lunchen trots att jag lovat att det skulle ätas dessert bara en gång i veckan.
Och nån chokobit hemma för att kompensera ensamheten när sambon varit mycket på vift...

De senaste dagarna har jag reagerat på min egen trötthet. Inte för att jag sovit som en prinsessa nattetid, men sällan har jag upplevt den där galna tröttheten som slår till som en hammare i bilen på vägen hem, jag har utan problem kunnat somna på färjan.
Det är annat jag reagerat på i bilen på vägen hem, det att översta byxknappen krävt öppning när jag sitter ner. Och då har jag varit säker på att jag inte fått i mig nån laktos i misstag som kunde orsaka den allt annat än eleganta ballong som plötsligt pöst upp i mina mittersta regioner.

Droppen kom idag då jag på automatik gick till översta hyllan i köksskåpet för att se om jag skulle hitta nåt litet sött att sätta i munnen efter middagen. Vad håller jag på med riktigt, jag som helt brukar glömma ifall har godsaker hemma? Fy tusan, så fort man blir beroende!

Nu är det stopp. Totalt stopp. Jag ska testa mig själv fram till påsk. Inget extra socker, min egen heimlaga äppelmos med minimalt med sötning undantaget. Slår sötsuget till blir det ett stort glas vatten istället, eftersom det ändå oftast brukar ligga vätskebrist bakom de mesta salt- och sötsug.
Vi ser sen på skärtorsdag hur trött jag är när jag kör hem från jobbet! 

En toddy kanske?

Förkylningen som härjat de små killarna hela veckan - storebror har gått en halv dag i dagis denna vecka alltså, sen fick han också feber - har nu hoppat över till mig. Förstås händer det här när pappan och all normal barnvakt är bortflugna över helgen.

Som om det inte skulle räcka är vi mitt uppe i allergisäsongen just nu också, snormängden som produceras i mitt huvud just nu är inte av denna världen!

Men jag tröstar mig med att det ännu inte klår våren för två år sen när filuren var några månader gammal och därmed ammade, pappan for på jobb, jag fick öroninflammation och skötte förutom de egna barnen - en lånehund med feber som jag också medicinerade i två dar innan hundägarna/barnvakterna kom hem.
Överlevde jag det ska jag enkelt överleva det här.

Därför har jag roat mig med att utnyttja youtube för att dels underhålla avkomman och dels för att förkovra mig inom trädgårdsintresset. Jag har redan en massa projekt sparade i huvudet inför den gård som just nu består av lite söndertrasad äng, en massa grus- och jordhögar och en stor djup grop.

Bland annat det här med att föröka rosor genom stjälkskott som man sticker ner i en potatis.

Eller att bygga en terrasserad odlingsbänk för jordgubbar.

Eller en trädgårdsstig belagd med stockskivor av tall istället för de vanliga stenigare och sandigare alternativen.