Från det mest oväntade av håll

En sen kväll för ett par dagar sen, en sån kväll när jag var trött och slut och krabaten hade spöksession och inte ville somna, då ringde telefonen.
Det var sambons farmor, visste inte ens att hon var uppe efter nio på kvällarna. Vi hade talats vid tidigare i veckan nån dag då när jag var lite febrig och säkert yrade så smått i luren. Hon var dels lite orolig för flunssan och dels för hur det gick hemma.

Ni förstår, hon var, så länge hennes man levde, lotshustru. Vilket innebär att hon spenderat dagar i streck hemma med sina barn och gubben ute på havet nånstans. Och även om lotsarnas arbetspass var relativt korta, några dagar i taget, så hade hon fyra barn och sjöfarten på den tiden var något som lär ha producerat änkor i större mängd än vad som sker idag. En seg tant värd all beundran med andra ord! Den mest oförställda tant jag känner också, kanske just därför sade hon de bästa orden nånsin:

Nejmen Anna, du har så bra hand med dina barn du, det märker man varje gång man ser er att du är så mån om dem och så tar du det så lugnt, så det vet jag att du klarar detdär bra fast sambon inte är hemma!

Och jag sög åt mig som en torr svamp, för det var nog just de orden jag behövde höra just då, när jag var trött och hade morrat åt krabaten redan två gånger den kvällen. Och jag har inte släppt dem sedan dess, tänk vad lite beröm på rätt ställe kan göra för ens självkänsla. Tack fammo!