Råkade slänga ögat på yles dokkare Perintöna köyhyys igår.
Som sagt slänga ett öga, så jag hängde kanske inte helt med i svängarna och jag såg inte programet helt till slut, men jag blev och gapa i något skede.
De tre generationerna i fråga var arbetslösa och sjuklediga och förtidspensionerade och levde på existensminimum, visst. Lägenheten var liten och de hade ingen bil, sparpengar hade de inte. MEN sen när hör det till de existentiella rättigheterna att ha en 40" flatskärms-tv och färgat hår? Och möbler och kläder så att det svämmade över? Och sen när måste man bo i Helsingfors? Det dyraste stället i landet räknat i levnadskostnader. Och hur kan man prioritera rökning om man redan står i brödkö? Och hur kan man påstå att hälsosam mat är dyr och att man försöker äta riktig mat med smör i, när man får en stor påse morötter och flera äpplen för samma pengar som ett smörpaket kostar idag? (Tilläggas bör att samtlga vuxna såg mer eller mindre överviktiga ut.) Hallå! Sluta joma!
Men så slog mig tanken: Det var visst fråga om fattigdom i arv. Dehär människorna har dethär som tradition. De vet inte hur man ska göra saker annorlunda. De är knappast företagsamma av sig. De ser det som de tror att alla andra har och ser det som de går miste om. WT heter visst förkortningen på engelska. En ond cirkel.
Skulle de se oss skulle de se några som har råd med egnahemshus och Volvo och båt och sommarstuga. Några som kostar på sig lite godare mat och ett vin till helgen, lyxlyx.
De ser inte att vi bor i en billig del av landet. De ser inte att vi kör med vår gamla bildrörs-tv, så länge den bara fungerar. De ser inte kläderna som är köpta på loppis. De ser inte hälsosam men förmånlig mat. De ser inte trädgårdslandet och fiskenäten. De ser inte att vi lämnat bort i princip alla utlandsresor till förmån för hus, bil och båt. De ser hobbyerna vi har, men de ser inte intresset och företagsamheten som ligger bakom.
Och nu är jag lite tudelad.
Å ena sidan är dehär människor som jag skulle vilja ge mitt medlidande, jag har förmånen att ha ett sparkonto och vet att jag klarar mig den dagen det kniper, det är ljusår från deras verklighet.
Å andra sidan är dehär människor jag i första hand skulle vilja ge en kurs i hushållsamhet och balanserat leverne, fastän det inte innebär mera pengar för deras del!
4 comments:
Jag såg inte programmet, men du har så rätt, så rätt! Det är inställningen det är frågan om, och så en vanesak förstås. Och många vanor får man med sej hemifrån. Nu har vi en massa grejer, och vi har råd med att både resa och skaffa sommarstuga och ha båtar och allt möjligt. Men vi levde verkligt sparsamt i många många år och skaffar inte nya bilar hela tiden utan kör mer eller mindre slut de som vi har. Och fixar allt själva så långt som möjligt. Och utan att gnida förr, och pensionsspara, så hade vi inte idag det vi har.
Maj
Jag tittade med ett halvt öga på programmet. Drabbades mest av det här med att "det går i arv". Jag är inte dummare än att jag förstår att den egna familjen och exemplet präglar - men, jag vill ändå påstå att det är ett val man kan påverka. Inte som barn, men då man blir äldre.
Utan att gå in på detaljer, det är en så lång historia, det kanske får bli en egen sådan, men jag kunde fortsatt leva enligt ett arv. Men, gjorde inte det. Det går att påverka, vill jag bara påstå.
Och jo, sen är det ju, för var och en av oss en fråga om de små valen i vardagen - stor eller liten tv, sommar på hemmastranden eller i Kao Lak och så vidare.
Vilket intelligent inlägg! Bör typ facebooktaggas, fast jag vet inte om jag bör tagga din blogg öppet i allmänheten.
Jag skulle antagligen ha fastnat och blivit förbannad, av t.ex. de orsaker du nämner. Min sambo skulle på sin höjd ha gett dem ett långfinger och bett dem skippa tobaken, rödhåret och ta ett jobb som städare eller inom vården om inte annat, innan han böt kanal. Folk behövs.
Men sen är det just det där.. de har ju helt kört fast, och kan knappast sticka upp huvudet ur sin låda. Får de ett jobb fortsätter de drischa på jobbet, för de vet inte hur man gör för att behålla ett jobb. osv.
Att göra ett TV-program om dem är sen kanske värt att ifrågasätta.. nu såg jag ju inte det själv. Men sådär jättesynd om dem är det ju inte, objektivt och globalt sett. Samtidigt ömkan, själv- och medömkan strikt subjektiv. Det är väldigt synd om oss också av många orsaker - om jag vill se det så.
Dagens djupa diskussion.. :P
Maj - Jo, jag räknar med att vi genomlever "ruuhkavuodet" just nu, när det ska jobbas, sparas, samlas, byggas på och förhoppningsvis kan man senare, i ett fjärran nångång, pröva på de saker vi lämnar bort nu!
Nickby - Det gör mig märkligt hoppfull att höra att det faktiskt går att ändra på arvet! Inte för att jag själv har större behov av det, men för att jag vill tro att livet kan bli det man själv vill göra det till. Nickby får gärna, om hon vill, rapportera om sin historia, skulle säkert vara spännande att läsa!
Kanini - Tagga på bäst du vill! (Jag vill bara inte skriva ut riktiga namn här eftersom de i såna fall hittas genom googling, nu och i framtiden.)
Nej det var det jag slogs av, det där om att det inte är jättesynd om dem, de har det rätt bra sådär objektivt globalt ekonomiskt sett. Sämre än medeltalet men de klarar ju sig bra! Däremot tycker jag otroligt synd om deras inställning med total uppgivenhet inför situationen.
Post a Comment