Man ska aldrig...

Man borde aldrig säga att man har det för bra, för då sitter man hemma med ett febrigt barn dagen efter.

Jag vaknade halv fem i natt av att en man stod på verandan och talade med låg röst i telefon och jag hade inga minnen av att jag skulle ha låst dörren kvällen innan. En kort stund låg jag blickstilla i sängen och funderade om jag drömde eller inte, sen snarkade mannen till och vände på sig.
Det var den lille som sov i knattarnas sovrum, han hade så mycket slem i halsen att när han andades lät det på avstånd som en dämpad basröst.
Efter det har jag inte sovit så många blundar.

Jag vet inte hur det är möjligt men de här knattarna är alltså experter på att bli sjuka just när deras far är borta på jobb. Eller så är det den där attans Murphy med sina lagar nu igen.

En riktigt bra dag

Med risk för att att låta lite väl sirapsdrypande måste jag säga att att det har varit en av de skönaste söndagarna på länge. Och en dag då jag tillbringat så mycket tid utomhus att man får gå tillbaka till september.
Lite morgontrötta var vi på grund av tidsomställningen inatt, men hela familjen skramlade ut på trappan nån gång där lite efter nio och satte igång att pynja i hyreshusets trädgård. När klockan närmade sig elva blev det pizzarester från fredag kväll och kaffe på trappan i solen. Sedan blev vi ute ett slag till innan jag gick in för att lugna ner knattifnattarna och förhoppningsvis få dem att sova lite. Medan de sov hade jag inbokat en promenad med väninnan.
Och på kvällskanten ännu en liten promenad med knattarna själva, men den slutade nog med att jag fick kånka den lilla filuren på ryggen sista biten hem.

Riktigt perfekt skulle det ha varit om inte dagen gått åt till att kämpa med den attans allergin. Jag har envisat mig med att vara ute i solen och vinden, men attans att jag har förbannat mina kliande ögon, rödflammiga kinder och nysande. Nu blir det en rejäl hårtvätt innan jag får lägga huvudet på kudden.
Dessutom skickade jag iväg sambon på jobb till båten igen i eftermiddags och tanken på att sköta vardagsruljansen en vecka igen är ju så där lagom lockande.

Den utdöende hemträningen

Sen ungefär två veckor före flytten tog jag helt kallt träningspaus för att packa ihop och städa om kvällarna. Det är nu fem veckor sedan och det börjar märkas.

Inte för att jag låg i nån slags hårdträning innan, jag hade ett enkelt träningsprogram, som jag gick igenom närmast slentrianmässigt sådär ett par gånger i veckan och så lagade jag mig ut på en eller två entimmespromenader i veckan. Inte mycket, men så jag kände att jag hölls i skick.

Nu börjar det alltså urarta, jag känner hur ryggen sjunker ihop och hållningen framför datorn på jobbet blir sämre för varje dag. Så mycket flås hade jag väl inte att tala om innan heller, men bättre har det inte blivit.

Eftersom vi bor där vi bor och gubben jobbar borta de dagar han jobbar och åker iväg på kort varsel, så är inbokade gymtider inget toppenalternativ. Så jag får nog hålla mig till min hemmaträning, men hur jag ska hitta motivation och utrymme (framför datorn har vi en dryg rumpbredd mellan säng och bokhylla) är en annan femma. Jag börjar snart överväga att samtala med nåt proffs som skulle kunna ge tips på variation och anpassade övningar för någon som har ett väldigt stillasittande jobb framför skärm. Men hur dyrt är sånt på en skala?

Eller så får jag börja rita streckgubbar åt mig själv utgående från övningarna jag hittat på youtube så jag kan göra dem i vardagsrummet istället. Där är utrymmet bättre i alla fall, kanske rent ut av tre rumpor brett!

Det bästa med den här lördagen

Jag har fått en massa hemma-saker gjorda. De sista pafflådorna med några svårplacerade klädesplagg i botten som blivit kvar efter flytten har nu tömts och kastats ut, dagens andra tvättmaskin snurrar på slutrakan och jag har äntligen hunnit fylla vår nya frys med lite nybakta semlor och kex. Men det är inte det som gör den här lördagen extra bra.

Jag har äntligen haft tid för mina knattifnattar, på ett sätt som jag inte haft sedan förra året i maj då de gick i deltidsdagvård och jag deltidsstuderade, då hade vi ännu hela dagar framför oss utan något klart planerat schema. Vi hann till biblioteket idag också, minns inte när vi kulle ha varit dit senast. Det märktes också på boklasset vi släpade hem i bilen... Men trots att jag saknat en heldag med dem är inte det heller det bästa med just den här dagen.

Sambon är på jobb, vilket inte är alltför mysigt såhär på kvällen, snarare tomt och ödsligt i vårt lilla 60 m2s hus, så det kan inte heller räknas till något positivt alls.

Nej, det bästa på hela dagen är att jag inte behövt hoppa ur mina fläckiga eländiga fleece-kalsonger på hela dagen. Hurra för en dag som är så underbart lördagig att man kan gå runt i den civilaste civilklädseln dagen lång!

Och innan nån undrar; jag gömde kalsongerna under vindbyxorna när vi utförde stadsbesök idag...

Ett litet glas rött på det!

Söndag kväll

Söndag kväll är inte min favoritkväll.

Jag skulle vilja ta det riktigt lugnt, njuta av en kopp te, stretcha lite, lyssna på någon ny musik som jag aldrig hört förut och låta det sista av veckoslutskaramellen smälta i munnen i lugn och ro.

Men nästa vecka står redan och trampar otåligt utanför dörren. Knattarnas dagisväskor gapar halvtomma i hallen i väntan på att packas, bord borde torkas, läxor borde skrivas, tvätt borde tvättas och sorteras, kläder borde plockas fram. Måndag morgon slår till ganska obarmhärtigt för det mesta, så är man klok förbereder man sig.

Men det bär emot.
Speciellt som den här dagen, ja hela helgen har varit lite hit och dit och upp och ner. Mat har jag ätit nån gång emellan när det passat och fuskat i mig smörgåsar istället för något riktigt, för att sedan äta massor på en gång när jag fått varm mat framför mig, för att sedan ändå vara småhungrig några timmar efteråt igen. Motionen kan ni helt räkna bort, nåja en rask promenad i pausen mellan körövning och konsert hann jag med på eftermiddagen. Så det känns som varken jag (eller magen) riktigt har landat i veckoslutet innan nästa vecka kör igång igen.

Barnböcker

Jag vet inte om jag nånsin nämnt det, men det läses en massa i det här hushållet. Minst en bok om dagen som gonattsaga. Kanske två. Ibland en före-dagssömnen-saga också. Nån gång blir det däremellan.

Och jag älskar dem. Barnsagorna. Allt från de glada bilderböckerna till de första av Tove Janssons "riktiga" muminböcker som storebror lite sådär försiktigt börjat lyssna på fast bilderna är få.

Men en av mina favoriter är nog Lena Anderssons Lilla Kotten.
Bilderna är fina och där är bra rim (rim ska det vara om man frågar storebror just nu! Han rimmar på allt...)
Det är ett citat från boken Lilla Kotten har en hemlighet som fastnat i mitt huvud och som jag börjat tänka för mig själv nästan varje kväll när jag släcker lampan till knattarnas rum.

"Här sitter jag bland vännerna, av vänner blir man rik
och varm i hjärteroten och vacker som musik.
Så ska vi dansa, du och jag, min lilla igelkott,
välkommen hit till världen, jag önskar dig allt gott"

Om du vet en bok som vi inte får missa får du gärna tipsa, med rim eller utan, om vad som vi borde sätta tänderna i!