Att få dagarna att gå

Det är liksom inga problem här just nu.
Tvärtom. De går snabbare än vad jag räknar med hela tiden. Och fast jag hinner med mycket, så märker jag på mitt samvete när viktiga bitar fallit i glömska och plötsligt ploppar upp som små elaka bubblor till ytan. Om inte förr, så i det skedet när det som borde vara gjort, inte har blivit gjort.

Jag jobbar heltid och är ensam med knattarna varannan vecka. De veckorna får jag förstås en del gjort hemma, egentligen får jag helt sjukt mycket gjort om man tänker på situationen, men ändå aldrig så mycket som jag tänker mig på förhand.
De veckor sambon är hemma är det förstås nån annan som hjälper till med markservicen. Som hämtar barn och lagar mat och slänger sopor och hela den cirkusen. Men så är det också också ett högre tempo de veckorna, för när vi är två vuxna hemma finns det mera möjligheter till att jobba och göra och då utnyttjas de stunderna också på ett helt annat sätt. Utöver heltidsjobbet då. Det är saker som ska fixas med tomten, det är studierelaterat, det är vårt nuvarande hus som borde ställas i skick, det är eventuella lösningar inför de närmaste året som ska funderas på.

Och om man ännu till räknar med tidiga väckningar av den lilla filuren (nåja, bättre idag kl 6 än igår då kvittrandet började kvart över fem), så står det väl lite minus på sömnkontot också.

Jag är liksom inte orolig för mitt välmående. Ännu, får jag väl tillägga. Jag hinner nappa åt mig värdefulla stunder av egentid och lugn, framför allt de veckor jag är ensam hemma. Men jag börjar starkt att sakna struktur i veckorna nu. En prioritetslista, nej förresten, två, en för de veckor jag är ensam och en för de veckor vi är två, skulle lätta lite. Att beta av en sak i taget är så mycket enklare än att fladdra från en halvfärdig sak till en annan och komma på en ny sak som ska göras medan man står med näsan nergrävd i en annan.

Hälsningar från ett lite yrt Höperö, som undrar vart tidien lider.