Att få dagarna att gå

Det är liksom inga problem här just nu.
Tvärtom. De går snabbare än vad jag räknar med hela tiden. Och fast jag hinner med mycket, så märker jag på mitt samvete när viktiga bitar fallit i glömska och plötsligt ploppar upp som små elaka bubblor till ytan. Om inte förr, så i det skedet när det som borde vara gjort, inte har blivit gjort.

Jag jobbar heltid och är ensam med knattarna varannan vecka. De veckorna får jag förstås en del gjort hemma, egentligen får jag helt sjukt mycket gjort om man tänker på situationen, men ändå aldrig så mycket som jag tänker mig på förhand.
De veckor sambon är hemma är det förstås nån annan som hjälper till med markservicen. Som hämtar barn och lagar mat och slänger sopor och hela den cirkusen. Men så är det också också ett högre tempo de veckorna, för när vi är två vuxna hemma finns det mera möjligheter till att jobba och göra och då utnyttjas de stunderna också på ett helt annat sätt. Utöver heltidsjobbet då. Det är saker som ska fixas med tomten, det är studierelaterat, det är vårt nuvarande hus som borde ställas i skick, det är eventuella lösningar inför de närmaste året som ska funderas på.

Och om man ännu till räknar med tidiga väckningar av den lilla filuren (nåja, bättre idag kl 6 än igår då kvittrandet började kvart över fem), så står det väl lite minus på sömnkontot också.

Jag är liksom inte orolig för mitt välmående. Ännu, får jag väl tillägga. Jag hinner nappa åt mig värdefulla stunder av egentid och lugn, framför allt de veckor jag är ensam hemma. Men jag börjar starkt att sakna struktur i veckorna nu. En prioritetslista, nej förresten, två, en för de veckor jag är ensam och en för de veckor vi är två, skulle lätta lite. Att beta av en sak i taget är så mycket enklare än att fladdra från en halvfärdig sak till en annan och komma på en ny sak som ska göras medan man står med näsan nergrävd i en annan.

Hälsningar från ett lite yrt Höperö, som undrar vart tidien lider.

Det som gör en glad

Är att vi har vatten igen! Drickbart vatten!

Och att hitta en sånhär skylt hängandes på dörren när man kommer hem:

Heh :)

Tack systeryster!

Det som stör

Det som stör är inte att staden har gammalt vattennät.
Det som stör är inte att vi måste spara på vattnet, det är inga problem att fylla diskmaskinen till bredden och höjden innan man startar den, eller att vara sparsam med toaspolningarna. Snabb i duschen, det är jag redan, men lite snabbare kan jag väl vara.
Det som stör är inte att reparationerna drar ut på tiden, laga ordentligt när det nu en gång lagas!

Men det som stör är när fullvuxna människor på ett ignorant sätt bräker ur sig: "Vaddå koka vattnet, det har jag missat! Ajja, ska vi spara på det också och vi som tvättade bilen igår!"
Det som stör är att jag med småbarn hemma lyckas knipa in på vattenkonsumtionen riktigt bra, medan äldre människor med utflyttade barn står och duschar bilen. Om vi blir utan vatten när rumpan ska tvättas imorgon så är det ingen skillad hur mycket just vi har försökt vara snåla.

Annars är jag ingen vän av kvoter, men just idag hade jag lust att införa några, så bilduscharna kan stå där med ospolad toa imorgon på morgonen!

Hälsningar från Pargas bara!

Att ha och att inte ha

Jag har väldigt lite fritid nu. Att jobba banktider innebär att vi kommer hem huller om buller vrålhungriga lite före fem varje dag och innan middagen är avklarad och undanstädad har klockat oftast på ett fräckt sätt behagat krypa iväg till minst halv sex.
Då hinner vi vara ute en liten stund, eller så vill jag göra nåt inne och då börjar ju barnprogram på tv så pass snart att man inte börjar med några större projekt. För att inte nämna de dagar jag jobbar i Nagu och sambon är på sitt jobb och knattarna ska tidigt till dagis och hämtas sist av alla och mitt mammahjärta gråter.

Men det jag saknar i knatt-tid och egentid får jag väl ta igen i materiella ting. Istället har vi en nästan magisk bortglömd trädgård, full av överraskningar... (Varning för bildkavalkad)

Vi har en backe full med hansarosor, som de doftar!

Vi har de finaste liljor som blommar alldeles otämjt i halva trädgården.

Vi har en nickande pion som nog inte bundits upp på säkert 10 år, den får nicka vidare.

Vi har en gammal badibunka mitt i ett lupinbestånd.

Vi har en inneboende (en stor en, huj vad jag flög i luften när han hoppade fram!) under tegelhögen bakom lillstugan.

Och vi har en lillstuga utan tak och fönster. Tar inte länge förrän den ligger i prydliga högar och väntar på eldningsväder.

Kort och gott, jag har inte mycket tid just nu, men de stunder jag har tid så har jag ju något att njuta av i alla fall!