Man borde aldrig säga att man har det för bra, för då sitter man hemma med ett febrigt barn dagen efter.
Jag vaknade halv fem i natt av att en man stod på verandan och talade med låg röst i telefon och jag hade inga minnen av att jag skulle ha låst dörren kvällen innan. En kort stund låg jag blickstilla i sängen och funderade om jag drömde eller inte, sen snarkade mannen till och vände på sig.
Det var den lille som sov i knattarnas sovrum, han hade så mycket slem i halsen att när han andades lät det på avstånd som en dämpad basröst.
Efter det har jag inte sovit så många blundar.
Jag vet inte hur det är möjligt men de här knattarna är alltså experter på att bli sjuka just när deras far är borta på jobb. Eller så är det den där attans Murphy med sina lagar nu igen.
No comments:
Post a Comment