Och nånting blått...

Det finns väl ingen som inte nån gång drömt om att få vara sin egen sagas prinsessa eller prins. Det har i alla fall jag gjort, flera gånger.
Men när jag stod där i butiken med rader på rader av säkert femhundra, mest vita, men också röda, blå, rosa, svarta, guldfärgade, gröna klänningar, med full service och uppmärksamhet av en snäll flicka som försökte uppfylla alla klänningsdrömmar jag nånsin haft, ja då kände jag mig mest malplacerad.

Kan ni tänka att jag helt plötsligt inte för allt i världen kom ihåg vad jag riktig ville ha och vad jag passade i och jag kände mig mest som en inkräktare i en vit, fluffig, spetskantad värld som var menad för någon helt annan människa än mig.

Men jag provade några klänningar, som egentligen inte passade så bra, bara för att börja nånstans och nöp mig i armen några gånger för att kolla att jag säkert var vaken. Och sedan började jag inse att det trots allt är jag som ska få klä mig till prinsessa för en dag.




Ni förstår, jag har alltid drömt om prinsesskläder och sytt nya klänningar till alla årsfester och uppfyllt en massa fina klänningsdrömmar. Men det är ju några år sedan och fast det känns hemskt att erkänna har jag blivit äldre och realistisk och praktisk (och tråkig). Så en del av mig jublar över att prova stora fina klänningar och känna på underbara fina tyger och en del av mig undrar om man inte kan gifta sig i farkkun och bara ha skoj på festen efteråt istället utan att måsta prinsessa sig så himla mycket därinnan.